torsdag 28 augusti 2014

ROSMERSHOLM, av Henrik Ibsen, Översättning Per Olov Enquist, Regi Stefan Larsson, Scenografi och ljus Jens Sethzman, Kostym Nina Sandström, Peruk och mask, Melanie Åberg, med Livia Millhagen, Jonas Malmsjö, Jan Malmsjö, Jacob Ericksson, Emma Broomé, Jon Karlsson, Målarsalen, Dramaten föreställning 154 2014


IS IT THE SINGER - OR THE SONG?
”Du vet att du sitter bredvid en världsberömd dansös?” säger den ena gubben till den andra. 
”Vad sa du?”
”Jag sa: du vet att du sitter bredvid en världsberömd dansös?”
Tyvärr verkar dom båda två vara lite lomhörda, och talar därför onödigt högt, så vi, den övriga publiken, och den världsberömda dansösen, två trappsteg upp, hör vad dom säger.
Det är paus i det första offentliga publikrepet på Henrik Ibsens Rosmersholm i Målarsalen på Dramaten, och vi köar för att komma ut i foajén uppe på andra raden. 
Det här är så spännande att jag har lust att sätta igång en sån där armuppstäckningen om folk skulle kunna tänka sej att hoppa över pausen och gå direkt på andar akten. Det ligger liksom något lurt och lurar. En hemlighet, inte en sån där filmhemlighet där man inte kan låta bli att liksom antyda och knuffa publiken i rätt riktning, utan en sån där Agatha Christe-hemlighet, där man inte har en chans. Jag vet inte om det är för att det är första publik, och man egentligen är lite osäkra i största allmänhet, men det går i alla fall fram som om det finns en hemlighet. Dränkte hon sej eller blev hon dränkt? Vem hatar vem och vem älskar vem? Jag kan knappt hålla mej!
”Vem?!”
”Hon du sitter bredvid! Hon har dansat över hela världen och varit i teven och allting…”
”I teven?”
”Ja, hon -”
”Flickan som sitter bredvid mej?”
”Ja, hon har - ”
”Hon ser inte ut som en dansös, hon har ju cancer,” avfärdar gubbe två, och tar sats uppför trapporna.
Hon, är Virpi Pahkinen, eller i alla fall någon som är lika kortklippt som hon.

Höstsäsongen är i gång, och på Dramaten och Kulturhuset Stadsteatern ploppar föreställningarna upp, en efter en, som svampar. Ute i foajén har man en slags minnesutställning från vårens uppsättning av Mästaren och Margarita, och jag önskar att jag känt till den, då hade bergsgettrat mej upp hit innan man började plocka isär den. Tydligen har dom haft kläder utställda också. 

Du vet hur det var första gången du testade Sze-schuan-peppar? Eller första gången du såg Svansjön? Eller läste Member of the Wedding av Carson McCullers? Hur man liksom känner att man har träffat på något eget, något av kvalitet, ett orignial, och inte en variant på en variant av något som en gång var bra? Så känns det, när jag sitter där, längst fram i mitten, och mitt huvud far från höger till vänster, som örfilat, för att inte missa något som händer. 
Det här är vansinnigt spännande! Och jag tänker inte säga något om vissa överraskningar, som nästan skulle kunna ge dej hjärtsnurp. Vill du ha en ledtråd? Den finns någonstans i texten till Sången Joshua Fought the Battle of Jericho.

Jag tillbringade stor del av första akten med att känna mej som den kvinnliga huvudrollen, Susan White, i Timmarna med Rita, första gången hon ser Macbeth. Kommer du ihåg? ”Wasn’t his wife a cow!!!”
Och så tänker jag på Daphe du Mauriers Rebecka. Det finns så många likheter. Ett stort, berömt hus. Den åtråvärde, gode mannen. Den förra frun. Nykomlingen. Hemligheten med vad det egentligen var som hände.

Det handlar om viljan till godhet och oundviklig ondska. Det handlar om ideologier, om vi och dom, och skuld. Det handlar om Johannes Rosmer, en ung präst som förlorat tron, änkling efter att hans fru för ett år sen dränkte sej. Det handlar om Rebecka West, fruns väninnna, som kommit till Rosemersholm för att stanna, och det handlar om Professor Kroll, Rosmers vän och svåger, som inte kan ta att hans systers man går över till en annan politik. Det handlar som Sverige idag, ett land där politik har gått från att handla om hur mycket vi ska få tillbaka i skatt, vem som tjänar på vad, och vem ska ta hand om mormor, till att handla om verkligt livshotande saker. 

Ute i foajén, vid ett av småborden, kommenterar en man, lite lik en ettrig terrier, att han inte tycker om när man inte har tidstypiska kläder. Han vet inte var han är, historiskt, menar han. Hans sällskap mumlar något undvikande, lite sådär som man i Indien tydligen rör på huvudet när man varken håller med eller är emot, men vill visa att man har hört. Mej stör det inte alls. Jag bara antar att dom har ett gym i källaren på Rosmersholm, för Jonas Malmsjö har biceps stora som vissa personers glutus maximus.

Plötsligt kommer vaktmästaren fram till mej, eller vad man nu ska kalla killen som verkar ha ansvar för allt som händer på detta plan. Innan föreställningen hade jag frågat honom om de utställda föremålen i en viss monter hade något med Mästaren och Margarita att göra, och eftersom han inte visste, lovade han att ta reda på det och återkomma. Nu återkommer han och berättar att just den montern, den precis vid dörren, den har ingenting med Mästaren och Margatrita att göra, utan är bara en liten installation. 
Jag önskar att svensk sjukvård kunde funka som Dramaten. Värdigt, servilt och proffsigt. Jag önskar att Sverige kunde funka som Dramaten. Ett land där alla är artiga, intresserade, öppna för det nya, och lite uppklädda. 

Det ringer in. Jag fullständigt skrittar in och sätter mej, irriterad över att de andra dröjer. 
Scenografin är plywoodskivor som har målats silvergrå, så att dom liknar vattnat siden. Några stolar. Några blommor. Några böcker. Det är naket. Det är vackert. 
Jag funderar på en sång som Liza brukar sjunga: The Singer, som slutar:  
”As the sad song ends she hits the final note 
It catches in her throat but comes out strong
And as she bows and goes, nobody really knows
Was she the singer or the song? 
Was she the singer or the song?”
I sången handlar det om att man inte kan skilja på vad som är sången, och på vad som är sångerskan. Och jag, nu sekunderna innan dom släcker ner, sitter och funderar: Är det verket eller regin? Vore pjäsen, regisserad av någon annan, lika underbar? Vore regin, till ett annat verk, lika effektfull? Vad betyder en regissör? Det som vi kallar Rosmersholm med någon annan regissör skulle vara lika spännande?
 Det är lite som i musikalen Legally Blonde, när dom försöker ta reda på om poolskötaren är gay eller europeisk, och som avslutas med att han givetvis är både gay och europeisk. Så det är väl så, det är både the singer and the song. Både regin och verket.

Folk kommer tillbaka, in i salongen. 
Jag tänker på porträtten av äldre, nu levande Dramatenskådisar som ibland projiceras på fondväggen, och känner att jag kunde vara utan dom. Jag associerar plötsligt till helt andra saker. Pjäser dom har gjort. Eller vad det nu är han heter, han den där…

Nu är nästan alla inne. 
Jag tänker på Jacob Eriksson, som träffar precis rätt i sin blandning av det trevliga, artiga och det vidriga. 

Alla är inne. 
Jag tänker på Jonas Malmsjö, som passar så väldigt bra för den här rollen. Hans lite farliga utstrålning gör honom till en slags naturligt nyanserade jesusfigur. 

Dörrarna stängs. 
Jag tänker på Jan Malmsjö. På att det varje gång han stiger upp på scenen nu för tiden är i sej en händelse. Jag tänker på konstnärer, kontra löntagare.

Jag tänker på-

Sch, det börjar….

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

DJURENS KARNEVAL, i Vitabergsparken.

"På mitt skrivbord, i över en vecka, har det legat en liten tom förpackning Singoalla Jordgubb och Rabarber, en sån där portionsförpackning som innehåller två kakor, och bredvid den en skrynklig, vattenbucklig A4-sida med texterna till Var Bor Du Lill Råta, Lille Katt, Bä Bä, Vita Lamm, Imse Vimse Spindel och Var Nöjd Med Allt Som Livet Ger
Det är minnen från en bortregnad föreställning i Vitabergsparken."

Låter det intressant? 

Här är resten: 


KUNGLIGA OPERAN: OPERA AT THE MOVIES i Vitabergsparken. 

"Opera, för mej, var liksom någonting klämt. Jag hade inte så svårt för musiken; det var sången. Den lät ansträngd, otydlig, affekterad. 
Den enda sången från en Opera jag gillade var La Wally från filmen Diva, och så givetvis allt av Nattens Drottning. Alla gillar nattens drottning."

Låter det intressant? Här är resten: 

DANSK DANSETEATER i Vitabergsparken

"När det är över hoppar jag på cykeln och trampar på som jag vore jagad av vargar. Väl hemma googlar jag skiten ur Dansk Danseteater. Jag turistar på deras hemsida.  och jag trycker ”Gilla” på  deras Facebookgrupp. Jag tillbringar kanske två timmar i ett virtuellt Youtube-land. Jag gästar Vimeo. Jag lyssnar igenom Carls Orffs Carmina Burana, och musiken från Black Diamond, av Alexander Balanescu och Trentemøller. Och jag är fortfarande inte nöjd. Jag är inte mätt. Och det är väl så det ska vara, antar jag. 
Och jag har bara en fråga: när kommer dom tillbaka? Jag känner mej som den franske löjtnantens kvinna när jag går här, och väntar. "

Låter det intressant? Här är resten: 



söndag 24 augusti 2014

DJURENS KARNEVAL, Musik: Camille Saint-Saëns, Medverkande: Kungliga Hovkapellet, Konferencier: Jan Mybrand, Dirigent: Alexander Hanson, i Vitabergsparken, föreställning 153 2014


Från under mitt paraply
IT'S LISZT, BIZET AND BERLIOZ WITH A "Z", 
NOT LISST, BISET AND BERLIOS WITH AN "S", 
CAUSSE LISST, BISET AND BERLIOS WITH AN "S" 
GOES "SSS" NOT "ZZZ"
På mitt skrivbord, i över en vecka, har det legat en liten tom förpackning Singoalla Jordgubb och Rabarber, en sån där portionsförpackning som innehåller två kakor, och bredvid den en skrynklig, vattenbucklig A4-sida med texterna till Var Bor Du Lill Råta, Lille Katt, Bä Bä, Vita Lamm, Imse Vimse Spindel och Var Nöjd Med Allt Som Livet Ger
Det är minnen från en bortregnad föreställning i Vitabergsparken.

Folk frågar mej förvånande ofta om jag ångrar föreställningar jag går på. Som om jag egentligen hade något bättre för mej, och mitt teatertittande var en slags uppoffring, någonting som tog mej bort från en hemmakväll, slängd på soffan, stirrande på när Stjärnorna på slottet Let’s Dansar med Big Brother medan den arge snickaren bakar cupcakes.
Jag ångrar förvånansvärt få föreställningar. Vad jag oftare ångrar är alla föreställningar jag missat. Dom som bara hände, bakom min rygg, eller dom där som jag helt enkelt inte lyckades kila in. Jag försöker låta bli att tänka på dom, vad dom kunde ha gett mej, vilka tankar eller erfarenheter, eller nya upptäckter, men ibland funderar jag på hur det hade varit, lite som man man leker med tanken på en alternativ romans. QUE: Judy Garland: The Man that Got Away.

Det verkade inte lovande, redan från början. Jag sitter i ett nästan tomt Vitabergsparken, väntar på Kungliga Hovkapellet och Camille Saint-Saëns Djurens Karneval, och tunga, grå regnmoln rullar över himlen, så nära att det känns som om dom borde fastna i träden i Vitabergsparken. Jag är tidig. Teaterteknikerna håller på och ställer ut stora giraffer på scenen, och man sätter upp orkestern under flera svarta tältlikande tak. Familjer börjar droppa in, klädda för syndafloden

Framför mej sätter sej en liten alternativhip familj, en man, en kvinna, och deras son, Mortimer. Mamman och pappan är vinthundssmala, och sonen är en liten fyra-femårig kanonkula. Pappan pratar med Mortimer som om han vore ett barn. Jag menar, han är ett barn, men han pratar med honom på det där sättet som man menar när man säger ”Prata inte med mej som om jag vore ett barn!” Det är nästan som om det vore ett annat språk än svenskan: Melodin är helt förvrängd, det är nästan som när man pratar med en hund. Jag minns att jag hatade när man talade så till mej när jag var liten. Jag undrar hur länge det kommer att ta för Mortimer innan han får igång ett adekvat tal. 

En offentlig kvinna kommer ut på scenen och berättar att på grund av vädret har man beslutat att skjuta upp konserten en kvart, för att se om det blir bättre. 

En mamma, tillsammans med tre barn, kommer och sätter sej på samma rad som jag, nästan bredvid. Det regnar fortfarande, och istället för att vänta tills det slutat, lägger hon ut sin filt på den blöta bänken, och så sätter sej den lilla familjen ned. Jag kan inte tänka mej att det tar många minuter innan filten är dyngsur. 
På något sätt påminns det hela mej om Tjechov, om Tre Systrar, om Måsen, om Körsbärsträdgården. Det tanklösa, det oplanerade, det förhoppningsfulla framtidslösa.

En tjej går runt och delar ut någonting, och jag sträcker ut min hand mer för att ha något att göra än av ett verkligt behov av vad det nu är hon delar ut. Det visar sej vara småförpackningar av kex, och dom var riktigt smaskiga.
Den Offentliga Kvinnan kommer ut och berättar att man skjuter på konserten ytterligare en kvart. 
Framför mej böljar ett hav av uppfällda, mångfärgade paraplyer ur vilket det på sina ställen sticker upp inplastade personer. På scenen har man klätt in buskar, träd och djur så att dom ser ut som enorma cellofaninslagna presenter. 
En kille går runt och delar ut ett A4 med texten till en massa barnsånger. Det verkar som om man planerat allsång.
Så, äntligen, snabbt och nästan hafsigt, sätter man igång. Jan Mybrand, i urgullig björnkostym, kommer ut och börjar läsa en vers, följt av styckets första melodi, Lejonen, men man hinner knappt börja, innan Den Offentliga Kvinnan kommer ut och berättat att, tyvärr, måste dom ställa in. 
Det kom inte som någon överraskning. Vi i publiken har liksom suttit och räknat regndropparna, och bara väntat tills måttet var rågat. 

En liten kille, lite längre bort, verkar inte så upprörd över den inställda konserten, utan är mer uppretad på vad regnet har ställt till med på ett mer personligt plan:
”Min lyggsäck har blivit blöt av legnet!”

Jag kommer hem, ganska så ordentligt genomblöt. Men vem har väl dött av ett litet sommarregn, som Eponine sjunger? Jag strippar, hänger kläderna över duschstången, hoppar i nånting mysigt, kokar en kopp te, slänger mej på en sackosäck och börjar lyssna igenom Djurens Karneval, på Youtube, samtidigt som jag Wikipediar kompositören. 
Camille Saint-Saens. Om någon sagt att han upptäckt radonet hade jag inte blivit förvånad. Jag hade ingen aning om att han var en kompositör. Jag hade ingen aning om att han ens var. Punkt. Eller, kanske hade jag hört namnet någonstans, någongång, i radonrelaterade kretsar. 
Camille Saint-Saens. Född i Paris 1835. Död i Algeriet 1921. Han var ett underbarn, en renässansmänniska, den förste mer kände kompositören som skrev filmmusik, en hejare på orgel och vän med Liszt, Bizet och Berlioz. Undrar om han föredrog komponerande vänner med ”z” i namnet, eller om det bara är en väldans tillfällighet? 
Han gifte sej sent, och hans två unga söner dog tidigt, varav en trillade ut genom ett fönster på fjärde våningen, inför ögonen på den hemvändande pappan, som la skulden på mamman och senare helt enkelt övergav henne, en dag när dom senare var på semester. 
När hans mor dog fick han en kraftig depression, och det ryktas att han var ”one of the boys in the band”.

Djurens Karneval spelar på, i bakgrunden. På Datorns skärm flyter djurbilder förbi: Lejon, Elefanter, Sköldpaddor, Kängurus. Utanför mitt fönster, som en påminnelse om att hösten snart är här, börjar det mörkna. Jag sluter ögonen. Lutar mej tillbaka. Tankarna börjar vandra…
Plötsligt hör jag något som jag känner igen. Jag hoppar upp, trippar fram till datorn och spelar tillbaka.
Det är SvanenLe Cygne, som fransmännen säger, den enda del av Djurens Karneval som Saint-Saens lät publicera under sin livstid. På något sätt, fast jag sett Svansjön, har jag ändå alltid tänkt på den här melodin som tillhörande det verket, inte som en enskild enhet. 
Livet är lite sådär småkul och ironiskt: här har vi en snubbe som inte vill låta publicera ett verk för barn förrän efter sin död, rädd att hans seriositet ska få sej en törn, och så, efter hans död, är det verket en av de största anledningarna till att man minns honom.
Jag lyssnar på hans Dance Macabre, och på hans tredje violinkonsert. Hur beskriver man Saint-Saens musik? Vacker? Romantisk? Eklektist? Som en jugendfasad, som Alberta iela, en av de många fantastiska jugendgatorna i Riga, Lettland.
Men jag återgår till Le Cygne, Il Cisne. Allt  handlar nu bara om Den Döende Svanen. Jag läser och söker på youtube och spelar melodin, om och om igen. Jäklar, vad jag gillar cello. 
Så lyssnar jag på Gary Carr, spelande Le Cygne på Double Bass, tonerna så rena, så tydliga som stegen i en trappa. 
Den har till och med sjungits in, av Montserrat Caballé.
Balett-drag-gruppen Les Ballets de Trocadero har gjort en underbar version, upptäcker jag, där Svanens tutu är fullproppad med fjädrar, som långsamt dalar ner under dansen, som ett vitt fjunigt höstträd, eller sån där sällsam, torr snö som kommer ibland.
Den Döende Svanen skapades 1905 av den berömda ryska ballerinan Anna Pavlova och koreografen Michel Fokine, efter en dikt av Alfred Lord Tennysson, the Dying Swan, från hans Poems, Chiefly Lyrical från 1830. 
Pavlova verkade ha varit den första sköra balettdansösen. Innan hon slog igenom var man tydligen mer robust. 
Det är mörkt utanför. Jag läser om efterrätten, Pavlovan, en slags frukt-och gräddtoppad marängtårta, som skapades och uppkallades efter henne under hennes turné i Australien och på Nya Zeeland 1926. 
Hon dog i Haag, några veckor innan sin femtionde födelsedag, av lungsäcksinflammation, något som låter mycket glamorösare på engelska: Pleurisy. Låter det inte som ett flicknamn? Pleurisy Hansson? Chefsåklagare Pleurisy Hjalmarberg, vid Eskilstuna rättskriminella avdelning? 
Pavlova hade inte behövt dö. Hon hade kunnat operares, men det hade på något konstigt sätt inneburit att hon inte någonsin kunde dansa igen, så hon sa:
”Om jag inte kan dansa kan jag lika gärna vara död.”
Jag önskar att jag var så bra på någonting att jag kunde välja mellan det och döden. Typ: "Om jag inte längre kan laga mina berömda plättar kan jag lika gärna vara död."
Varför gör ingen en balett om Pavlovas liv? Hennes liv hade allt: motgångar, passion, viljestyrka, romans, succé, romantiskt klingande och dödliga sjukdomar  och en fluffig efterrätt. Givetvis ska Pleurisy dansas av samma dansös som dansade Pavlova som ung, i tutu-lös trikå, med lila vener löpande. 
Undrar om hon förresten någonsin åt den där efterrätten, och om hon tyckte om den?

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

KUNGLIGA OPERAN: OPERA AT THE MOVIES i Vitabergsparken. 

"Opera, för mej, var liksom någonting klämt. Jag hade inte så svårt för musiken; det var sången. Den lät ansträngd, otydlig, affekterad. 
Den enda sången från en Opera jag gillade var La Wally från filmen Diva, och så givetvis allt av Nattens Drottning. Alla gillar nattens drottning."

Låter det intressant? Här är resten: 
DANSK DANSETEATER i Vitabergsparken

"När det är över hoppar jag på cykeln och trampar på som jag vore jagad av vargar. Väl hemma googlar jag skiten ur Dansk Danseteater. Jag turistar på deras hemsida.  och jag trycker ”Gilla” på  deras Facebookgrupp. Jag tillbringar kanske två timmar i ett virtuellt Youtube-land. Jag gästar Vimeo. Jag lyssnar igenom Carls Orffs Carmina Burana, och musiken från Black Diamond, av Alexander Balanescu och Trentemøller. Och jag är fortfarande inte nöjd. Jag är inte mätt. Och det är väl så det ska vara, antar jag. 
Och jag har bara en fråga: när kommer dom tillbaka? Jag känner mej som den franske löjtnantens kvinna när jag går här, och väntar. "

Låter det intressant? Här är resten: 


YOUYOUYOU med Kenneth Kvarnström & Co med Parkteatern i Vitabergsparken, 

"”Think Pink!” ropar jag plötsligt tyst, inne i mitt huvud, för jag är nu Kay Thomson i rollen som Miss Prescott, i filmen Funny Face, i scenen där hon beskriver det kommande modet. 
Jag, som Kay, testar att ropa ”Stormens Epicentrum!” och ”Ordlös Kommunikation!”, men det har inte samma… je ne sais quoi. Jag återgår till att ropa ”Think Pink!”, ”I want the whole country pink!” och ”Green’s Obscene!” och i min fantasi dansar jag nerför korridorerna på modetidningen där Miss Prescott - jag - jobbar.

Mina tankar avbryts av föreställningen, som börjar."

Låter det intressant? Här är resten: 



fredag 22 augusti 2014

KUNGLIGA OPERAN: OPERA AT THE MOVIES med Kungliga Hovkapellet och solisterna Vivianne Holmberg, Susann Végh, Jesper Taube, Karl-Magnus Fredriksson och Lena Nordin. Dirigent: Stefan Klingele föreställning 152 2014

WHO, ME? NO: NOT ME
Sången Fifty Percent ur musikalen Ballroom med libretto av Jerome Kass, musik av Billy Goldenberg och text av Alan och Marilyn Bergman, sjungs av en äldre änka, och inleds:
If anyone had told me, a year and a half ago, 
my husband would be gone, I wouldn’t have believed it. 
If anyone had told me that I’d  be on my own, 
make a go of it alone I wouldn’t have believed it 
If anyone had told me a year and a half a ago, 
that I’d be dancing, going to a ballroom, and dancing, 
I would have said ”Who me?”, I would’ve said ”No: Not me,
Ovanstående har egentligen ingenting med mej att göra, förutom som referens till följande: 
”Om nå’n hade sagt till mej, för två år sen precis, att jag utan protest skulle sitta i Vitan och lyssna på opera: Jag hade aldrig trott det.”

Opera, för mej, var liksom någonting klämt. Jag hade inte så svårt för musiken; det var sången. Den lät ansträngd, otydlig, affekterad. 
Den enda sången från en Opera jag gillade var La Wally från filmen Diva, och så givetvis allt av Nattens Drottning. Alla gillar nattens drottning. 
Jag sitter i Vitarbergsparken, en av dom sista föreställningensdagarna i Augusti, och Kungliga Operan gästar med Opera at the Movies
Solen är på väg ner, och skiner musikerna rakt i ansiktet, och det ser ganska coolt ut när flera tar upp solglasögon. Lite som Blues Brothers Goes to the Opera, liksom. En av de manliga blåsarna har skor med röda sulor. Jag undrar var man köper såna? Dirigenten är klädd i frack, men hans orkester har fått order om en något mindre uppklädd arbetsklädsel, och verkar mer uppklädda för ett väldigt snofsigt garden party än för en Nobelfest. 
Presentatör är Operans Dramaturg, Katarina Aronsson, och hon gör ett superjobb. Mellan de olika akterna kommer hon och strör intressant trivia omkring sej, lite som Tingeling och det där flygpulvret. 
Hennes berättelser förhöjer verken, ger dom en identitet, en fabel, med vilken man kan minnas dom. Hon berättar bland annat att många filmklippare använder sej av klassisk musik för som en slags mall för att klippa melodiöst, för att tonsättaren ska få en arbetskopia, men ibland gör dom ett så bra jobb att man beslutar sej att använda den klassiska musiken, och inte skriva ny. 
Jag ingen aning om att en tilltänkt tonsättare till 2001 gick på premiären i den tron att man använt hans musik, bara för att upptäcka att man föredragit Richard Strauss Also Spracht Zarathustra.

Man börjar med Valkyrieritten, av Richard Wagner. Den är både pampig och värdig, som en prästinna som stressar nerför en trappa i ett medeltidsslott. 
Så är det Bernsteins tur. Först ut är Glitter and Be Gay, ur Candide, och det är verkligen ett kaxigt val, med tanke på att den är både svårsjungen, plockad ur ett ganska specifikt sammanhang och kräver en komisk leverans, plus att den har en massa smycken inblandade, och en resväska. 
Kudos! som dom gamla grekerna sa. 
Sen kom ,för mej, en av kvällens höjdpunkter: Island Magic ur Trouble in Tahiti
Du vet när man inta kan fatta att man har missat nåt, och man inte kan fatta hur man ha lyckats missa det, i alla dess år? Det här är en sån miss. Hur många gånger, efter en biofilm,  önskar jag inte att jag kunnat sjunga de första stroferna ur den här sången! Detta är en sång sjungen av en kvinna som ser filmen Trouble in Tahiti, som hon först hatar, men sen dras in i. Jag kan relatera till en massa dokusåpor eller tävlingsprogram.
Den börjar: 
”What a movie!
What a terrible, awful movie! 
It’s a crime what they put
on the screen!
I can hardly believe what I’ve seen!
Do they think we’re a lot of children?
It would bore any four year old!
What drivel! What nonsense!
What escapist Technicolor twaddle!
“Trouble in Tahiti,” indeed!”

Och sångerskan, Susann Végh, är fenomenal. Jag älskar när en operasångerska kan vara rolig, och här är hon nästan så rolig att hon inte hade behövt musiken. Bara texten och hennes leverans hade nästan räckt. Tonerna blir ett bonus. Hennes ögonplastik påminner om en förvånad Fanny Brice, eller Rowan Atkinson i nästan allt. 

Efter det följer Tonight ur West Side Story, och  en sång av Cinema Paradiso, av E. Morricone. 
Här störs vi av ett spädbarn som gråter, någonstans i publiken. Jag antar att mamman tycker att hon och hennes stackars barn har lika mycket rätt att gå på konsert som vi andra, med den skillnaden att hon inte har några skyldigheter att ta någon som helst hänsyn.
Jag hade  ingen aning om att det ens fanns någon som hette G. Holst, eller hans verk Planeterna, ur vilket vi får höra Mars, ett verk som jag tycker borde koreograferas. Det dansar, liksom, redan när man bara lyssnar på det. #VilkenKoreografSomHelst.

Så kommer äntligen Ebben? Ne andrao lontano, ur La Wally av A. Catalani, och jag slås av hur man i de första tonerna knappt kan skilja mellan röst och instrument. Jag tror det är en flöjt som liksom smyger in tillsammans med rösten, men jag är inte säker. Jag älskar den här sången, och jag älskar filmen som för mej gjorde den känd. Jag har någon vag bild av att jag såg den för första gången i Malmö, men jag kan ha fel. En liten, liten biograf, minns jag. Och jag minns att jag efteråt ville flytta till Paris, eller bli passionerat förälskad i någonting, sådär som brevbäraren i filmen känner för Opera. Jag köpte boken, och har den fortfarande, någonstans, tror jag. 

Innan man spelar Maine Theme ur King’s Row, berättar Katarina Aronsson att kompositören till Star Wars Theme, John Williams, var en stor beundrare av kompositören Korngold, och det hörs. Det här är rent plagiat. Det trista är väl att folk som hör stycket kommer att tro att Korngold plankade Williams, och inte tvärt om. 

Man avslutar med två sånger ur På Sicilien, av Pietro Mascagni, Turrido ascolta! och Mamma! Quel vino è generoso, och även om jag inte kände till vare sej kompositör eller verk, och inte förstod ett ord, så var det jäkligt spännande att sitta och titta på ett slags avancerat gräl, på italienska. Jag upplevde det som om alla plötsligt började gräla vid en familjemiddag, och i slutet kunde jag nästan ana spagettin flygande genom luften, och marinarasåsen som blodfläckade dom alla. 

Jag vet inte när jag började gilla opera. Det bara hände, liksom.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

DANSK DANSETEATER i Vitabergsparken

"När det är över hoppar jag på cykeln och trampar på som jag vore jagad av vargar. Väl hemma googlar jag skiten ur Dansk Danseteater. Jag turistar på deras hemsida.  och jag trycker ”Gilla” på  deras Facebookgrupp. Jag tillbringar kanske två timmar i ett virtuellt Youtube-land. Jag gästar Vimeo. Jag lyssnar igenom Carls Orffs Carmina Burana, och musiken från Black Diamond, av Alexander Balanescu och Trentemøller. Och jag är fortfarande inte nöjd. Jag är inte mätt. Och det är väl så det ska vara, antar jag. 
Och jag har bara en fråga: när kommer dom tillbaka? Jag känner mej som den franske löjtnantens kvinna när jag går här, och väntar. "

Låter det intressant? Här är resten: 


YOUYOUYOU med Kenneth Kvarnström & Co med Parkteatern i Vitabergsparken, 

"”Think Pink!” ropar jag plötsligt tyst, inne i mitt huvud, för jag är nu Kay Thomson i rollen som Miss Prescott, i filmen Funny Face, i scenen där hon beskriver det kommande modet. 
Jag, som Kay, testar att ropa ”Stormens Epicentrum!” och ”Ordlös Kommunikation!”, men det har inte samma… je ne sais quoi. Jag återgår till att ropa ”Think Pink!”, ”I want the whole country pink!” och ”Green’s Obscene!” och i min fantasi dansar jag nerför korridorerna på modetidningen där Miss Prescott - jag - jobbar.

Mina tankar avbryts av föreställningen, som börjar."

Låter det intressant? Här är resten: 


DN-konsert med Kungliga Filharmonikerna och Lisa Nilsson.

"Så kommer Lisa Nilsson in på scenen, och jag sätter mej upp. Hon ser ut att vara  klädd i nånting långt, tajt i havsgrön plysch och vita pumps, med ett stort glittrande hakklappshalsband och en Nefertitilik håruppsättning. Hon sjunger en sång om att årstiderna går, och om saknad, och jag tycker nog att tempot, dansbandsdrivet, är lite för högt. Tankarna, bilderna i sången, hinner liksom inte klinga ut. Sångerskan styrs av trummorna, och jag önskar att det bara var hon och en flygel, som la lite accord. Avskalat. "


Låter det intressant? Här är resten: 



torsdag 21 augusti 2014

DANSK DANSTEATER, Smakprov ur Tim Rushtons Riverside och Black Diamond samt Carmina Burana av Alessandro Sousa Pereira och Fabio Liberti, Koreografi Riverside och Black Diamond: Tim Rushton, Carmina Burana: Alessandro Sousa Pereira, Fabio Liberti, Musik Black Diamond: Alexander Balanescu, Trentemøller, Philip Glass, Musik Riverside: Agnes Obel, Musik Carmina Burana: Carl Orff, Kostym: Charlotte Østergaard, med Luca Marazia, Alessandro Sousa Pereira, Ana Sendas, Maxim-Jo Beck McGosh, Milou Nuyens, Stefanos Bizas, Csongor Szabó, Martyn Garside, Fabio Liberti, Erik Nyberg, Emily Nicolaou, Joel Fritzon, Arina Trostyanetskaya, Jernej Bizjak, Maria Pilar Abaurrea, Elena, Martinez Ibar Hanna Nussbaumer och Jessica Binfield, föreställning 151 2014

Det är lätt för mej att säga:
”Om Dansk Danseteater låg i Stockholm skulle jag hänga där kväll efter kväll…”
Det är lätt för mej att säga, för det är sant, och det är lätt för mej att lova, eftersom det inte är troligt att dom någonsin flyttar hit. Och man framför inte dans kväll efter kväll, heller. Med detta sagt säger jag: 
"Om Dansk Danseteater låg i Stockholm skulle jag hänga där kväll efter kväll. Detta är vad jag hoppas att få uppleva när jag går på modern dans."

Kvällen innan, när jag var i Vitabergsparken för att se K. Kvarnström & Co:s Youyouyou, hade en ganska storvuxen man bredvid mej, tipsat om den här föreställningen. 
”Den får du inte missa,” hade han sagt. Vi hade snackat dans och scenkonst i allmänhet, och det verkade som om vi kanske gillade samma saker, så här satt jag, på samma plats som kvällen innan, tillsammans med min gamla väninna Maria Augusta Kutschera. 
Hon är en sån där som är bra på att sätta svåra ord på saker. Exakta ord. Där jag kanske säger något vagt som: ”Det kändes som om jag satt inne i ett moln”, eller ”Den här föreställningen var precis som en semla,” skulle hon uttrycka det: ”En stor del Wertherteknik, och man kan ana en hel del LeCoup,” eller ”En frigörande energi, eller kanske man kan säga en energisk frihet, med ett synnerligen välutvecklat feministiskt perspektiv vad gäller de perifera rollerna…”

För ganska länge sen såg jag ”Fosse” i London, en föreställning där man tagit de koreografiska höjdpunkterna ur Bob Fosses liv och satt ihop dom till en helaftonsföreställning. Det funkade sådär, kan jag tycka. Det var bara toppar och inga dalar, vilket gjorde att allting blev ganska jämntjockt, och blad alla topparna fanns det liksom inga toppar. Man behöver dalarna. 
När Dansk Danseteater bjuder på en afton av smakprov ur Black Diamond och Carmina Burana, lyckas dom så mycket bättre. Och jag måste citera Velma Kelly i Kander & Ebbs Chicago: 
”Well, I was in such a state of shock that I completely blacked out; I can't remember a thing.”
Jag tror att jag sitter ner, men det känns som om jag svävar. Mitt analytiska, distanserade iakttagande är helt satt ur funktion. 
Jag är en väldigt osofistikerad dansåskådare. Mina krav är ganska basala: för att tillfredsställa mej behöver dans bara vara sexigt, roligt eller vackert. Jag brukade ha ett fjärde krav: att dansen ska vara vettig, men jag har lättat på det. Jag behöver inte längre fatta vad som händer. 
Detta är vackert, roligt och sexigt, och så mycket mer. Detta är hallucinogent. Detta är kroppar som gör saker jag inte trodde var möjliga, och rörelser jag aldrig förut sett.
Man börjar med ett utdrag ur Carmina Burana, och från det att dansarna kommer in, som karaktärer hämtade från ett särskilt gruppboende, täljda av döderhultaren, är jag helt fast. Man är klädda i bekväma, varierade kläder i jersey, nästan som pyjamas och nattlinnen, i färger från hösten: brunt, grått, orange, rött, men inget blått. Det är knäppt, det är roligt, och det är hjärtevärmande, som en korg full med kattungar. 
Black Diamond är något helt annat. Det är sexigt, farligt, kallt och hett som helvetet. Kostymerna är svarta, blanka, liksom hårda. Höftskynken, ärmlösa liv för kvinnorna och ett slags rygglösa västar för männen.
Jag minns några simmande steg, tagna av kvinnor, lyfta av män. Genialt. 
Man avslutar med ännu ett utdrag ur Carmina Burana, och den har aldrig låtit så bra som när den dansas av det här gänget.
När det är över hoppar jag på cykeln och trampar på som jag vore jagad av vargar. Väl hemma googlar jag skiten ur Dansk Danseteater. Jag turistar på deras hemsida.  och jag trycker ”Gilla” på  deras Facebookgrupp. Jag tillbringar kanske två timmar i ett virtuellt Youtube-land. Jag gästar Vimeo. Jag lyssnar igenom Carls Orffs Carmina Burana, och musiken från Black Diamond, av Alexander Balanescu och Trentemøller. Och jag är fortfarande inte nöjd. Jag är inte mätt. Och det är väl så det ska vara, antar jag. 
Och jag har bara en fråga: när kommer dom tillbaka? Jag känner mej som den franske löjtnantens kvinna när jag går här, och väntar. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

YOUYOUYOU med Kenneth Kvarnström & Co med Parkteatern i Vitabergsparken, 

"”Think Pink!” ropar jag plötsligt tyst, inne i mitt huvud, för jag är nu Kay Thomson i rollen som Miss Prescott, i filmen Funny Face, i scenen där hon beskriver det kommande modet. 
Jag, som Kay, testar att ropa ”Stormens Epicentrum!” och ”Ordlös Kommunikation!”, men det har inte samma… je ne sais quoi. Jag återgår till att ropa ”Think Pink!”, ”I want the whole country pink!” och ”Green’s Obscene!” och i min fantasi dansar jag nerför korridorerna på modetidningen där Miss Prescott - jag - jobbar.

Mina tankar avbryts av föreställningen, som börjar."

Låter det intressant? Här är resten: 


DN-konsert med Kungliga Filharmonikerna och Lisa Nilsson.

"Så kommer Lisa Nilsson in på scenen, och jag sätter mej upp. Hon ser ut att vara  klädd i nånting långt, tajt i havsgrön plysch och vita pumps, med ett stort glittrande hakklappshalsband och en Nefertitilik håruppsättning. Hon sjunger en sång om att årstiderna går, och om saknad, och jag tycker nog att tempot, dansbandsdrivet, är lite för högt. Tankarna, bilderna i sången, hinner liksom inte klinga ut. Sångerskan styrs av trummorna, och jag önskar att det bara var hon och en flygel, som la lite accord. Avskalat. "


Låter det intressant? Här är resten: 


NADJA HJORTON: RADIO DANCE, i Vitabergsparken

"Du vet hur man vid katastrofer ibland talar om olyckliga kombinationer? ”Det kraftiga regnet kombinerat med den styva kulingen,” eller ”Höstacksfestivalen, så olyckligat nära lägret för Anonyma Pyromaner, i ett Skåne som inte haft en regndroppe under hela Juni,” eller ”När sen lastbilen med bensin krockade med långtradaren från tändsticksfabriken…”
Det här var en sån där olycklig kombination, att göra en helafton av Cullbergalettens Bones and Tones och Nadja Hjortons Radio Dance. "

Låter det intressant? Här är resten: