 |
| Från under mitt paraply |
IT'S LISZT, BIZET AND BERLIOZ WITH A "Z",
NOT LISST, BISET AND BERLIOS WITH AN "S",
CAUSSE LISST, BISET AND BERLIOS WITH AN "S"
GOES "SSS" NOT "ZZZ"
På mitt skrivbord, i över en vecka, har det legat en liten tom förpackning Singoalla Jordgubb och Rabarber, en sån där portionsförpackning som innehåller två kakor, och bredvid den en skrynklig, vattenbucklig A4-sida med texterna till Var Bor Du Lill Råta, Lille Katt, Bä Bä, Vita Lamm, Imse Vimse Spindel och Var Nöjd Med Allt Som Livet Ger.
Det är minnen från en bortregnad föreställning i Vitabergsparken.
Folk frågar mej förvånande ofta om jag ångrar föreställningar jag går på. Som om jag egentligen hade något bättre för mej, och mitt teatertittande var en slags uppoffring, någonting som tog mej bort från en hemmakväll, slängd på soffan, stirrande på när Stjärnorna på slottet Let’s Dansar med Big Brother medan den arge snickaren bakar cupcakes.
Jag ångrar förvånansvärt få föreställningar. Vad jag oftare ångrar är alla föreställningar jag missat. Dom som bara hände, bakom min rygg, eller dom där som jag helt enkelt inte lyckades kila in. Jag försöker låta bli att tänka på dom, vad dom kunde ha gett mej, vilka tankar eller erfarenheter, eller nya upptäckter, men ibland funderar jag på hur det hade varit, lite som man man leker med tanken på en alternativ romans. QUE: Judy Garland: The Man that Got Away.
Det verkade inte lovande, redan från början. Jag sitter i ett nästan tomt Vitabergsparken, väntar på Kungliga Hovkapellet och Camille Saint-Saëns Djurens Karneval, och tunga, grå regnmoln rullar över himlen, så nära att det känns som om dom borde fastna i träden i Vitabergsparken. Jag är tidig. Teaterteknikerna håller på och ställer ut stora giraffer på scenen, och man sätter upp orkestern under flera svarta tältlikande tak. Familjer börjar droppa in, klädda för syndafloden.
Framför mej sätter sej en liten alternativhip familj, en man, en kvinna, och deras son, Mortimer. Mamman och pappan är vinthundssmala, och sonen är en liten fyra-femårig kanonkula. Pappan pratar med Mortimer som om han vore ett barn. Jag menar, han är ett barn, men han pratar med honom på det där sättet som man menar när man säger ”Prata inte med mej som om jag vore ett barn!” Det är nästan som om det vore ett annat språk än svenskan: Melodin är helt förvrängd, det är nästan som när man pratar med en hund. Jag minns att jag hatade när man talade så till mej när jag var liten. Jag undrar hur länge det kommer att ta för Mortimer innan han får igång ett adekvat tal.
En offentlig kvinna kommer ut på scenen och berättar att på grund av vädret har man beslutat att skjuta upp konserten en kvart, för att se om det blir bättre.
En mamma, tillsammans med tre barn, kommer och sätter sej på samma rad som jag, nästan bredvid. Det regnar fortfarande, och istället för att vänta tills det slutat, lägger hon ut sin filt på den blöta bänken, och så sätter sej den lilla familjen ned. Jag kan inte tänka mej att det tar många minuter innan filten är dyngsur.
På något sätt påminns det hela mej om Tjechov, om Tre Systrar, om Måsen, om Körsbärsträdgården. Det tanklösa, det oplanerade, det förhoppningsfulla framtidslösa.
En tjej går runt och delar ut någonting, och jag sträcker ut min hand mer för att ha något att göra än av ett verkligt behov av vad det nu är hon delar ut. Det visar sej vara småförpackningar av kex, och dom var riktigt smaskiga.
Den Offentliga Kvinnan kommer ut och berättar att man skjuter på konserten ytterligare en kvart.
Framför mej böljar ett hav av uppfällda, mångfärgade paraplyer ur vilket det på sina ställen sticker upp inplastade personer. På scenen har man klätt in buskar, träd och djur så att dom ser ut som enorma cellofaninslagna presenter.
En kille går runt och delar ut ett A4 med texten till en massa barnsånger. Det verkar som om man planerat allsång.
Så, äntligen, snabbt och nästan hafsigt, sätter man igång. Jan Mybrand, i urgullig björnkostym, kommer ut och börjar läsa en vers, följt av styckets första melodi, Lejonen, men man hinner knappt börja, innan Den Offentliga Kvinnan kommer ut och berättat att, tyvärr, måste dom ställa in.
Det kom inte som någon överraskning. Vi i publiken har liksom suttit och räknat regndropparna, och bara väntat tills måttet var rågat.
En liten kille, lite längre bort, verkar inte så upprörd över den inställda konserten, utan är mer uppretad på vad regnet har ställt till med på ett mer personligt plan:
”Min lyggsäck har blivit blöt av legnet!”
Jag kommer hem, ganska så ordentligt genomblöt. Men vem har väl dött av ett litet sommarregn, som Eponine sjunger? Jag strippar, hänger kläderna över duschstången, hoppar i nånting mysigt, kokar en kopp te, slänger mej på en sackosäck och börjar lyssna igenom Djurens Karneval, på Youtube, samtidigt som jag Wikipediar kompositören.
Camille Saint-Saens. Om någon sagt att han upptäckt radonet hade jag inte blivit förvånad. Jag hade ingen aning om att han var en kompositör. Jag hade ingen aning om att han ens var. Punkt. Eller, kanske hade jag hört namnet någonstans, någongång, i radonrelaterade kretsar.
Camille Saint-Saens. Född i Paris 1835. Död i Algeriet 1921. Han var ett underbarn, en renässansmänniska, den förste mer kände kompositören som skrev filmmusik, en hejare på orgel och vän med Liszt, Bizet och Berlioz. Undrar om han föredrog komponerande vänner med ”z” i namnet, eller om det bara är en väldans tillfällighet?
Han gifte sej sent, och hans två unga söner dog tidigt, varav en trillade ut genom ett fönster på fjärde våningen, inför ögonen på den hemvändande pappan, som la skulden på mamman och senare helt enkelt övergav henne, en dag när dom senare var på semester.
När hans mor dog fick han en kraftig depression, och det ryktas att han var ”one of the boys in the band”.
Djurens Karneval spelar på, i bakgrunden. På Datorns skärm flyter djurbilder förbi: Lejon, Elefanter, Sköldpaddor, Kängurus. Utanför mitt fönster, som en påminnelse om att hösten snart är här, börjar det mörkna. Jag sluter ögonen. Lutar mej tillbaka. Tankarna börjar vandra…
Plötsligt hör jag något som jag känner igen. Jag hoppar upp, trippar fram till datorn och spelar tillbaka.
Det är Svanen. Le Cygne, som fransmännen säger, den enda del av Djurens Karneval som Saint-Saens lät publicera under sin livstid. På något sätt, fast jag sett Svansjön, har jag ändå alltid tänkt på den här melodin som tillhörande det verket, inte som en enskild enhet.
Livet är lite sådär småkul och ironiskt: här har vi en snubbe som inte vill låta publicera ett verk för barn förrän efter sin död, rädd att hans seriositet ska få sej en törn, och så, efter hans död, är det verket en av de största anledningarna till att man minns honom.
Jag lyssnar på hans Dance Macabre, och på hans tredje violinkonsert. Hur beskriver man Saint-Saens musik? Vacker? Romantisk? Eklektist? Som en jugendfasad, som Alberta iela, en av de många fantastiska jugendgatorna i Riga, Lettland.
Men jag återgår till Le Cygne, Il Cisne. Allt handlar nu bara om Den Döende Svanen. Jag läser och söker på youtube och spelar melodin, om och om igen. Jäklar, vad jag gillar cello.
Så lyssnar jag på Gary Carr, spelande Le Cygne på Double Bass, tonerna så rena, så tydliga som stegen i en trappa.
Den har till och med sjungits in, av Montserrat Caballé.
Balett-drag-gruppen Les Ballets de Trocadero har gjort en underbar version, upptäcker jag, där Svanens tutu är fullproppad med fjädrar, som långsamt dalar ner under dansen, som ett vitt fjunigt höstträd, eller sån där sällsam, torr snö som kommer ibland.
Den Döende Svanen skapades 1905 av den berömda ryska ballerinan Anna Pavlova och koreografen Michel Fokine, efter en dikt av Alfred Lord Tennysson, the Dying Swan, från hans Poems, Chiefly Lyrical från 1830.
Pavlova verkade ha varit den första sköra balettdansösen. Innan hon slog igenom var man tydligen mer robust.
Det är mörkt utanför. Jag läser om efterrätten, Pavlovan, en slags frukt-och gräddtoppad marängtårta, som skapades och uppkallades efter henne under hennes turné i Australien och på Nya Zeeland 1926.
Hon dog i Haag, några veckor innan sin femtionde födelsedag, av lungsäcksinflammation, något som låter mycket glamorösare på engelska: Pleurisy. Låter det inte som ett flicknamn? Pleurisy Hansson? Chefsåklagare Pleurisy Hjalmarberg, vid Eskilstuna rättskriminella avdelning?
Pavlova hade inte behövt dö. Hon hade kunnat operares, men det hade på något konstigt sätt inneburit att hon inte någonsin kunde dansa igen, så hon sa:
”Om jag inte kan dansa kan jag lika gärna vara död.”
Jag önskar att jag var så bra på någonting att jag kunde välja mellan det och döden. Typ: "Om jag inte längre kan laga mina berömda plättar kan jag lika gärna vara död."
Varför gör ingen en balett om Pavlovas liv? Hennes liv hade allt: motgångar, passion, viljestyrka, romans, succé, romantiskt klingande och dödliga sjukdomar och en fluffig efterrätt. Givetvis ska Pleurisy dansas av samma dansös som dansade Pavlova som ung, i tutu-lös trikå, med lila vener löpande.
Undrar om hon förresten någonsin åt den där efterrätten, och om hon tyckte om den?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
KUNGLIGA OPERAN: OPERA AT THE MOVIES i Vitabergsparken.
"Opera, för mej, var liksom någonting klämt. Jag hade inte så svårt för musiken; det var sången. Den lät ansträngd, otydlig, affekterad.
Den enda sången från en Opera jag gillade var La Wally från filmen Diva, och så givetvis allt av Nattens Drottning. Alla gillar nattens drottning."
Låter det intressant? Här är resten:
DANSK DANSETEATER i Vitabergsparken
"När det är över hoppar jag på cykeln och trampar på som jag vore jagad av vargar. Väl hemma googlar jag skiten ur Dansk Danseteater. Jag turistar på deras hemsida. och jag trycker ”Gilla” på deras Facebookgrupp. Jag tillbringar kanske två timmar i ett virtuellt Youtube-land. Jag gästar Vimeo. Jag lyssnar igenom Carls Orffs Carmina Burana, och musiken från Black Diamond, av Alexander Balanescu och Trentemøller. Och jag är fortfarande inte nöjd. Jag är inte mätt. Och det är väl så det ska vara, antar jag.
Och jag har bara en fråga: när kommer dom tillbaka? Jag känner mej som den franske löjtnantens kvinna när jag går här, och väntar. "
Låter det intressant? Här är resten:
YOUYOUYOU med Kenneth Kvarnström & Co med Parkteatern i Vitabergsparken,
"”Think Pink!” ropar jag plötsligt tyst, inne i mitt huvud, för jag är nu Kay Thomson i rollen som Miss Prescott, i filmen Funny Face, i scenen där hon beskriver det kommande modet.
Jag, som Kay, testar att ropa ”Stormens Epicentrum!” och ”Ordlös Kommunikation!”, men det har inte samma… je ne sais quoi. Jag återgår till att ropa ”Think Pink!”, ”I want the whole country pink!” och ”Green’s Obscene!” och i min fantasi dansar jag nerför korridorerna på modetidningen där Miss Prescott - jag - jobbar.
Mina tankar avbryts av föreställningen, som börjar."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar