Tankar om SMUs Sondheimsredovisning

Kursledare: Niklas Riesbeck Pianist: Andreas Landegren Det finns vissa saker - på scenen - som jag ser fram emot. På hösten är det SMU:s avgångselevers Stephen Sondheim-masterclass, ledd av Niklas Riesbeck. (På våren är det andraårsstudenters show, men det tar vi när vi kommer dit.) Vi befinner oss i en av danssalarna på BASE23. Vi, publiken, är jag, och en av skolans lärare, och förstaårseleverna på på skolan. Vi sitter i ett kantigt U, där öppningen är scenen. Bakom oss, på stolar, sitter eleverna, svartklädda. STOCKHOLMS MUSIKALARTISTUTBILDNING är en scenkonstutbildning med inriktning på musikal och show som på bara några år har blivit den bästa i landet. Hit har man lyckas samla de bästa lärarna, med Hans Marklund och Roine Söderlundh i första ledet, och hit letar sej också de mest lovande eleverna, eftersom alla vill in här. Och här undervisar förstås Niklas Riesbeck. Innan det börjar förklarar Riesbeck att man har fokuserat på texten i manuset, försökt skilja på vad som är fakta och på vad som bara är påståenden. Höjdpunktena var många, bottennappen noll. Det här är en klass som verkar veta vad dom gör. Man har förenklat, sökt inåt. Man resonerar när man sjunger, istället för att bara låta fint. Man tänker. Man lyssnar. Här finns inga tomma, generella showgester, inget musikalvevande eller allt det där som Judy Garland och Kay Thomson sysslade med. Varje sång är intressant iscensatt, och övergångarna är smidiga. Som exempel vill jag nämna sången Plommonstop ur PACIFIC OUVERTURES: Musikalen handlar om förvästligandet av Japan, och sången är ett exempel på hur en ung, oviktig samuraj blir rikare och mer "västlig". Det illustreras genom att han från början sitter på golvet bakom ett lågt bord, men alltigenom sången - med hjälp av andra elever - byts bordet ut mot ett skrivbord och en stol, han får en monokel, , hans stol byts ut mot en snurrstol, och till slut gör han sorti, iklädd läsglasögon och frack,och ganska trött på livet. Eleven behöver inte trycka på så mycket i sina uttryck: omständigheterna gör att vi förstår. Texten går fram. Det intressanta är det som inte visas upp. Det här är åttonde året som Riesbeck har den här workshopen, och jag tror att anledningen till att detta är så bra, är att han har blivit så bra. Många av sångerna har jag sett framförda här förut, och med var gång har det blivit bättre. Jag måste också tillägga att Niklas Riesbeck är en fenomenal översättare av Sondheim. Många har försökt, få ha lyckats. Sondheim är svår. Han briljerar på engelska, vilket försvårar på svenska. Eftersom jag kan de flesta Sondheimsånger - jag lärde mej i en tid när sånt var lättare att minnas, nu skulle jag inte ens kunna lära mej texten till Baby Shark - så har jag många gånger suttit och ryst år tillkrånglade, överintellektuella texter som mest skriker ut att översättaren vill ha kredd, eller åt översättningar som verkar komma direkt från Google Translate. Kanske är det för att Niklas Riesbeck också är skådespelare och sångare som texterna flyter. De känns naturliga, som om sången bara var tal till musik. De är fyndig där den ska vara det och enkla och naturliga när det passar. #masterclass #base23 #sondheim #stephensondheim @smu1922 @base23smu

Visa det här inlägget på Instagram

Ett inlägg delat av Minst En Gång I Veckan (@minst_en_gang_i_veckan)

SWEENEY TODD, Musik och sångtexter Stephen Sondheim, Manus Hugh Wheeler, Efter en bearbetning av Christopher Bond, Nyöversättning Calle Norlén, Regi Tobias Theorell, Musikalisk ledare/dirigent Mikael Jöback, Scenografi och kostym Magdalena Åberg, Ljus Ellen Ruge, Ljud Oskar Johansson, Koreografi Roine Söderlundh, Mask Susanne Von Platen, James Lund, Peter Jöback, Linda Olsson, Vanna Rosenberg, Philip Zandén, Niklas Hjulström, Maja Rung, Anton Lundqvist, Robin Keller, Tove Edfeldt, John-Alexander Eriksson, Cilla Silvia, Tua Dominique, Rudolf Suttner, Vendela Duclos, Glenn Edell, Joakim Jennefors, Martin Hallberg, David Inghamn, Johan Ahlin, Magnus Bagge, Jenny Eklund, Martin Höper, Emil Jonason, Jonas Lindeborg, Peter Nilsbro, Patrik Svedberg, Birger Thorelli, Anna Wallgren, på Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 47 2014

Jag har varit och sett Sweeney Todd. Igen. Förra gången spelade Niklas Andersson huvudrollen, och jag satt längst fram i mitten. Nu spelar Peter Jöback, och vi sitter på 13 raden nästan längst ut åt höger. Vi beställde biljetterna för nästan ett år sen, och det här var det bästa vi kunde få. 

Jag var lite avvaktande, just för att det var Peter Jöback. Och inte bara Peter Jöback. Det gällde Peter Jöback och publiken. 

Vi har inte så många riktigt stora musikalstjärnor i Sverige, och han är en av dom. Han är liksom en garant för att det här, det är kvalité. Det är hans namn som säljer biljetter. Gemene man vet vem Peter Jöback är, men har inte nödvändigtvis en aning om vem Sweeney Todd var, eller vem Stephen Sondheim är. Det medför också att folk kommer för att se stjärnan, och inte nödvändigtvis stjärnan i en annan roll än rollen som just stjärnan. För att det ska funka måste publiken acceptera stjärnan i rollen. 

Paret bakom mej, vi kan kalla dom Niklas och Laila, pratar om Peter Jöback. Har han barn? Är han gift? Det låter lite som om dom blandar ihop honom med Jonas Gardell. Dom vet att han har spelat huvudrollen på Broadway i alla fall, men dom verkar inte veta i vad. Dom tror att det var i Fantomen på Operan, men dom är inte säkra på att den fortfarande går. Jag antar att vi är några stycken inom tjuvlyssningsavstånd som sitter och ler.

Det börjar. Vi vet att det börjar, för så fort ljuset går ner förklarar Laila för Niklas att det börjar. Hon förklarar också högt att Peter Jöback är Peter Jöback när Peter Jöback gör entré. Jag vrider huvudet och ger henne en blick. Inte en sur blick, bara en blick som för att visa att jag också har hört henne. I mörkret ser jag bara hennes grå eller blonda hår och en silverglittrig topp över en ganska knubbig torso. 

Linda Olsson i rollen som tiggerskan möts av ett ”Åh, fy!”, vilket jag är övertygad har mer att göra med hennes utseende än hennes insats, eftersom hon är strålande.

När Vanna Rosenberg har kommit in och sjungit om sina pajer får hon ett högt och ljudligt godkännande av Laila, nästan en liten monolog, som sträcker sej en bra bit in i Mrs Lovetts och Sweeneys dialog. Nu vrider jag huvudet och ger henne min imitation av Somerset Maugham.

Så kommer Anton Lundkvist in på scenen. Laila förklarar högt att han är Maria Lundkvist son. Jag ger henne Somerset Maugham och räknar till tio. Nu tror jag hon ser mej, för det är väldigt tyst resten av akten. 

Det är en jäkligt bra föreställning. Det är jäkligt bra teater, och det är jäkligt bra musikal. Peter Jöback går in i sin roll, och han är mycket övertygande, långt över mina förväntningar. Alla är lysande. Jag dras in i berättelsen. Jag ser och hör mycket bra där jag sitter, men jag hade nog helst suttit längst fram, igen. 

Det är paus. Vi börjar köa för att komma ut. 

Vi har just sett Sweeney skära halsen av en man, och han och mrs. Lovett har bestämt sej för att mala ner liket i en paj.

Laila, som varit mycket tyst, börjar berätta för Niklas om Maria Lundkvist, hennes skiljsmässa, och hennes tydligen komplicerade förhållande med sin son Anton.

Ibland är det bara så. 

Hänt i Veckans verklighet överträffar Sondheims diktande.

Här är en länk till vad jag skrev första gången jag såg föreställningen.

Vanlig biljett 450:-. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej  3645 + 450 = 4095:-

Om du gillade det här kanske du gillar 

VARIATION

"När Katharine Hepburn skulle spela Rose Sayer i The African Queen fick hon rådet av regissören John Huston att spela rollen som om hon vore Eleanor Roosevelt, med ett evigt leende som en mask mot en vidrig omvärld. Varje gång Simon Reithner ler på scenen tänker jag på det. Hans leende blir mer och mer till en grimas, för att till slut nästan mest likna en hund som visar tänderna. Man vill bara gå ner på scenen och ge honom en stor kram. För han vill inte illa, inte egentligen. Han är bara livsfarlig."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/03/variation-av-kristian-hallberg-regi.html

TAVLOR PÅ EN UTSTÄLLNING

"Det här är ett verk som får ett konserthus att svettas. Orkestern sliter som dom berömda pråmdragarna på Volga. Det kvittrar, det piper, det morrar och det bankar Det illustreras och imiteras. Och vi, i den absoluta närheten på körläktaren, sitter liksom koltrastar på en telefonledning. Vi ser allt. Och vi ser dirigenten, som pekar och fläktar och skrattar och viftar. Något händer där. Någon drillar där. En skräll, en smäll, ett tut… Det är total underhållning."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/03/tavlor-pa-en-utstallning-debussy-ur.html

OLIVIA STEVENS: PASSION - EN SKÅDIS RESA IN I LJUSET

Kanske har någon sagt till henne att hon är rolig. Kanske tycker hon det själv. Jag tror att hennes styrka ligger annorstädes. I tragedin. I det självutlämnande. I tårar och vånda och förtvivlan. Det känns lite som om Edith Piaf gett sej på stand up. En fransyska på Norra Brunn. 

”Padam-padam-padam.”

”Vem där?”

”Edith”

”Edith vem?

”Edith verkligen det här jag borde hålla på med?”

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/03/olivia-stevens-passion-en-skadis-resa.html

SWEENEY TODD, Musik och sångtexter Stephen Sondheim, Manus Hugh Wheeler, Efter en bearbetning av Christopher Bond, Nyöversättning Calle Norlén, Regi Tobias Theorell, Musikalisk ledare/dirigent Mikael Jöback, Scenografi och kostym Magdalena Åberg, Ljus Ellen Ruge, Ljud Oskar Johansson, Koreografi Roine Söderlundh, Mask Susanne Von Platen, James Lund, Niklas Andersson, Linda Olsson, Vanna Rosenberg, Philip Zandén, Niklas Hjulström, Maja Rung, Anton Lundqvist, Robin Keller, Tove Edfeldt, John-Alexander Eriksson, Cilla Silvia, Tua Dominique, Rudolf Suttner, Vendela Duclos, Glenn Edell, Joakim Jennefors, Martin Hallberg, David Inghamn, Johan Ahlin, Magnus Bagge, Jenny Eklund, Martin Höper, Emil Jonason, Jonas Lindeborg, Peter Nilsbro, Patrik Svedberg, Birger Thorelli, Anna Wallgren, på Kulturhuset Stockholms Stadsteater, recension.

Linda Olsson i Sweeney Todd. Fotograf: Carl Thorborg

1981 kommer Jean-Jacques Beineix film Diva, efter en bok av Daniel Odier, om brevbäraren Jules som lyckas göra en bootleg-inspelning av operadivan Cynthia Hawkins version av Alfredo Catalanis La Wally. 

1989 skrev Terrence McNally en pjäs om ett gäng bögar som samlas för att lyssna på en icke auktoriserad utgåva av en Traviataföreställning av Callas i Lissabon.

2014 sitter jag på Kulturhuset Stadsteatern och undrar om det sitter några musikalfans och spelar in Niklas Andersson när han gör sitt sista planerade inhopp som Sweeney Todd. 

Men låt oss börja från början.

1988 träffade jag i Gripsholm en riktig Musikalnörd. Fast på den tiden hette det inte nörd. En regnig sommardag satte han på teven och sköt in en kassett i videobandaren. Det var första gången jag såg Sweeney Todd. Innan dess hade jag trott att musikal var något som Fred Astaire och Ginger Rogers gjorde på teve. Och någonting som Andrew Lloyd Webber tjänade pengar på.

Nu, en hel livstid senare, ska jag för första gången se Sweeney Todd på riktigt. Jag har inte ens sett filmen. Jag och en kompis köpte biljetter så fort vi bara kunde, på bästa möjliga platser. Vilket gjorde att vi sitter där någon gång i Mars. Så dök det plötsligt upp att Niklas Andersson skulle göra ett planerar inhopp i huvudrollen och eftersom Niklas Andersson inte är Peter Jöback, tyvärr och tack och lov, så fanns det plötsligt platser tillgängliga. Jag gillar att min version av att spela spel online är att då och då gå in på Stadsteaterns hemsida och kolla om det finns några bra platser kvar. Det fanns två platser, precis i mitten. Skulle jag köpa biljett till fullpris eller skulle jag chansa på sista minuten? Fullpris ger ju en säkerhet, men sista minuten gör att jag kan gå på fler föreställningar. Jag chansade. Att säga att jag låg sömnös är att överdriva, men att säga att det första jag gjorde när jag gick upp söndag morgon var att gå online, det är att vara korrekt. Platserna fanns kvar. 

Föreställningen börjar klockan tretton, och klockan tolv öppnar biljettkassan. Jag stod där klockan kvart i tolv, och tog en kölapp. Jag räknade kallt med att jag skulle vara den första. Det var folktomt. Den mycket slanka biljettkassörskan gick runt och fyllde på foldrar och ordnade broschyrer. En liten del av mej ville gå fram och säga att jag kunde göra det där om hon bara gick och satte sej i luckan, men jag lugnade mej. Jag hade dessutom precis gått ut på nätet och kollat att min plats fanns kvar. 

Det hela var väldigt odramatiskt. Hon satte sej, drog upp den lilla rullgardinen, ställde ut kontokortsläsaren och den där lilla skålen för kölappar, tryckte fram till mitt nummer, och presto! så hade jag min plats. 

Med biljett tryggt invikt i min plånbok stoltserar jag över plattan, när jag plötsligt möter den där vännen från Gripsholm. Chansen var egentligen ganska stor att han inte skulle missa en chans att se en ny Sweeney, men ändå, att mötas mitt på plattan…

Jag köper en hälso-bar på Åhlens och han hämtar ut sina biljetter till raden bakom mej, och sen promenerar vi nästan arm i arm genom kulturhuset, pratar gamla minnen och minnen som är mer nyliga. Han har givetvis sett föreställningen förut, två gånger, men vi pratar inte om dom. 

Och från att ha varit gott om tid så var det nästan försent, så vi skyndade till våra platser. Jag sitter längst fram. I mitten. Den enda som sitter bättre är sufflösen. Hon sitter bredvid mej. 

Jag var beredd på en plötslig ångvissla, men jag var på något sätt helt oförberedd. 

Om en pjäs misslyckas så är det regissörens fel. Och om den lyckas så är det tack vare skådisarna, manuset, scenografin, kostymen eller musiken. Därför tänker jag börja med att proklamera att  någon borde adla Tobias Theorell, regissören. Eller doppa honom i bladguld. Eller utlysa en Tobias Theorell-dag på valfri söndag i Maj. Eller vad gör man när man ska hylla en begåvad konstnär? Uppkalla en gata i Fruängen efter honom? 

Begåvade skådisar har vi i parti och minut, men en regissör som kan bita tag i en musikal och riktigt skaka loss kan man räkna på en hand som skadats av nyårssmällare. Jag är inte helt negativt inställd till att vi i allmänhetens tjänst stänger in honom i källaren på Stadsteatern och tvingar honom att regissera Follies, Company, Into The Woods och Passion. Det vore också intressant att se vad han skulle kunna göra med Kristina från Dufvemåla, för där känner jag att något måste göras.

Jag har haft två riktigt otäckt bra musikalupplevelser: Next to Normal och Wicked, båda på Broadway. Och så nu Sweeney Todd på Stadsteatern i Stockholm. Och med otäckt bra menar jag en sån där upplevelse som är som en religiös uppenbarelse, som en brinnande buske eller att guds ängel plötsligt gör besök och berättar att du ska bli styvfar. Som en käftsmäll, en hästspark, en frontalkrock. Luften går ur en och man vacklar. 

Det är magiskt. Varenda detalj är magisk. Scenografin är mörk, och underbart hotfull. Vägglösa byggnader, som stora byggnadställningar, trappor och falluckor. Som klätterställningar för zombies. Men ser inte var scenen tar slut, man anar bara mer av samma sak, längre bort. Som ett spökhus, fast på riktigt. 

Koreografi, rörelser och scenlösningar får mej att vilja gå en gång till, bara för att se hur det var dom gjorde. 

Kostymen är svart, läder, vit trikå, mönster och enstaka färger. Stilen skulle kunna kallas Emo/Goth, och jag vill ropa ”Frys!” för att alla ska stanna så att jag kan ta in alla detaljer. Geni-fucking-alt! Det är tillräckligt dåtid och nutid för att vi ska kunna befinna oss i ett ingenstans där allt är möjligt. 

Jag antar att scenograf och kostymören Magdalena Åberg också behöver få en gata uppkallad efter sej. 

Och eventuellt kommer också en liten cykelbana i Fruängen att uppkallas efter Susanne Von Platen, ansvarig för mask och peruk. 

Nu tänker jag smyga in min enda kritik, och det är att det ibland var svårt att höra texten, speciellt i de snabba partierna. Det hade nog inte något med ljudtekniken att göra, utan hade nog behövt lite mer projektion. Och så kanske man kunde jobbat lite mer med rim och text. 

Tillbaka till elogerna.

Vanna Rosenberg är makalös. Ge människan en tiara och ett sånt där band man har över bröstet när man vinner något. Jag kan inte titta bort när hon är på scenen. Hon fyller varenda minut med något intressant, och jag tror mej förstå precis det 

jag tror hon vill att jag ska förstå. Jag vill se henne i den unga kvinnliga rollen i Edward Albees Vem är Rädd för Virigina Woolf.

Linda Olsson, som var fantastisk som Mary Poppins på Göteborgsoperan gör här något fantastiskt: en Ofelia, en Lady Anne, en Fantine eller en Fröken Julie som slutat som baglady. Hon är nästan ständigt på scenen, och när hon inte där kan man känna hennes närhet. Hon är både vulgär och eterisk. När jag ser hennes ögon tror jag på allt hon säger. När hon  snor och vränger över scenen tänker jag på Oscar Wildes Spöket på Canterville.

Maja Rung, som jag älskade i Den Allvarsamma Leken på soppteatern, attackerar sin roll som om den vore en audition för Stadsteaterns Permanenta Ensemble (SPE), eller ett scenskoleprov. Hon är fenomenal. Och hon har en tonhöjd som trotsar det möjliga, och hon gör en ganska trådig roll mycket egen och intressant. Hon blir aldrig bara ett kvinnligt offer på scenen. 

Niklas Anderson var kanske inte till hundra procent skådismässigt där han ville vara, men han fick mej att förstå var han ville vara, och det räcker gott. Han tappade bollen några sekunder, men när han lät sej gripas av känslan var han magisk. 

James Lund tar en klippdockskaraktär och ger den en varm personlighet och empati. Han lyckas få mej intresserad av en roll som är ganska påfrestande i originalet. 

Anton Lundkvist som jag ibland kan tycka flyr in i fysiskt skådespeleri på samma sätt som Ola Forssmed ibland, slutar ganska fort med såna fasoner och levererar ett ömkansvärt porträtt av en stackars människospillra.

Nikls Hjulström, som verkar bli yngre för varje roll, gör en sexigt mänsklig men farlig Beadle som får mej att undra vad han skulle göra om han fick sätta tänderna i Sweeney Todd. I rollen alltså.  Också.

Men så är det ensemblen. Jag vet inte om det är för att regissören har ett förflutet som skådis, och har kunnat ge initierad personregi, eller om det bara är så att detta råkar vara Sveriges bästa intuitiva skådisar. Dom skrämde skiten ur mej. Bildligt talat. Till skillnad mot så många andra uppsättningar där ensemblen tillåts vimsa omkring på scenen enligt egen förmåga, eller stryps av begränsad rörelsefrihet så tillför dom här så mycket att jag nog skulle vilja kalla dom den tredje huvudrollen. 

Det enda som hindrar mej från att gå ut på nätet och köpa en biljett är vetskapen om att jag har en som ligger och väntar, och Mars är inte långt borta. 

Så vad tyckte då min vän om den här inhoppsföreställningen, han som sett den några gånger innan? Han sa att här fanns en nerv och en vaksamhet - antagligen beroende på den nya huvudrollen - som gjorde det till något totalt njutbart och den bästa av de föreställningar han sett. Och han vet vad han pratar om. Han är en musikalnörd. 

WEST SIDE STORY (Föreställning 14 2013)

ASSASSINS

Föreställning nr. 2 2013

Assasins, Text och Musik av Stephen Sondheim, libretto John Weidman, regi Staffan Aspegren.

Det här var innan jag började för anteckningar över föreställningar. Jag minns att jag tyckte mycket om den, och att jag irriterade mej på catwalken som gick ut i publiken som gjorde att ingen såg bra, vi långt bak såg en massa skådisar i profil, och dom till höger och vänster om catwalken såg en ofta bara ryggarna på aktörerna.

VIDKOMMANDE:

Stephen Sondheims kritikerrosade Broadwaysuccé, nu för första gången i Skandinavien och på svenska. Musikalen – som fick fem Tony Awards på Broadway – låter nio amerikanska presidentmördare genom tiderna träffas. Några av Sveriges bästa musikalartister berättar här de drastiska historierna bakom de svart-vita tidningsrubrikerna.
Och detta till Sondheims kanske mest lättlyssnade melodier inspirerade av den amerikanska populärmusiken.

Musik & sångtexter Stephen Sondheim Manus John Weidman
Idé Charles Gilbert, Jr.
Regi Staffan Aspegren
Dirigent Hanna Sandman
Scenograf och kostymör Bente Rolandsdotter
Svensk översättning Ulricha Johnson
Ljusdesign Niklas Elfvengren
Koreografi Terry Etheridge
Produktionschef Odella Schattin
Producent Mattias Söderhielm
Produktionsbolag Kurfursten AB

John Wilkes Booth (1838–1865) mördade president Abraham Lincoln
Petter Isaksson

Charles Guiteau (1841–1882) mördade president James Garfield
Joakim Jennefors

Leon Czolgosz (1873–1901) mördade president William McKinley
Felix Engström

Giuseppe Zangara (1900–1933) försökte mörda den tillträdande presidenten Franklin D Roosevelt
Ole A Bolstad Bang

Samuel Byck (1930–1974) försökte mörda president Richard Nixon
Michael Jansson

Lynette (”Squeaky”) Fromme (1948–) försökte mörda president Gerald Ford
Karin Mårtenson

Sara Jane Moore (1930–) försökte mörda president Gerald Ford
My Blomqvist Olsberg

John Hinckley (1955–) försökte mörda president Ronald Reagan
Sonny Enell

Berättaren en folksångare i Woody Guthrie-/Pete Seeger-stil
Nils Bergstrand

Emma Goldman anarkistisk agitator och feminist vid sekelskiftet
My Blomqvist Olsberg

Föreståndaren
Mattias Söderhielm

Gillade du det här kanske du gillar:

COME TOGETHER: 

"Det är nästan så att min hjärna får en härdsmälta. Jag vill minnas varje sekund och jag anstränger mej så mycket på att komma ihåg att jag nästan glömmer bort att titta. Att se. Att njuta.

Vi är på en roadtripp, jag och Skäggige Skalman. En liten tur till Uppsala. Över dagen. Kanske inte så mycket till roadtripp. Vi ser bara Stockholm från en bilkö, E4:an till Uppsala, och insidan av Pizzeria Durango, där jag gladeligen noterade att personalen med invandrarbakgrund stolt bar tröjor med svenska flaggan på. Sånt värmer. "

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/come-together-musik-paul-mccartney-john.html

OLIVIA STEVEN: PASSION, EN SKÅDIS RESA IN I LJUSET: 

"Kanske har någon sagt till henne att hon är rolig. Kanske tycker hon det själv. Jag tror att hennes styrka ligger annorstädes. I tragedin. I det självutlämnande. I tårar och vånda och förtvivlan. Det känns lite som om Edith Piaf gett sej på stand up. En fransyska på Norra Brunn. 

”Padam-padam-padam.”

”Vem där?”

”Edith”

”Edith vem?

”Edith verkligen det här jag borde hålla på med?”"

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/03/olivia-stevens-passion-en-skadis-resa.html

KALLE HAGLUND OCH DEN STORA SKOGEN

"”Är den för kort?” frågar han. 

Jag tvekar. Är den för kort? Jag vill inte vara oartig. Hur kort är för kort? Det känns lite ovant att prata om sånt här inför människor jag inte känner.

”Ne-ej”, säger jag, liksom tveksamt ”den är precis lagom lång.”"

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/03/kalle-haglund-och-den-stora-skogen-av.html