Jag är glad att jag inte är en mellanstadielärare. Eller högstadielärare. Eller lågstadielärare. Jag skulle aldrig kunna balansera rollerna som diktator och pedagog. Maktkampen. Att kontrollera utan att kväva. Jag skulle asfaltera hela trädgården för att slippa ogräs.
Det är därför jag är ganska imponerad nu. Jag skulle ha exploderat för länge sen och skrikit:
”Vad är det som är så in i helvete svårt med att fatta att ni ska hålla käften!!!?”
Men den här mellanstadieläraren nöjer sej med att sssh:a var trettionde sekund. Och det funkar. I 29 sekunder. Jag skulle bli John Cleese.
Vi är på Dramatens ungdomsscen Elverket. Klockan är snart 13.00. Det är dags för en matiné av Don Giovanni. Inte Operan. En nyskriven sak. Jag antar att det handlar om sexualitet. Normala pojkar och flickors sexualitet. Queerbarn porträtteras i något annat, någon annan gång, separat.
Två klasser från två olika skolor håller sej på respektfullt avstånd från varandra. Den ena klassen har läraren som sssh:ar, och den andra klassen sitter tysta och läser i böcker. Jag fattar ingenting. Jag tittar på klassen som sitter och läser och undrar vad det är för fel på dom. Går dom på valium? Eller är det den här friskoleklassen alla föräldrar hoppas att deras välartade ungar ska hamna i? Jag släpper dom inte ur mitt medvetande tills jag hör en av dom prata, bara för att vara övertygad om att dom har talförmåga. Fantastiskt. En Stepford-klass.
Vi släpps in. Läktaren ser ut som publikplatserna i en engelsk domstol. Jag tänker på bilder jag har sett av Old Bailey. Eller engelska parlamentet. Varje nivå i gradängerna skiljs av ett högt plank. Man känner sej trygg. Ingen som sitter bakom kan komma åt en.
Fonden är en stor griffeltavla. Till vänster finns lite olika nivåer. Halva scengolvet är målat som golvet i en gymnastiksal.
Det handlar om klass 6A. Det handlar om Johan och Läppen och Anna och deras lärare fröken Stenberg-Stenberg. En fungerande skola och en fungerande klass. Ingen verkar må dåligt. Alla har sin roller, om även något konstruerade. Skolans operanörd är till exempel bästa kompis med skolans populäraste kille.
Alla har vita kläder som hämtade ur en amerikansk High School. Tjejerna ser ut som cheerleaders och killarna är klädda för basket. Jag antar att det är för att det är lättare för vuxna att spela barn klädda såhär. Och för att det kanske ser tuffare ut. Och kanske känns det mer riktigt om man ser amerikansk ut?
Allt snurrar runt Johan, härligt ironiskt spelad av Hamadi Khemiri, som har chans på alla tjejerna i alla skolor och verkar hopplöst fast i sin roll som skolans snyggaste kille. Han verkar inte ond och verkar inte missbruka sin makt. Gör han något stökigt blir han med en gång förlåten av den kvinnliga läraren, eftersom pojkar alltid bara är pojkar. En Stepford-klass.
Maia Hansson Bergqvist är ett fenomen på scen som den olidligt blyga flickan Anna. Hennes porträtt är ett mästerverk och hennes timing är som gjord för en komedi. Jag tycker Dramaten ska sätta upp Molière bara för att jag vill se vad som händer om hon får sätta tänderna i Marianne.
Nanna Blondell i rollen som Elvira har den ganska ordentligt tråkiga funktionen som förnuftet. Hon är den fruktansvärt söta tjejen som kommer till skolan och ifrågasätter allt, som bara en väldigt söt och därför självsäker tjej kan göra. En ful flicka går att avfärda. Tråkigt men sant: det är först när de privilegierade påvisar brister som folk börjar lyssna. Även om dom inte håller med.
Lärarinnan som från början jobbar på genom att vara kompis med sina elever, märker att hon inte kommer någonstans med Elvira och ger liksom upp, börjar röka och skiter i allt. Det är roligt, men ganska förvirrande.
Det är väldigt roligt tills det plötsligt inte alls är roligt. Elvira börjar skaka om skolan tills eleverna svarar med något som liknar en våldtäkt, dirigerad av skolans tönt, som inte klarar av att eleverna inte faller in i sina föreskrivna roller. Den snyggaste flickan ska ha chans på den snyggaste killen. Det är väldigt obehagligt. Extra otäckt blir det av att Elvira efter övergreppet försvinner från skolan, eftersom hennes mamma fått jobb någon annanstans. Jag gillar greppet med att det var mammans och inte pappans karriärsval som orsakade flytten. Dessutom slår blixten ner i skolan. Allt faller isär, men ingen verkar ångar sej.
Sa jag att jag är glad att jag inte är en mellanstadielärare? Jag är glad att jag inte behöver leda eftersnacket, för jag fattar liksom inte själv vad det var som hände, och vad man ville säga, och vad jag tycker. Försöker du förändra blir du våldtagen? Man är lyckligast i sina inskränkta könsroller, för man behöver aldrig tvivla eller tveka? Pojkar är pojkar och flickor är flickor? Det känns ganska hopplöst, faktiskt.
Men kanske är det så det ska vara. Det kanske är just när man är tonåring som man klarar av såna här hopplösa historier, eftersom allt verkar så hopplöst? Det är ju då man har all den där framtidstron, hoppet, tveklösheten.
Det är vi, dom gamla, uppgivna, som behöver sagorna med lyckligt slut.
Specialpris genom Fejjan: 50:-. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 4095 + 50 = 4145:-
