KAN MAN MÖJLIGTVIS KÖPA KALSONGER HÄR?
Jag kunde hela Aristocats utantill. Och några av Pippiskivorna. Och Emil. Och Barbro och sovdjuret. Och Beppe…
Japp, jag tillhör den generationen. Vi som fick egna lp-skivor, den tidens iPads, eller dataspel, eller smartphones, det där som föräldrarna slängde till oss när dom behövde känna att dom hade ett eget liv.
Det fanns inga videoapparater, så man fick liksom försöka komma ihåg vad det var som hade hänt i teveprogrammet, eller i filmerna. Jag kände till Berlioz, Toulouse, Roquefort och Napoleon innan jag visste vem eller vad dom var. Jag tror jag hade en av Beppedockorna, men det kan vara något jag har drömt, för jag tror inte dom tillverkades kommersiellt. Jag försökte till och med hissa upp min yngre kusin i en flaggstång utanför Morfars Hotell. Och så var det det här med Pippi…
Vi hade hört talas om mobbing, fast jag tror inte vi använde det ordet, så när vi fick en ny flicka i klassen, vi kan kalla henne Melitta Rorschack, så fick hon vara Pippi, fast vi andra egentligen ville, för att vi var så snälla. Vi var så snälla för att vår fröken hade sagt att hon säkert skulle vara lite blyg i början, för att hon var ny i klassen, och att vi skulle vara snälla mot henne. Jag minns att jag ljög och sa att en teckning hon gjort var jättefin, och var hur nöjd som helst med mej själv efter det, eftersom jag varit snäll mot något det var synd om. Jag fick vara Tommy, och min granne, Desivon Straam, fick vara Annika, även om vi nog båda tyckte att vi skulle vara bättre val för rollen som Pippi än mesiga Melitta Rorschack, och vår lek verkade mest gå ut på att vi hamnade i knipa, och Pippi fick rädda oss.
Långsamt, långsamt, vande vi oss vid blyga Melitta, men hon var liksom alltid den nya tjejen, tyst och lite tillbakadragen. Vi kände oss faktiskt lite lurade när en ny tjej, Syvestra Halmhatt, började i klassen något halvår senare. Hon var inte alls blyg, fast hon var ny, och var en sån där tuff en som hade gummistövlar även när det inte regnade. På ett nafs hade hon gjort sej mer hemstad än Melitta Rorschack någonsin varit.
Nu har det gått över 40 år, och jag och Achromotrichias sitter på en bänk på Gustav Adolfs Torg och känner oss ganska dumma. Alla barn, och de flesta föräldrarna, kan vartenda ord i varenda sång, och jag inte bara inte kan texterna, jag har aldrig hört sångerna förut.
Förutom några av Astrid Lindgrens sånger, och givetsvis Imse Vimse Spindel, men jag är lita osäker på handrörelserna.
På den stora scenen, framför Kungliga Operan, står Barnkammarboken, ett slags barnprojekt som verkar bygga på en populär barnbok. Eller flera? Kanske har det också varit ett barnprogram, vad vet jag? Ungarna älskar dom. Det här är allsång på Skansen, fast för de väldigt unga.
Det är fyra ordinarie artister, och så är trummisen Nasim Al Fakir, som, för att vara en gästartist, är väldigt integrerad i programmet. I vanliga fall burkar ju gästartister komma in, göra sin grej och sen försvinna, men han är på scenen merparten av tiden, och berättar en massa historier, bland annat som barnkorist på operan, och jag undrar om han inte också tagit danslektioner, för han rör sej mycket bra.
Kläderna är färglada, vardagliga, och längst bak på scenen står en jättestor barnkammarbok uppslagen.
Två tanter, balanserande varsin tallrik, lite lätt berusade, sitter på bänken framför oss. Jag tror dom har tagit plats utan att veta vad som skulle ges på scenen. Dom verkar bara glada att dom får sitta, eller så är dom ute i väldigt god tid för vad som senare ska komma.
En luftballong svävar fantastiskt snabbt förbi över torget, upplyst av kvällssolen, och försvinner bort mot operan. Det är en härlig känsla att sitta mitt i ett hav av ungar som fullständigt älskar att sjunga, som är totalt koncentrerade, liksom uppslukade, som om detta vore teve, fast på riktigt.
Vi börjar sjunga. En ny sång. Den verkar handla om att man går in i en affär, och så försöker man köpa något, men det verkar som om man alltid går in i fel affär, för dom har aldrig stövlar, eller näsdukar, läppstift eller kalsonger, det är alltid en stampa-golvet-affär, eller håll-för-näsan-affär, eller en vipp-på-rumpan-affär.
Vi tar i, så gott vi kan, tills vi är alldeles svettiga. Till och med tanterna framför gör några tappra försök att vippa på rumpan. Eller också har dom bara fått träsmak.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
ANSVARET ÄR VÅRT/TINGSTEN, av Joakim Sten på Kulturhuset Stadsteatern.
"Det handlar om en tid när politikerna hade en moral, en idéologi, och inte var rädda för att ha en åsikt. När dom verkade ha en övertygelse, inte bara försökte locka väljare genom att säga det folk vill höra. Innan politiken blev en karriär, ett sätt för lågutbildade opportunister att tjäna en himla massa pengar utan att behöva göra speciellt mycket. När tidningarna hade integritet. "
Låter det intressant? Här är resten:
Hon ligger framför oss, på golvet, inte riktigt död, men sådär kippande och ryckande och stirrande som folk är när dom fått en påle genom bröstkorgen eller har spetsats på sin egen ratt och optimistiskt väntar på att ambulansen ska komma och hjälpa loss dom. "
"”Var kommer du ifrån?” frågar hon. Jag väntar någon sekund, för att riktigt vara säker på att det är mej hon talar till, och att det är meningen att jag ska svara, högt.
”Midsommarkransen,” svarar jag, lite halvhögt. Några skrattar. Det låter så idiotiskt, i sammanhanget.
”Men var kommer du från egentligen?”
”Öland.”
Folk skrattar bakom mej. Det var inte riktigt meningen att det skulle gå såhär, och det förstår jag först när hon fortsätter ställa samma fråga till andra. Meningen var nog att jag skulle bli tyst, att inte förstå vad hon menade med ”egentligen”."Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar