MIN FEMINISTISKA BÄGARE RINNER ÖVER
För mej är Ingemar Bergman lite som Melodifestivalen eller Fotboll. Jag fattar inte grejen. Av alla hans filmer - och jag måste erkänna att jag inte har sett alla, lågt ifrån alla - gillar jag bara Fanny och Alexander och Sommarnattens Leende, och den senare tycker jag gör sej bättre som Sondheimmusikal.
Jag är tillräckligt gammal för att ha sett några av hans scenproduktioner, och även där var jag lite… oberörd. Jag minns King Lear och Peer Gynt som vackra men ganska ointressanta.
Så jag är inte väldigt sugen när jag ljuset släckts i salongen för scenversionen av hans Höstsonaten på Kulturhuset Stadsteatern. Och jag blir ganska förvånad när jag inser att jag tycker det är bra. Mycket, mycket bra.
Det handlar om en mor och en dotter. Modern har varit, och är, en berömd konsertpianist, och nu, när hennes make, och den vuxna dotterns styvfar har dött, bjuder dottern, som är gift med en präst som förlorat gudstron, hem henne på ett längre besök till sej och sin man. Dom har inte setts på sju år. Det är bara det att dottern inte har berättat att hennes kroniskt sjuka syster sen en tid tillbaka också bor i prästgården. Vänligen nynna Beethovens Femma.
Scenografin föreställer ett vardagsrum nån gång i slutet på 70-talet, med såna där panelliknande plankväggar, lite som en bastu eller en gammal gymnasiksal, och en trappa med spaljeväggar i fernissat, ljust trä. Precis som jag minns det. En anakronistisk, tegelröd 80-talssoffa har ockuperat mittscenen. Ett stort fönster är öppet ut mot oformliga klippor. Jag skulle kunna flytta in.
Dottern klär sej i en stil som jag skulle vilja kalla lusekoftechic, och får mej att fundera på om hennes konstnärliga talangs inte ligger mer inom konfektionen än inom musiken.
Dottern klär sej i en stil som jag skulle vilja kalla lusekoftechic, och får mej att fundera på om hennes konstnärliga talangs inte ligger mer inom konfektionen än inom musiken.
Jag gillar Gunilla Röör, och jag gillar henne mycket i det här. Det här är liksom hennes pjäs. Hon dimper ner som någon slags vriden Mary Poppins, eller en mentalt friskare, yrkesarbetande Norma Desmond, på besök i verkligheten. En kvinnlig Sheridan Whiteside, som prickar varje poäng, varje nyans, varje gest och tanke. Hon känns 1.78 lång, i alla fall tills någon kommer och ställer sej bredvid henne. Och i ärlighetens namn hade jag kanske föredragit om detta var en monolog.
Jag älskade första akten. Det var som att gå till tandläkaren och förvänta sej världens kariesattack och istället få beröm för sin felfria emalj och ett stipendium på 80.000 för sitt samvetsgranna tandtrådande.
Scenografiskt händer det också något under första akten. Scenkanten är inklädd med ett svart tyg som plötsligt rivs bort, samtidigt som samma sak händer i taket så att några teaterlampor blir synliga, så att vi blir påminda om att detta händer på en scen. Eller är det en filmkuliss?
I pausen kunde jag knappt bärga mej. Jag ville in igen, jag ville se mer! Jag ville säga till folk att svepa sitt röda vin, ställa ner kaffekoppen, gå in i salongen igen.
I andra akten, när det ska dra ihop sej, känner jag plötsligt att jag liksom inte bryr mej. I vanliga fall, i såna här ”uppgörelsepjäser” där folk mitt i natten ska göra upp, tala ut, brukar det vara så att man som publik omväxlande håller på en av protagonisterna, eller att det finns en hemlighet att upptäcka, som i Godnatt Mamma, eller Vem är rädd för Virginia Woolf? Här blir det liksom bara mer av samma sak.
Några förhöjda, drömlika scener där man låter den rullstolsbundne, delvisa förlamade systern smyga runt i rummet känns mer som att man vill ge skådespelerskan en chans att sträcka på benen än att de verkligen tillför något, förutom en viss förvirring. I början trodde jag hon var någon slags inbrottstjuv, men jag är förstås ganska dum.
Och jag förstår plötsligt inte scenografi och kostym. Den påbörjade avskalningen av realismen i första akten tycks ha stannat av. Den förväntade omvandlingen från ett verkligt hem till en filminspelningsplats eller en teaterscen fullföljs inte. De något förhöjda, teatrala kostymerna hör liksom varken hemma i någon av världarna.
Det är svårt att tycka om dottern. Hon anklagar sin mamma för att aldrig ha varit hemma när var hon liten, även om pappan var ständigt närvarande. Hon påstår att det är mammans frånvaro som gjorde systern sjuk, vilket för mej var droppen som fick min feministiska bägare att rinna över. Man får liksom lust att säga: jag förstår att du har uppfattat din barndom som fruktansvärt jobbig, och dina känslor är dina känslor och du har rätt att känna som du känner.
Man får också lust att säga: håll klaffen, gnällfia!
Jag har en bekant som pratar så mycket att man slutar lyssna, vilket gör att Honellerhan givetvis känner att ingen hör vad Honellerhan har att säga. Jag brukar fly in på toaletten för att få lite lugn och ro, men i vissa fall kan jag fortfarande höra Hanellerhon, utanför dörren, fortfarande pladdrande om oväsentligheter. Och Honellerhan har två val: intressantare historier, med en mer välutvecklad dramaturgi, eller mindre snack.
Dottern och min bekant har många likheter: störst är nog oförmågan att se att deras beteende motverkar deras mål.
Nånstans har jag läst eller sett en beskrivning av hur en mamma beskriver sitt väntade barn som ett kärlekstörstande, kladdigt monster, och det är den bilden jag får när jag hör dotterns besvikelse över sin barndom. Jag ser liksom moderns version.
Höstsonaten kom 1978. Samma år kom Christina Crawfords memoar om barndomen med sin mor, filmstjärnan Joan Crawford, en bok om misshandel, psykisk tortyr och övergrepp. Hon hade en mycket närvarande mamma.
Det är liksom kört för dottern från början. Att hålla med henne vore som att säga: japp, du har rätt, en moders plats är i hemmet. En far kan aldrig ge samma trygghet, och om en kvinna vill satsa på en karriär borde hon inte skaffa barn, för dom kommer att må såå dåligt!
Och jag blir lite fundersam till varför man sätter upp detta, och vad man vill säga? Man inte kan bedöma svunna tiders kvinnosyn med nutida ögon utan att ta viss hänsyn. En Ifigenia, Julia eller Nora skriven för vår nutid skulle jag uppleva som fruktansvärt irriterande om inte kvinnosynen uppdaterades. Men är det verkligen så länge sen, 70-talet? Kan vi verkligen titta tillbaka, liksom rycka på axlarna och säga: så var det på den tiden, man ansåg att en kvinna inte kunde ha en karriär utan att skada sina barn, och det här verket ska bedömas utifrån den världssynen?
Jag tror inte vi har kommit så långt i jämlikheten att man kan säga att i detta fall råkar det bara vara så att mamman är mer framgångsrik, har en större karriär, lämnar man och barn, men med det vill vi inte göra en stor affär, det skulle lika gärna kunna vara mannen som varit frånvarande. Vi är inte där än. Det blir laddat när man påstår att en kvinnas yrkesliv har påverkat familjen.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
"Vi hade hört talas om mobbing, fast jag tror inte vi använde det ordet, så när vi fick en ny flicka i klassen, vi kan kalla henne Melitta Rorschack, så fick hon vara Pippi, fast vi andra egentligen ville, för att vi var så snälla. Vi var så snälla för att vår fröken hade sagt att hon säkert skulle vara lite blyg i början, för att hon var ny i klassen, och att vi skulle vara snälla mot henne. Jag minns att jag ljög och sa att en teckning hon gjort var jättefin, och var hur nöjd som helst med mej själv efter det, eftersom jag varit snäll mot något det var synd om. "
Låter det intressant? Här är resten:
ANSVARET ÄR VÅRT/TINGSTEN, av Joakim Sten på Kulturhuset Stadsteatern.
"Det handlar om en tid när politikerna hade en moral, en idéologi, och inte var rädda för att ha en åsikt. När dom verkade ha en övertygelse, inte bara försökte locka väljare genom att säga det folk vill höra. Innan politiken blev en karriär, ett sätt för lågutbildade opportunister att tjäna en himla massa pengar utan att behöva göra speciellt mycket. När tidningarna hade integritet. "
Låter det intressant? Här är resten:
Hon ligger framför oss, på golvet, inte riktigt död, men sådär kippande och ryckande och stirrande som folk är när dom fått en påle genom bröstkorgen eller har spetsats på sin egen ratt och optimistiskt väntar på att ambulansen ska komma och hjälpa loss dom. "
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar