TEATER KAN HA DEN EFFEKTEN
Jag tycker jag lär mej nåt nytt varje dag, men samtidigt är det som om jag har bytt skola, och den nya klassen har andra läroböcker, har varit mer motiverade, och kanske ligger två årskurser över mej, för jag har en känsla av att jag aldrig kommer ikapp. Det är inte det att jag har något emot att känna mej dum. Jag har vant mej. Jag är som en turist i mitt eget land, står lite vid sidan om och iakttar artigt händelseförlopp utan att riktigt fatta.
Det känns hela tiden som om jag precis greppar varje stor nyhet i svansen, som om jag hoppar in i slutet på ett demonstrationståg, aldrig möter dom framifrån, inte hinner läsa plakat och banderoller, och liksom måste fråga folk vad det är vi protesterar mot, eller för, eller vem det är som har rätt eller fel. Som om andra har fattat grejen medan jag famlar efter ledtrådar eller googlar järnet för att knappa in på försprånget.
Så vem var Tingsten?
Det är inte en retorisk fråga, jag ställer den verkligen, till Achromotrichias, när vi leder våra cyklar genom ett Stockholm som firar Kulturfestival.
”Han var en humanitär person, som stod för det goda,” svarar han.
”Var han?”
”Var han inte?”
”Jag vet inte…”
Det här urskillningslösa delandet av ogrundad skärmselpropagande och absurditeter på Facebook har gjort mej misstänksam. Jag har börjat skåda givna hästar i munnen.
Vi sneddar över Gustaf Adolfs Torg där någon - kan det vara Petter? - rappar järnet från stora scenen. Vi hör inte riktigt vad vi tänker, och skyndar genom massorna bort mot Norrbro, där man byggt upp ett slags Steampunktivoli för barn.
Men det är sent, och gungorna hänger tomma.
Det har precis varit andra publikrepet av Joakim Stens monologföreställning ANSVARET ÄR VÅRT/TINGSTEN på Kulturhuset Stadsteatern med Robert Fux i den enda rollen.
Jag älskar monologteater. Skådisarna kan liksom inte fly ut i kulissen, vänta i tio minter och göra en ny entré, eller hoppas på att någon motspelare kan pusha in lite energi i en säckig föreställning. Monologen, det essensen av teater, för mej.
Det handlade om Herbert Tingsten, chefredaktör för den då folkpartistiska Dagens Nyheter, som bestämmer att tidningen inte längre kan stödja partiets ovilja inför ATP, utan istället går över till socialdemokraternas sida.
Det handlar om en tid när politikerna hade en moral, en idéologi, och inte var rädda för att ha en åsikt. När dom verkade ha en övertygelse, inte bara försökte locka väljare genom att bara säga det folk vill höra. Innan politiken blev en karriär, ett sätt för lågutbildade opportunister att tjäna en himla massa pengar utan att behöva göra speciellt mycket. När tidningarna hade integritet.
När vi släpps in i scenrummet välkomnas vi av Robert Fux, klädd i svarta kläder och gympaskor typ Converse All Star. En stor, vårknoppsgrön, oval ryamatta markerar spelytan. I fonden en vägg av breda, vertikala jalusier, såna där ser att dom har på fina kontor. I mitten ett skrivbord, en vit bordsskiva med bockben, belamrat med smink, en perukstock och en vattenkaraff och glas. Till vänster en Hay klädstång, en vit, trebent, minimalistisk sak, med galgar med extra långa krokar, på vilka hänger gubbkläder och något som ser ut som delar av en fat suit. Till höger en vit, stående spegel, med ett slags vinklade stödben.
Jag gillar Robert Fux på scenen, för det känns som om han inte siktar på att bli omtyckt. Lite som Ernst-Hugo Järegård. Jag hoppas han får en riktigt vidrig roll snart.
Det är liksom två föreställningar i en: det ena är en monolog för en skådis som spelar Herbert Tingsten, det andra är en berättelse om hur en skådis blir en karaktär. Det börjar med att skådespelaren försöker hitta rollens röst; han låter och jojkar och ljudar, tills en slags hög, gammaldags gubbröst dyker upp. Sen följer fysiken: en slags förvriden, knotig, nästan reumatisk kropp, med ganska mycket av mr. Burns från The Simpsons inbakat.
Monologen börjar, och all förvandling avstannar, liksom fryst. Herbert Tingsten kan inte sova. Han måste fatta ett stort beslut. Det som ser ut som ett kontor, och som jag först trodde var chefsredaktörens rum i DN-skrapan, visar sej vara ett hem. Hans fru, Gerd, ligger och sover, men han kommer snart att väcka henne för att hon ska köra honom till jobbet.
Han verkar vara en obekväm, åsiktsfylld person, besvärlig men intressant såhär i backspegeln.
Så sätter han sej vid skrivbordet och börjar karaktärssminka sej. All text, all handlig, avstannar. Nu är han bara en skådis framför sin spegel. Han lägger till ringar under ögonen, skapar illusionen av flera dubbelhakor, och när han är klar jag blir plötsligt lite fnissig, för jag har aldrig tänk att Robert Fux är så lik Jonas Gardell.
Han börjar tala, och förvandlingen avstannar. Mer monolog. Fler liksom tomma, handlingslösa scenerier. Jag börjar, lite otåligt, vänta på att skådespelaren ska börja närma sej allt det som hänger på klädställningen.
Och givetvis, när han gör det, avstannar pjäsen om Tingsten. Skådespelaren klär av sej sina privata kläder, i en slags bakvänd striptease-dans, och tar på sej ett slags harnesk, på vilket han ankrar de olika delarna av Tingstens feta kropp, och drar kläderna över.
Jag önskar att de två handlingarna varit mer förenade: att skådespelaren, under monologen, på samma sätt som personen Tingsten gör sin morgontoalett, rakar sej, kammar sej, klär sej, kunde ha sminkat sej och iklätt sej rollen som Tingsten. Det är fascinerande att se en skådis blir en karaktär som är så långt från sin privatperson, men det hade imponerat mer om det gjort liksom i förbifarten. Nu blir det lite som en trollkonstnär som visar upp ett trick, och det har inget med just Tingstens berättelse att göra. Det känns som om han, skådisen, borde prata under förvandlingen, men ingen har skrivit några ord åt honom.
Vi fortsätter genom Gamla Stan, diskuterandes, en av de där sista varma sommarnätterna. Jag känner mej lite smartare, som om jag faktiskt lärt mej nåt. Teater kan ha den effekten.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljetter, tack miss Austen och Autografjägarn.
Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
Hon ligger framför oss, på golvet, inte riktigt död, men sådär kippande och ryckande och stirrande som folk är när dom fått en påle genom bröstkorgen eller har spetsats på sin egen ratt och optimistiskt väntar på att ambulansen ska komma och hjälpa loss dom. "
"”Var kommer du ifrån?” frågar hon. Jag väntar någon sekund, för att riktigt vara säker på att det är mej hon talar till, och att det är meningen att jag ska svara, högt.
”Midsommarkransen,” svarar jag, lite halvhögt. Några skrattar. Det låter så idiotiskt, i sammanhanget.
”Men var kommer du från egentligen?”
”Öland.”
Folk skrattar bakom mej. Det var inte riktigt meningen att det skulle gå såhär, och det förstår jag först när hon fortsätter ställa samma fråga till andra. Meningen var nog att jag skulle bli tyst, att inte förstå vad hon menade med ”egentligen”."Låter det intressant? Här är resten:
CHARLEYS TANT på Mälarhöjdens Friluftsteater:
"Bredvid mej pekar pappan på någon i programmet och säger till sin dotter:
”Hon här hade en pappa som var en jättekänd skådespelare som brukade ha en teater i Helsingborg.
”Mia Poppe,” sufflerar tanterna bakom, som hört allt: ”Hennes pappa, Nils Poppe, drev Fredriksdalsteatern. Vi känner hennes man…”
Pappan vänder sej om och tittar på dom, som för att avgöra om dom är några särskilda, kända personer. Han känner inte igen dom, inte ens från förr, och han ler och vänder sej bort från dom."
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/08/charleys-tant-av-brandon-thomas1856.html — i/på Mälarhöjdens Friluftsteater
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar