BLODET DROPPAR, BLODET DROPPAR…
Det rinner blod nerför mina ben, men det är inte lika farligt som killen som sitter bredvid mej. Han är helt nedstänkt. Stora röda fläckar sugs upp av tyget i hans joggingbyxor, och han stirrar ner i sitt knä, som om han överväger hur han ska kunna ta sej hem, såhär. Jag hade tur. Det kunde ha gått så mycket värre. Det är inte det att jag är rädd att blodet inte skulle gå bort, det är bara det att jag hade tänkt poppa in på ICA på vägen hem, och det hade varit lite pinsamt, nästan oartigt, att köpa yoghurt när man är helt blodig.
Hon ligger framför oss, på golvet, inte riktigt död, men sådär kippande och ryckande och stirrande som folk är när dom fått en påle genom bröstkorgen eller har spetsats på sin egen ratt och optimistiskt väntar på att ambulansen ska komma och skära loss dom. Nej, värre, förresten. Det är som om själen redan har lämnat kroppen. Man fattar inte om hon fattar vad som händer. Om ögonen tar in vad som händer, om hjärnan fortsätter registrera. Om hon vore ett djur hade man kanske slagit ihjäl henne, för att hon skulle slippa lida. Nu kan vi bara sitta och titta och se hennes liv rinna ut.
Jag tänker på MacBeth:
Vem kunde tro att kärringen hade så mycket blod i sej?
Hennes dotter, i svart baddräkt, sitter och kramar om henne, snörvlande, snorande, nedblodad och ångerfull. Det finns inget hon kan göra. En bit bort, redan död, ligger hennes styvfar, men hon bryr sej inte om honom. Hans kropp, deffad och blek som en skulptur av Michelangelo, nästan vacker i all sin blodighet, är som en installation, som ett foto av Cindy Sherman.
Jag minns nästan inte vem som sköt vem. Var det dottern som sköt mamman, eller var det sonen, Orestes, han med kepsen, som sköt henne? Eller sköt han sin styvfar, Aigisthos, och var det systern, Elektra som sköt sin mamma Klytaimnestra? I så fall verkar hon ha ångrat sej, men det är så dags nu. Too little, too late, för här kommer erinyerna, hämndgudinnorna, furierna, de som driver de skyldiga till vansinne!!!
Jag sitter inne på Turteatern, men i ett annat scenrum. Vem visste att dom hade två? Inte jag i alla fall. Rummets golv och väggar är inplastade, i grov, transparent byggplast, som en slags inverterad, fuktkänslig julklapp, och det behövs verkligen, för här stänker det blod. Man har ett badkar fullt.
Innan föreställningen höll någon, jag tror det var regissören, ett litet tal, för att varna och informera. Det stänker blod, berättar han, men det går bort i tvätten. Om man har vita kläder och är rädd om dom kanske man inte ska sätta sej längst fram. Om det bara blir för mycket kan man när som helst lämna rummet.
När dom öppnade dörrarna skyndade jag mej att norpa en plats längst fram, i hopp om att det skulle vara lite som att sitta längst fram på Flume-Ride på Liseberg, ni vet den där berg och dalbanan där man kan bli rejält nedskvätt? Kom, blod, skölj över mej!
Det handlar om det som varit, det som är och det som händer om inget görs åt saken. Det handlar om hämnd. Det handlar om en familj. Det handlar om grekernas Kung Agamemnon, som för att blidka gudarna inför det trojanska kriget låter offra sin dotter Ifigenia för att få bättre vind. När han kommer hem - som segrare - har hans fru tagit en älskare och mördar honom i badkaret som hämnd för att han dödat hennes dotter Ifigenia. Hänger du med?
Givetvis måste sen Orestes och Elektra, Ifigenias syskon, hämnas faderns mord och döda mamma och hennes älskare. Varför dom inte kände att dom måste hämnas sin systers död vet jag inte. En pappa trumfar en storasyster, antar jag.
Och sen, givetvis, måste mammans och älskarens mord hämnas… Det är hedersmord till höger och vänster, utan en tanke på följderna.
Detta är en grekisk såpopera med så många biroller och storylines att den kunde gå dagtid på amerikansk teve. Det är så rörigt att man borde ha en overheadprojektor och fingerdockor om man ska försöka reda ut alla relationer. Och en griffeltavla, för att skriva upp namn och dra linjer mellan karaktärer med olikfärgade kritor.
Detta är egentligen tre pjäser som blivit nedkortat till en enaktare, och man har inte förlorat så mycket på vägen. Det är en himla massa prat i grekiska dramer, vilket i och för sej är intressant, men det är mycket som går över huvudet på mej.
Orestien, som trilogin kallas, är över 2500 år gammal. Är inte det en typ svindlande summa: 2500 år? Känns det inte nästan som om det är så länge sen att människan på den tiden borde klättra runt i träd, leva i dödsskräck för dinosaurier och oroa sej för den annalkande inlandsisen? Nästan, i alla fall?
Jag kan tänka mej att dom måste haft vansinnigt roligt när dom repeterade det här. Det finns massor av infall, ironiska tolkningar och en hel del rock&roll. Man sjunger, hamrar på vattendunkar och klär ut sej till nån sorts flugor. Vad man än kan säga om Turteatern - och med det menar jag inte att det finns mycket negativt att säga - så kan man aldrig anklaga dom för att göra trött teater.
Skådisarna är klädda i så lite som möjligt, typ baddräkter eller underkläder, av nödvändighet. Det fullständigt sprutar blod.
Och tar man tunnelbanan från eller till Kärrtorp någon gång efter klockan 19.00 så kan man ha turen att se halvnakna, inkletade skådisar komma klättrande in och ut genom ett fönster i Turteaterns byggnad och tilltala resenärerna på perrongen. Man behöver inte vara orolig. Det är bara Agamemnon som kommer hem från kriget.
Jag hade wikipediat handling och relationer innan jag satte mej på cykeln ut till Kärrtorp, och under resan repeterade jag händelseförlopp, namn, vad och varför, flera gånger. Grekiska dramer förlorar inte mycket på att man i förväg känner till handlingen. Det är det ofrånkomliga som attraherar i tragedier, inte överraskningarna.
För mej handlar det om vad som händer med ett samhälle när individerna tar lagen i egna händer. När protester övergår i våldsamma handlingar, när bilar välts, butiker plundras och byggnader sätts i brand. Men också vad som händer när individerna känner att samhället inte lyssnar på dom. När man känner sej ohörd, ignorerad, maktlös.
Det är val om några veckor.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Sara Fors och Turteatern.
Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
"”Var kommer du ifrån?” frågar hon. Jag väntar någon sekund, för att riktigt vara säker på att det är mej hon talar till, och att det är meningen att jag ska svara, högt.
”Midsommarkransen,” svarar jag, lite halvhögt. Några skrattar. Det låter så idiotiskt, i sammanhanget.
”Men var kommer du från egentligen?”
”Öland.”
Folk skrattar bakom mej. Det var inte riktigt meningen att det skulle gå såhär, och det förstår jag först när hon fortsätter ställa samma fråga till andra. Meningen var nog att jag skulle bli tyst, att inte förstå vad hon menade med ”egentligen”."Låter det intressant? Här är resten:
CHARLEYS TANT på Mälarhöjdens Friluftsteater:
"Bredvid mej pekar pappan på någon i programmet och säger till sin dotter:
”Hon här hade en pappa som var en jättekänd skådespelare som brukade ha en teater i Helsingborg.
”Mia Poppe,” sufflerar tanterna bakom, som hört allt: ”Hennes pappa, Nils Poppe, drev Fredriksdalsteatern. Vi känner hennes man…”
Pappan vänder sej om och tittar på dom, som för att avgöra om dom är några särskilda, kända personer. Han känner inte igen dom, inte ens från förr, och han ler och vänder sej bort från dom."
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/08/charleys-tant-av-brandon-thomas1856.html — i/på Mälarhöjdens Friluftsteater
ALL THAT DANCE, idé och koreografi Kenneth Kvarnström på Kulturhuset Stadsteatern.
"”Okej,” säger Kenneth Kvarnström till sina dansare ”Jag tror vi gör en Flygande Stålman här, eller vad säger ni?”
Han, och hans fem dansare, befinner sej i sin replokal längst ner i Kulturhuset Stadsteatern, i ett rum som en gång varit verkstäder.
Dansarna ställer sej i givakt, efter att ha utrett vem som tar tag i vad och lyfter vad.
”Fem-sex-sju-ått…” räknar Kenneth, och Richard, Jyrki och Robert lyfter Pär. Kenneth tar ett steg bakåt, för att få överblick, lite som en konstnär som betraktar en fortfarande fuktig målning.
”Bra,” säger han, inte riktigt nöjd, men tillräckligt nöjd.
Dansarna sätter ned Pär.
”Jag kan göra en Jag Vill Inte Åka Skridskor, här, vid sidan om,” säger Sophie, och visar steget.
”Bra…” säger Kenneth, och testar liksom för sej själv vilket steg som sen vill följa. ”Tycker ni vi ska gör en Aj, Min Armbåge här, eller tycker ni det passar bättre med ett Sockerfall På Nybonat Golv?
Några av dansarna tycker att en Aj, Min Armbåge skulle passa, och några föredrar Sockerfall På Nybonat Golv, men i slutändan bestämmer man sej för två hoppiga Vattnet Är Kallt.
Det smäller i en av dörrarna. Etienne gör en hastig entré, med några flaxande handskrivna blad i handen. Allt stannar av. "
Låter det intressant? Här är resten:
#Michelangelo, #CindySherman, #MacBeth, #Kärrtorp, #FredrikLundqvist, #AnneHellansjö, #Ja, #VADÄRDETFÖRFELPÅORESTIEN?, #Turteatern, #Kärrtorp, #Aischylos, #Blod, #Splatter, #GrekisktDrama, #UngaTur,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar