NOT WAVING
Ibland har man tur. I höstas, och även under våren, bjöd K. Kvarnström och Co in till öppna repetitioner, av det då i stunden skapade verket YouYouYou, och jag var på nästan alla. Jag tror jag missade ett rep. Det var både informativt och desillusionerande.
När det sen var dags för föreställningar hade jag vanföreställningen att man skulle spela en himla massa, och givetvis - tada! - var spelperioden över, och jag hade missat allt.
Men ibland har man tur, som sagt: Parkteatern har ordnat så att alla kan få se det, gratis, en sista gång.
”Jag tänkte väl att jag skulle hitta dej här…” säger en röst, och jag vänder mej om.
Där står min gamla gymnasiekompis Maria Augusta Kutschera, lite krum, vilket är hennes stil, har alltid varit. Hon var konkav redan på den tiden.
Vi kramas. Tack vare Fejjan har vi hittat varandra igen, men innan dess var det åratal sen vi sågs, och när jag tänker efter är det åratal sen vi sågs, ändå.
”Jag har gift mej!” tillkännager hon, och håller fram vänsterhanden, där ringen, beviset, glittrar, lite blygt.
”Grattis,” säger jag, ”det var snabbt!”
Sist vi träffades, för några år sen, hade hon precis skiljt sej och skaffat en ny lägenhet.
Hon drar historien om ringarna, och hur dom träffades. Jag sitter och funderar på hur det inte alltid stämmer, det där att en kvinna över en viss ålder har större chans att bli träffad av blixten än att bli gift. Eller är det lönnmördad i sin lägenhet? Huggen av en haj? Nån slags statistik i alla falla. Ibland har man tur. Eller är det skicklighet?
Färdig med sina goda nyheter försvinner hon upp i publikhavet, och en stor, kraftig farbror undrar om platserna bredvid mej är lediga, och om jag i såna falla skulle kunna flyttta lite på mej så att dom får plats. Jag flyttar, någon sur centimeter.
För att fjärma mej tar jag upp min iPhone och läser på Kulturhuset Stadsteaterns hemsida vad Kenneth Kvarnström har skrivit om föreställningen. Jag läser om igen. Jag tappar liksom bort mej. Nånting om Stormens Epicentrum och Ordlös Kommunikation. Jag läser en tredje gång. Nånting om att ta med publiken på en resa och inte förklara i ord och text. Jag förstår inte vad det är han försöker förklara.
Jag funderar på vad jag skulle vilja se K. Kvarnström och Co göra härnäst. Något begränsat, bestämmer jag. Något klart, definierat, med linjerna redan klara. Något med en början, en mitt och ett slut. En berättelse. En redan existerande berättelse. Jag skulle vilja se dom framföra Selma Lagerlöfs Löwensköldska ringen, till musik av… Hm… Vem ska vi ta? Inte Satie. Beethoven? Elgar? Vad sägs om Strauss, d.y.? Låter inte det som en häftig kombination? Ju mer jag tänker på det ju mer tänd blir jag. Det skulle vara väldigt intressant att se vad dom skulle kunna göra av det här.
Jag känner mej plötsligt som om jag vore Diana Vreeland, moderredaktör för Vogue, på väg att sätta ihop en gäng kreativa personer inför en plåtning. Ska jag ta Avedon eller Bailey? Lisa Fonssagrive eller Twiggy? Ska jag skicka dom till Taj Mahal eller New Orleans? Svartvitt eller färg?
”Think Pink!” ropar jag plötsligt tyst, inne i mitt huvud, för jag är nu Kay Thomson i rollen som Miss Prescott, i filmen Funny Face, i scenen där hon beskriver det kommande modet.
Jag, som Kay, testar att ropa ”Stormens Epicentrum!” och ”Ordlös Kommunikation!”, men det har inte samma… je ne sais quoi. Jag återgår till att ropa ”Think Pink!”, ”I want the whole country pink!” och ”Green’s Obscene!” och i min fantasi dansar jag nerför korridorerna på modetidningen där Miss Prescott - jag - jobbar.
Mina tankar avbryts av föreställningen, som börjar.
Dansarna är klädda i svart, med en slags dekorationer. Ni vet när man ska smälta socker, och hur det är meningen att det ska bli gyllenbrunt, men om man inte är väldigt uppmärksam kan det hända att man bränner alltihop? Det är det dekorationerna påminner mej om: bränt socker: det är både matt och glänsande, torrt som kol och rinnande på samma gång.
Jag känner igen dansen, eller vissa steg, i alla fall. Lyftet där det ser ut som om den lyfta slår i taket. Stega bak och dra upp båten. Vagga mej med fötterna. Långsamt dras jag in i dansen. Försvinner in i det vackra, faschinerad.
Så, plötsligt, kan vi inte längre se deras ansikten. En slags spetspåse, eller som en sån där strumpa rånare drar över huvudet, men vackrare, nån slags mönstrad, ornamenterad strumpa täcker deras huvuden.
Jag känner det som plötsligt som om någon släckt ljuset. Vem är vem? Vem gör vad? Hur mår dom? Hur ska jag kunna veta hur dom mår om jag inte vet hur dom ser ut?
Men så inser jag att ansikten inte är vidare viktiga i många av Kvarnströms koreografier. Det handlar inte om hur eller vad dansaren känner. Det handlar inte ens om individen.
Det är faktiskt ganska skönt att inte se dansarnas ansikten, att slippa försöka förstå vad dom känner när det ändå inte är meningen att man ska förstå deras känslor.
Och så plötsligt ser någonting som jag inte sett förut. Det är ett par händer, vita, vackra, följsamma, sådär som när sjögräs böljar i strandkanten, och exakta, starka, snabba som en bönsyrsas framben. Dom lever, dom där händerna. Jag kan inte låta bli att titta på dom. Vems är dom?
Jag börjar leka Hercule Poirot. Eller är det Sherlock jag tänker på? Jag drar slutsatser. Det är inte en av de två kvinnorna, i alla fall, det kan jag se, bara på kroppsformen. Och längden. Vem av killarna är bland de längre? Jag skulle säga Australiensaren och han från Svansjön, men jag är inte säker. Jag tycker mej se ett par blå ögon bakom flormasken. Kan det vara den finska killen?
Jag tappar bort händerna i virrvarret av dansare, men hittar dom nästan med en gång. Det är som om dom vore självlysande. Dom lever ett eget liv.
Är det bara jag som sej dom där händerna? Är det ingen annan som har blivit förtrollad? Det är som om dom rörde sej, bara för mej. Ibland är jag övertygad att det är den finska killens händer, men ibland är jag inte så säker. Dom gäckar mej, dom där händerna.
Plötsligt kommers dansarna ut i något som påminner om spidermandräkter, fast med svarta byxor. Dom hinner inte ta många steg innan dom går ut igen, och vi får veta att man tyvärr måste avbryta, på grund av regnet.
Det går liksom ett besviket stön genom parken. Men jag är inte så besviken. Inte för att jag inte hade velat se mer, men eftersom jag inte upplevt någon övergripande dramaturgi så stör det mej inte att föreställningen avslutas på ett annat ställe än det tänkta. Jag upplever den inte som en linjär berättelse, med en början, en mitt och ett slut. Det var liksom som om jag simmade i ett korallrev och såg på de vackra fiskarnas rörelser. Kanske har jag fel, antagligen har jag fel, men för mej kändes det som något vacker som bara pågick, som en modern, mycket invecklad ringdans. Den slutar när musiken tystnar.
Jag cyklar hem och tänker på dom där händerna. Jag hoppas jag inte har blivit handfetischist. Jag har inte tid med en ny besatthet. Jag har fullt upp med teater.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
"Så kommer Lisa Nilsson in på scenen, och jag sätter mej upp. Hon ser ut att vara klädd i nånting långt, tajt i havsgrön plysch och vita pumps, med ett stort glittrande hakklappshalsband och en Nefertitilik håruppsättning. Hon sjunger en sång om att årstiderna går, och om saknad, och jag tycker nog att tempot, dansbandsdrivet, är lite för högt. Tankarna, bilderna i sången, hinner liksom inte klinga ut. Sångerskan styrs av trummorna, och jag önskar att det bara var hon och en flygel, som la lite accord. Avskalat. "
Låter det intressant? Här är resten:
NADJA HJORTON: RADIO DANCE, i Vitabergsparken
"Du vet hur man vid katastrofer ibland talar om olyckliga kombinationer? ”Det kraftiga regnet kombinerat med den styva kulingen,” eller ”Höstacksfestivalen, så olyckligat nära lägret för Anonyma Pyromaner, i ett Skåne som inte haft en regndroppe under hela Juni,” eller ”När sen lastbilen med bensin krockade med långtradaren från tändsticksfabriken…”
Det här var en sån där olycklig kombination, att göra en helafton av Cullbergalettens Bones and Tones och Nadja Hjortons Radio Dance. "
Låter det intressant? Här är resten:
"Jag kan bli helt hög på scenkonst, liksom bortsvept, förtrollad. För mej kan det ge en lika fysisk känsla som ett åkband på Gröna Lund. Jag vet inte om det är endorfiner eller vad det är som far runt i kroppen, men effekten kan sitta i i flera timmar, ibland dagar.
Och lika hög, lika uppsluppen och renad, lika låg, förbannad och fylld av nåt som nästan liknar hat, kan jag bli, om jag som publik känner mej lurad eller respektlöst behandlad. Det händer inte ofta, men när det händer, då har min avsky inga gränser. "
Låter det intressant: Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar