 |
| Foto Matilda Rahm |
EN VÄRLDLÖS FEST
”Okej,” säger Kenneth Kvarnström till sina dansare ”Jag tror vi gör en Flygande Stålman här, eller vad säger ni?”
Han, och hans fem dansare, befinner sej i sin replokal längst ner i Kulturhuset Stadsteatern, i ett rum som en gång varit verkstäder.
Dansarna ställer sej i givakt, efter att ha utrett vem som tar tag i vad och lyfter vad.
”Fem-sex-sju-ått…” räknar Kenneth, och Richard, Jyrki och Robert lyfter Pär. Kenneth tar ett steg bakåt, för att få överblick, lite som en konstnär som betraktar en fortfarande fuktig målning.
”Bra,” säger han, inte riktigt nöjd, men tillräckligt nöjd.
Dansarna sätter ned Pär.
”Jag kan göra en Jag Vill Inte Åka Skridskor, här, vid sidan om,” säger Sophie, och visar steget.
”Bra…” säger Kenneth, och testar liksom för sej själv vilket steg som sen vill följa. ”Tycker ni att vi ska göra en Aj, Min Armbåge här, eller tycker ni det passar bättre med ett Sockerfall På Nybonat Golv?
Några av dansarna tycker att en Aj, Min Armbåge skulle passa, och några föredrar Sockerfall På Nybonat Golv, men i slutändan bestämmer man sej för två hoppiga Vattnet Är Kallt.
Det smäller i en av dörrarna. Etienne gör en hastig entré, med några flaxande handskrivna blad i handen. Allt stannar av.
”Dans är en dikt som inte kan förklaras i ord,” läser han, och så fortsätter han att läsa upp en massa ord för att förklara vad som inte kan förklaras i ord. Han fortsätter att läsa upp hela sin text, sådär som skådespelare gör ibland. En gång avstannar allt, det är när han först trodde han tappat sida nio, men det visar sej att han bara blandat ihop sina papper, och att sida nio var insorterad bakom sida fjorton.
”Vad tycker ni?” säger han, glatt uppfordrande när mästerverket är uppläst och salen är oförtjänt tyst.
Dansarna mumlar något, unisont, och det är svårt att avgöra riktigt vad dom tyckte.
”Går det att göra texten längre?” undrar Kenneth.
”Längre?”
Kenneth nickar. ”Jo. Tre meningar längre, skulle passa bra, tycker jag…”
”Tre meningar? Tre meningar var någonstans?”
”Lite var du vill, tycker jag nog. Där det var tyst, kanske?”
Etienne tittar ner i sina anteckningar, glad för någon slags feedback, och flaxar ut igen.
Repetitionen återupptas. Man lägger till en Titta På Min Nya Sko, och en Superservitören. Arbetsdagen är nästan över. Här nere i källaren, finns inga fönster, så man märker inte hur sakta dagen kryper fram.
”Och så avslutar vi med att alla gör en Stega Bak Och Dra Upp Båten…” bestämmer Kenneth.
Man avslutar med att alla gör en Stega Bak Och Dra Upp Båten.
Det är fyra dagar kvar till premiären.
Givetvis har inget av ovanstående hänt, det är bara mina fantasier, men ibland, på dansföreställningar, kan det hända att mina tankar vandrar, och jag fantiserar om hur repetitionsarbetet har sett ut, och jag börjar namnge steg jag känner igen.
Koreografiskola + Carmen?! En guidad tur i koreografins värld med Etienne Glaser, Jonas Nordberg och K. Kvarnström & Co, står det på Kulturhuset Stadsteaterns hemsida. Det är precis vad jag behöver. Jag är så lite bevandrad i modern dans att jag gång på gång går vilse, börjar dagdrömma, funderar på annat och liksom inte känner dansen. Så det här låter toppen. En guidad tur, jag gillar såna.
Vidare kan man läsa på nätet: Följ med på en snabb och poetisk guidad tur in i koreografins värld. Vår guide är teatermannen Etienne Glaser som, tillsammans med musikern Jonas Nordberg och dansarna i K. Kvarnström & Co, utforskar dansens uttryck. Hur kan vi förstå dans? I all that DANS är utgångspunkten texter som valts ut och läses upp av Etienne Glaser. Texterna associerar fritt till dansen på scenen och bildar ett gemensamt poetiskt stycke av dans, musik och text. Föreställningen undersöker också byggstenarna i det koreografiska arbetet och hur dansare arbetar med koreografi och improvisation. Föreställningen rör sig från dåtid till samtid, de små medlen och de stora känslorna i sökandet efter dansens universella uttryck.
Jag tolkar det som att Etienne Glaser har valt ut texter, som dansarna ska tolka, till musik av Jonas Nordberg. Man ska undersöka byggstenarna i det koreografiska arbetet och hur man arbetar med koreografi och improvisation. Låter klart intressant, och något till och med jag borde kunna hänga med i.
Det är premiär för Kenneth Kvarnströms All That Dans. Det är en catchig titel som får mej att tänka på Bob Fosses film All That Jazz, eller också Kander&Ebbs sången ur musikalen Chicago, aktuell på Kulturhuset Stadsteatern till hösten, och det är inte oävna tankar.
Högsommaren och Prideveckan pågår för fullt ute i sommarkvällen, och jag tror det är därför det inte var något problem att få en sista minuten-biljett för halva priset. Det är jag och en majoritet av äldre, som armbågar oss in till våra platser på lilla scenen. Ett gäng yngre publik sitter på samma rad som jag, och jag antar att dom är dansskolekamrater till en eller flera av Co i K. Kvarnström och Co, för dom verkar alla verkligen vältränade och glada att se varandra. Jag undrar om deras biljetter är fribiljetter, eftersom jag köpte min i sista minuten, och sitter klart i mitten?
Innan man gick in fick ma n ett glansigt blad, ett slags enkelt program. Där kan man på baksidan läsa VAD BETYDER ORDET DANS?, en text av Etienne Glaser, där han bland annat berättar att han tog klassiske balett som mager liten invandrarpojke, innan han övergår till en slags dikt om dans, för att avsluta med att berätta att dans, som dikt, inte ska begripas, utan upplevas.
Det låter klart intressant.
Det är lite olyckligt att denna text, ord för ord, framförs av Etienne själv, knappt 20 minuter in i föreställningen. Jag antar att någon på programavdelningen frågat honom om dom fick använda någon av hans texter i programmet, och naturligt smickrad har han givetvis svarat ja, utan att inse att publiken, när han sen framför texten, redan är fullt bekant med och föga förtrollad av den. Det blir liksom en studie i hur en skådis verkar söka efter ord som vi som publik vet står skrivna i manuset.
Jag tror inte att det var meningen att det skulle bli såhär. Eller så var det meningen att det skulle bli såhär, det är bara jag som väntade mej något helt annat. Jag hade väntat mej allt från en förevisning av vad en dubbel plié är, till varifrån en koreograf får sin inspiration, till vad en dansare tänker på när hen dansar. Jag hade inte väntat mej det här. Det är lite som om Etiennes roll som guide har övergått till den som gästartist, och guiden har liksom försvunnit. Man gör det man ska, och man gör det bra, men själva ramen, berättelsen, har kommit bort, sitter inlåst någonstans på en mugg som gått i baklås, förgäves bankande på en dörr som leder ut till tomma, ekande korridorer.
I programbladet kan jag läsa om vad som framförs, och det låter ganska intressant: i A, till musik av Johann Sebastian Bachs Brandenburgerkonsert nr 1 väljer dansarna när de går in och ur dansen. Var det bara jag i publiken som inte förstod att det var det dom gjorde? I B väljer olika dansare fritt ur koreograferat material. Det hade varit kul att få veta vad det var jag såg, och varför dansaren/dansarna valt just denna koreografi? Man bjuder också på dans- och musikimprovisation inom bestämda restriktioner. Det hade varit ganska kul att veta vilka restriktionerna var, och varför man valt just dem. Man framför koreograferat material i två versioner, och jag tror att jag hade varit ganska fascinerad av att höra tankarna runt det hela.
Det är underhållande och vackert, och musiken är underbar, men det är lite som att bli bjuden på en fest där ingen säger vare sej Välkommen, Varsågoda och sitt, eller Låt maten smaka. En värdlös fest.
Vissa konstnärer rider, tyglar, sin inspiration, sitter i timmar framför en tom skärm, en vit duk eller ett rent skissblock, väntande på att någonting ska hända, tvingande sej själv att dra ett streck, lyfta en pensel, formulerar en tanke, skapa något. Andra tycker det är slöseri att bara sitta där och lyfter inte ett finger om inte inspirationen tvingar dom.
Kanske är det så med den här föreställningen: man hade ambitionen att göra den där föreställningen man skriver om i programbladet och på hemsidan, men man saknade inspirationen. Det ville sej inte. Den, föreställningen, ville sej inte. Den ville inte bli det man ville att den skulle bli, och man själv saknade piskan och tömmarna att rida den.
Någonstans, mot slutet, börjar en gäspning leta sej in mellan mina stängda läppar och fylla min gom. Kvinna bredvid mej sitter med stängda ögon. Killen till höger kollar klockan. Det är här någonstans jag börjar döpa danssteg.
Då, gudskelov, kommer Carmen…
Det är som om någon slagit upp dörrarna i en syrefattig föreläsningssal och släppt in stormen som härjar därutanför. Det är nästan så vi känner vinddraget, nästan så att hattarna lättar. Vi sätter oss alla upp i stolarna, plötslig alerta, energerade och intresserade. Det här är något helt annat!
De fyra manliga dansarna framför ett slags collage av Kenneth Kvarnströms Carmen!? från 1993, med musik av Bizet, arrangerad av Rodion Shchedrin. Det här känns roligt, sexigt, respektlöst och mycket inspirerat. Det är svårt att tro att stycket är över 20 år gammalt. Eller, kanske är det just för att det är koreograferat för 20 år sedan som det känns så… fräscht?
I applådtacket sitter jag och tycker synd om Etienne, Sophie och Jonas, för att dom liksom inte fick vara del av det här makalösa slutnumret. För det är mycket för Carmen och dom fyra dansarna vi lägger sån energi i våra applåder, som om dom vore One Direction gästande kulturamas klapp-och-klang-klass. Skillnaden är knappt jämförbar.
Det är inget snack om saken, det är väl bara att göra plats för Carmen i föreställningschemat, om inte till hösten så senast till våren.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Sista minutenbiljett 75:-
Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6700 + 75 = 6775:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
CAROLUS REX, i Riddarholmskyrkan.
"Detta är en slags provokation som gör mej glad. Både för att teatern inte är rädd för att genomföra provokationen, men också för att provokationen inte verkar provocera. Inga skanderande rojalister, inga heil-hälsande skinnskallar, inga självgoda Jesus-freaks som hotar att sätta eld på sej själva i protest mot att en hemvist åt gud används till något så profant som en teaterföreställning. Jag är säker på att den retar många, men jag väljer att tänka att dom tänker ”Alla har rätt till en åsikt, hur dum den än är.”"
Låter det intressant? Här är resten:
PIPPI LÅNGSTRUMP PÅ DE SJU HAVEN, på Folkets Hus i Borlänge,
"”Hon städar ju inte, hon bara dansar, hon!” ropar en liten dalkulla från bänkraden bakom mej. Uppe på scenen försöker någon som i första akten var Prussiluskan och som jag nu, i andra akten, först trodde var en sjörövardrottning, men som sen visade sej bara vara innehavarinnan av en sjörövarbar, framföra ”Mors Lilla Lathund” med kvast, full städ-koreografi, och bakgrundsdansare med trasor i högsta hugg, men småknattarna i publiken verkar inte tycka att hon är nån vidare lokalvårdare."
Verkar det intressant? Här är resten:
TROLLFLÖJTEN, av Mozart, med Smålandsoperan, i Borgholms Slottsruin.
”Vi trodde vi hade gott om tid, när vi tidigare på dagen började köra mot Borgholm. Det var innan vi stannade till i Färjestaden och Ölands köpstad, innan vi lallade in i en skoaffär och tvingade Aloe-Vera att försöka gå i högklackat, och innan jag hittade en prylbod. Någon timme senare är till och med shopoholisten Skäggige Skalman nöjd, och vi skyndar till bilen, mer sena än vi trodde möjligt. ”
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar