lördag 9 augusti 2014

CHARLEYS TANT, av Brandon Thomas(1856-1914), Regi, Bearbetning, Sångtexter Fredrik Hiller, Översättning Gösta Rydbrandt, Koreografi Alla Luks/Mia Poppe, Producent Curt Luks, Musikansvarig Johan Wennerstrand, Musikbakgrunder Johan Wennerstrand, Ljudtekniker Curt Luks/Björn Sunding, Dekor Curt Luks, Kostym, Scenografi, Rekvisita Alla Luks/mia Poppe, Affischbild Curt Luks, med Mia Poppe, Per Ragnar, Fillie Lyckow, Alla Luks, Niclas Strand, Fredrik Hiller, Åke Hellberg, Lena Granath, Johan Wennerstrand, Philip Haglund, föreställning 141 2014

Det kan väl inte vara så svårt att hitta dit, tänker jag, och sätter mej på cykeln. När jag väl kommer dit så är det väl bara att fråga efter vägen….
Famous Last Words. 
Jag är på väg till Mälarhöjdens Friluftsteater, för en föreställning av den klassiska farsen Charleys Tant. Jag resonerar så att Mälarhöjdens friluftsteater måste väl ligga i Mälarhöjden, och Mälarhöjden kan väl inte vara så stort? Jag cyklar förbi Aspudden, Örnsberg, Axelsberg, och börjar irra runt bland husen i Mälarhöjden. Borde det inte finnas skyltar här?
Till slut stoppar jag två spankulerande killar som generade erkänner att dom aldrig hört talas om någon friluftsteater. Jag tackar och pedalar vidare. 
Nu börjar jag bli lite orolig. Jag har liksom ingen adress. Jag plockar fram min iPhone, men jag hittar inte teatern i kartfunktionen. Nu är jag orolig. Jag börjar googla, och hittar något som verkar vara en slags adress, lägger in den i min kart-app, och börjar cykla. Det bär uppför, och jag biter ihop, och lägger in den lättaste växeln. 
Så, en bra bit ifrån den plats där min telefon vill att teatern ska ligga, står några skyltar och pekar in i skogen. Jag stiger av cykeln och dyker in bland buskarna. En bit in står en kvinna med några termosar och ett bord fyllt av godis och kakor. Jag är framme. Det är en löjligt vacker plats och underbart passande plats för en teater. Nästan lite som ett lusthus.

Det är över en timme kvar tills det börjar. Jag är först på plan. Jag sätter mej i mitten, längst fram, plockar fram en bok om franska impressionister och läser att 1892, året då kvällens pjäs hade premiär, var också året då man hade premiärer på Tjajkovskijs Nötknäpparen och Oscar Wildes första pjäs Lady Windermeres Solfjäder
Ljudteknikern sätter på lite skvalmusik. Jag känner igen Helen Sjöholm och Benny  Anderssons orkester, och tycker det är ett lite ovanligt val inför en fars.

Scenen är ett slags vardagsrum, målat i koboltblått, och all inredning, stolar, bord, soffan, är vita. Det hänger en gitarr på väggen. I fonden finns ett fönster och en slags balkongdörr, och därbakom, en bit bort, en bit ner, ligger Mälaren och glittrar. En båt glider förbi, genom glittret. Och nu fattar jag valet av musik. Det är omöjligt att motstå. 

Det börjar komma publik. Bredvid mej sätter sej en smal, medelålders man, i vitt, säckigt linne, tillsammans med vad jag tror är hans kanske tio-åriga dotter och hans mamma. Han har köpt ett glas vin i kassan och klagar nu högt över att dom inte tar kort i kassan. Hans mor och dotter inte verkar vara törstiga, eftersom dom sitter där tomhänta.
”Det hade ju varit roligt med ett program” säger han. Hans volym är lite högre än den behöver vara om han bara riktade sej till sitt sällskap. 
Han ser sej omkring, upptäcker att två äldre kvinnor bakom honom sitter och bläddrar i ett program och frågar om han kan få låna det.
”Absolut,” svarar en av dom, ”så fort vi har tittat klart…”
”Jag hade kunnat köpa ett eget, det är bara det att dom inte tar inte kort här,” förklarar han och pekar bort mot kassan. ”Dom tar bara kontanter…”
Kvinnorna tittar upp, ler unisont, och försvinner ner i det åtråvärda programmet.
Mannen fortsätter:
”Man är så van att man kan betala med kort överallt. Jag hade tur som hittade några tjugolappar så att jag kunde köpa det här:” Han håller upp sin plastmugg, nästan som om han skålade. 
”Vi är alldeles, alldeles snart färdiga,” förklarar den andra.
”Jag ville bara se vilka som är med…” fortsätter mannen. ”Det är ju alltid roligt att kolla om man känner till någon av skådisarna….”
Kvinnorna suckar, ger upp, och räcker över programmet.

Nere på scenen har håller kvinnan från kassan på med soundcheck. Det sitter mikrofoner gömda lite här och var på scenen, och hon går runt och slår på dom, för att testa att dom fungerar. 

Bredvid mej pekar pappan på någon i programmet och säger till sin dotter:
”Hon här hade en pappa som var en jättekänd skådespelare som brukade ha en teater i Helsingborg. 
”Mia Poppe,” sufflerar tanterna bakom, som hört allt: ”Hennes pappa, Nils Poppe, drev Fredriksdalsteatern. Vi känner hennes man…”
Pappan vänder sej om och tittar på dom, som för att avgöra om dom är några särskilda, kända personer. Han känner inte igen dom, inte ens från förr, och han ler och vänder sej bort från dom.
Dottern tittar artigt och lite generad ner i programmet. 
”Och den här rollen brukade Lasse Berghagen spela…”
Dottern tittar upp på sin pappa, lite osäker på vem Lasse Berghagen är. Eller var?
”Lasse Berghagen?” fortsätter pappan. ”Han på teve? Han som brukade ha Allsång på Skansen?
”Teddybjörnen Fredriksson?” försöker en av tanterna, bakifrån. 
”Malin Berghagens pappa?”
”Stockholm i Mitt Hjärta?”
”Han som var gift med Lill-Babs?” försöker den andra tanten.
Till slut ger pappan upp: 
”I alla fall, det var han som spelade den här rollen en gång på teve…”
”Nej, det var Spanska Flugan…” piper en av tanterna bakom. 
”Det var Sven Lindberg som spelade  Charley’s Tant,” piper den andra. ”Han som spelar ikväll, Niclas Strand, det är honom vi känner. Det är han som är gift med Mia Poppe, som är dotter till Nils Poppe...”
Pappan accepterar deras korrektioner och lämnar tacksamt tillbaka programmet. Så tar han en titt på sin dotter och funderar på hur han ska kunna förklara vem Sven Lindberg var. 

Det handlar om den unge Sir Fancourt Babberley, som för att hjälpa sina två klasskamrater på Oxford, tvingas klä ut sej till Donna Lucia d’Alvadorez, en av studenternas rika tant från Brasilien, för att dom ska kunna träffa sin flickvänner i sällskap av ett kvinnligt förkläde. Farsen börjar snurra när två äldre män börjar intressera sej för vad dom tror är en rik kvinna. Så, plötsligt, dyker den verkliga Charley’s tant upp…

Kostymt och maskört är det mycket ambitiöst, ganska imponerande och känns mycket gediget. Man har flyttat handlingen från 1890-talets korsetterade liv och svepande klänningar till 20-talets fransklänningar och långa pärlhalsband, en ny, frigjord tid, när man gjorde upp med gamla förhållningssätt.

Man har valt att modernisera ingenyrollerna genom att ge dom en slags aggressiv sexualitet i motsats till deras mer klassiskt passiva roller, och det är en kul idé, eftersom rollerna inte är mycket mer än en anledning att ta på sej en fin klänning och locka håret. Det hade kunnat fungera riktigt bra, om dom det varit lite mer genomarbetat. Nu kan det kännas lite pålagt, lite som ett effektsökeri. Det hade varit spännande att se vad som kunde ha hänt om hela idén till könsmaskeraden varit flickornas idé istället för pojkarnas. 
Jag kan tänka mej att det är väldigt lockande att försöka modernisera eller omarbeta ett sånt här verk. Här har man bland annat haft den goda idén att krydda med musik, med nyskriva texter till välkända melodier, och det piggar verkligen upp, speciellt i början, när allt ska förklaras. 
Dessutom har man skrivit in en liten överraskning, precis i slutet, en sak som på sitt sätt förklarar varför en sur gubbe är så sur, och ett förslag på något som kan göra honom lite lyckligare. Jag säger inte mer, för jag har redan sagt för mycket.
Fars, för mej, är nånting som måste spelas på liv och död, med absolut seriositet. Det bli roligast så. Birollerna kan få vara hur fåniga som helst. Huvudrollerna, de som i de flesta fall är dom som försöker lura, dölja eller undvika sanningen, måste vara absolut trogna sin linje. Om man börjar fjanta till det, går utanför linjerna till hur en person i en viss situation borde agera, blir det svårt att sträcka trovärdigheten. Tycker jag. Sen vet jag att det finns många människor som älskar när skådespelarns spricker, börjar skrattar, eller går ur sina roller och blir privata. Här håller men inte på med såna fjanterier, utan koncentrerar sej på att berätta historien.

Vi är inte jättemånga i publiken denna lördagskväll, och jag tror att det är därför jag upplever andra akten som lite mindre rafflande. Skådisarna får liksom inte så mycket energi tillbaka. Det är lite som om akten saknar motor. Vem är det som driver handlings framåt? 
Dessutom är det mycket mindre musik. Jag minns bara en sång, förutom finalen, nånting av Strauss, tror jag. Nån av Vals-Straussarna, tror jag, inte Salome-Straussen. Texten var ”Lord Fancourt Babberley, nånting, nånting, nånting nånting…” och jag har nynnat på den nu i flera dagar. 
Det är mycket välrepeterat och tajt, utan döda stunder, och nästan inga tillfällen att bara reflektera över den vackra utsikten. Jag ser fram emot kommande produktioner här, ute i det gröna. Finns inte Söderkåkar som fars? Eller får man önska sej någon av Oscar Wildes komedier? Vad sägs om lite moderniserad Molière?
Männen som spelar de två ganska otacksamma rollerna som de unga studenterna gör ett utmärkt jobb. De flänger runt, försöker täcka upp, dölja, rädda det som räddas kan. När man ser händelseförloppet så som dom upplever det, blir det här en riktigt rolig pärs.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Alla Luks och Mälarhöjdens Friluftsteater.

Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:- 

Om du gillade det här kanske du gillar:  

ALL THAT DANCE, idé och koreografi Kenneth Kvarnström på Kulturhuset Stadsteatern.

"”Okej,” säger Kenneth Kvarnström till sina dansare ”Jag tror vi gör en Flygande Stålman här, eller vad säger ni?”
Han, och hans fem dansare, befinner sej i sin replokal längst ner i Kulturhuset Stadsteatern, i ett rum som en gång varit verkstäder.
Dansarna ställer sej i givakt, efter att ha utrett vem som tar tag i vad och lyfter vad.
”Fem-sex-sju-ått…” räknar Kenneth, och Richard, Jyrki och Robert lyfter Pär. Kenneth tar ett steg bakåt, för att få överblick, lite som en konstnär som betraktar en fortfarande fuktig målning.
”Bra,” säger han, inte riktigt nöjd, men tillräckligt nöjd.
Dansarna sätter ned Pär.
”Jag kan göra en Jag Vill Inte Åka Skridskor, här, vid sidan om,” säger Sophie, och visar steget.
”Bra…” säger Kenneth, och testar liksom för sej själv vilket steg som sen vill följa. ”Tycker ni vi ska gör en Aj, Min Armbåge här, eller tycker ni det passar bättre med ett Sockerfall På Nybonat Golv?
Några av dansarna tycker att en Aj, Min Armbåge skulle passa, och några föredrar Sockerfall På Nybonat Golv, men i slutändan bestämmer man sej för två hoppiga Vattnet Är Kallt.
Det smäller i en av dörrarna. Etienne gör en hastig entré, med några flaxande handskrivna blad i handen. Allt stannar av. "

Låter det intressant? Här är resten:

CAROLUS REX, i Riddarholmskyrkan. 

"Detta är en slags provokation som gör mej glad. Både för att teatern inte är rädd för att genomföra provokationen, men också för att provokationen inte verkar provocera. Inga skanderande rojalister, inga heil-hälsande skinnskallar, inga självgoda Jesus-freaks som hotar att sätta eld på sej själva i protest mot att en hemvist åt gud används till något så profant som en teaterföreställning. Jag är säker på att den retar många, men jag väljer att tänka att dom tänker ”Alla har rätt till en åsikt, hur dum den än är.”"

Låter det intressant? Här är resten: 


PIPPI LÅNGSTRUMP PÅ DE SJU HAVEN,  på Folkets Hus i Borlänge, 

"”Hon städar ju inte, hon bara dansar, hon!” ropar en liten dalkulla från bänkraden bakom mej. Uppe på scenen försöker någon som i första akten var Prussiluskan och som jag nu, i andra akten, först trodde var en sjörövardrottning, men som sen visade sej bara vara innehavarinnan av en sjörövarbar, framföra ”Mors Lilla Lathund” med kvast, full städ-koreografi, och bakgrundsdansare med trasor i högsta hugg, men småknattarna i publiken verkar inte tycka att hon är nån vidare lokalvårdare."

Verkar det intressant? Här är resten:


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar