tisdag 12 juni 2018

ROSENKAVALJEREN, genrep Kungliga Operan, 24/5 2018,


MUSIK Richard Strauss, TEXT Hugo von Hofmannsthal, REGI Christof Loy, DRAMATURGI Thomas Jonigk, SCENOGRAFI Dirk Becker, KOREOGRAFI Thomas Wilhelm, KOSTYM OCH MASK Barbara Drohsin, LJUS Olaf Winter, Med Malin Byström/Johanni van Oostrum, Wilhelm Schwinghammer, Adrian Angelico, Ola Eliasson, Elin Rombo, Sara Olsson, Aled Hall, Marie-Louise Granström, Klas Hedlund, Kristian Flor, Anders Blom, Daniel Ohlmann, Gustav Ågren, Jon Nilsson, Håkan Ekenäs, Vivianne Holmberg, Olof Lilja, Kajsa Palmer, Hanna Leonora Hollesen, Ebba Stahre, Henrik Hugo, DIRIGENT Alan Gilbert, Kungliga Operans Kör, Kungliga Hovkapellet



Jag var inte vidare sugen, inte alls, och det hade mycket, nästan allt, att göra med min brist på allmänbildning. Jag hade liksom i mitt grunda, grumliga vetande fått för mej att ROSENKAVALJEREN var något som sorterades in bland pop-operetterna, typ bredvid VÄRDSHUSET VITA HÄSTEN. Nånting fånigt. Nånting svängigt, visserligen, men enfaldigt och tramsigt. 
Denna fördom hade hjälpts av att jag yrt runt på Youtube och gjort nedslag i några riktigt sega uppsättningar, där jag hade fått klart för mej att handlingen visserligen verkade vara operett, men att musiken varken var varken umpa-umpa, eller can-can. Jag förväntade mej något präktigt, rejält, kapabelt och lite mossigt. 

Hela dagen hade jag suttit och skrivit om Kungliga Operans uppsättning av TÖRNROSA, utan att bli klar. Jag hade tyckt mycket om föreställningen, men på något sätt lyckades jag inte förmedla det i min text, så jag klippte, klistrade, skrev och surfade. Nån gång mitt i alltihop hade jag blivit inbjuden till Sankt Eriks gymnasiums uppsättning av musikalen IF/THEN, och det hade piggat upp. 
För att belöna mej själv, för att jag trots allt tog mej in till operan, mutade jag mej med att jag skulle få vegansk varmkorv och mjölk-fri jordgubbs-milkshake, när jag kom hem. 

Repetitioner på kungliga operan kan vara en ganska knökig affär, med mycket buffande och skuffande, stressande och stötande, men den här gången - kanske för att sommaren verkar vara här - får jag plats längst fram, på parketten, på andra stolsraden i mitten. Det går inte att sitta mycket bättre.

ROSENKAVALJEREN hade premiär i Dresden, Tyskland, 1911. Det är året då vi för första gången firade Internationella Kvinnodagen, Mexico har en revolution, och i New York utbryter en brand på Triangle Shirtwaist factory, och 146 arbetare dör. 
I Sverige, sen fyra år tillbaka, regerade Gustav V, och skulle göra så fram till 1950, filmen Stockholmsfrestelser regisserades av den första svenska kvinnliga filmregissören, Anna Hofman-Uddgren, en varietéartist, manusförfattare och skådespelerska, och en påstådd dotter till kung Oscar II. Gösta Bohman föddes och Gustaf Fröding dog, och det är tre år kvar till första världskriget.
Max Reinhardt
Regissör för uruppsättningen var en koloss inom tysk teater; Max Reinhardt, en judisk film- och teaterregissör och producent, som när det gick som bäst drev 11 scener i Berlin. 1938 flydde han Nazi-Tyskland och började om i USA. 

Det är en komisk opera med bitterljuva undertoner, en slags pastisch på något av Mozart: Den rika, vackra gifta Fältmarskalkinnan har ett förhållande med den yngre Octavian, och när hennes kusin den bufflige baron Ochs kommer instormande och nästan avslöjar de två i säng, lurar de honom genom att klär ut Octavian till hennes jungfru, Mariandel. Baron Ochs, som omedelbart blir intresserad av Octavian i damkläder, har kommit för att be Marie Thérèse rekommendera en yngling som kan agera som rosenkavaljer, en tradition där en ung nobelman å brudgummens vägnar överlämnar en förlovningsros i silver till den kommande bruden. Fältmarskalkinnan rekommenderar omedelbart Octavian, och när denne söker upp den unga flickan, Sophie, blir de omedelbart förälskade, och de beslutar sej för att intrigera så att Ochs framställs i dålig dager i Sophies fars ögon.
Det är egentligen en ganska, gammaldags historia, förutom några sofistikerade grepp, speciellt vad gäller den kvinnliga huvudrollen: Fältmarskalkinnan blir aldrig straffad för sin otrohet, och hon försöker heller inte intrigera emot Sophie och Octavian, när hon förstår att de är förälskade.
Operan i sej kommer inte att hamna bland mina favoriter, men föreställningen gör det. Absolut.
Jag är ganska knockad redan från början, när sångarna under ouvertyren kommer inrusande i 1700-talskostymer, slänger av sej kläderna och hoppar i säng, för att sen komma in i nutidskläder, som om de varit på någon slags maskerad kvällen innan. 

Scenografin i den första akten föreställer en slags stilig lägenhet, byggd nån gång i mitten av 1800-talet; inget parkettgolv, utan breda, slita brädor, modernt, enkelt inredd: lite antika möbler, ett rokokobord och några stolar, enkel golvlampa i ett hörn, medaljong-fondtapeter blandas med rena, ljusa väggar, och en modern serveringsvagn i krom och glas rullas in när det är dags för frukost. Ett hem som är lite som ett hotell. 
En stor behållning, och som bidrog till en slags förtrollande, båda avväpnande och förhöjd stämning, var alla ovidkommande personer, som bara kom in, stod på scenen en stund, iakttog handlingen och sen försvann. Personer som Fältmarskalkinnans jungfru, butler, sekreterare, vänner och annat löst folk som ingår i ett hushåll. 
I andra akten, där Octavian ska lämna över silverrosen, befinner vi oss plötsligt på Drottningholmsteaterns scen, ett uttryck för gamla seder och bruk, traditioner och konventioner, både inom opera, samhälle och sällskapsliv. Octavian och Sophie är också utklädda i 1700-talskläder, medan alla andra har nutida kostymer, som om de två vore klädda enligt sedvänja, som i en slags nationaldräkt, påskkärringar eller tomtedräkt: detta är den typ av kläder man alltid har haft när man lämnar över och tar emot silverrosen. Baronen gör också en underbar entré som en slags operakung, eller gudomlighet, med krona fylld av prunkande vinröda plymer.
Också här är jag helt förförd av figuranterna, den ene, en slags assistent till Ocatvian, vars uppgift det är att handha silverrosens ask; en annan en sjukvårdare som kommer in för att ta hand om Baronen när han blivit lite rispad av Octavian, i en duell. 
Det är en lång föreställning, men trots att magen otåligt kurrar i väntan på vegokorv med bröd, är det som om det händer någon annan. Jag skulle kunna sitta några timmar till. I alla fall två. Kanske tre. 
I pausen mellan andra och tredje akten kommer sångarna ut framför ridån för att repetera några partier med dirigenten. De är totalfokuserade. Inte en blick kastar de ut i salongen, och vi, som fortfarande sitter i våra stolar, är blixtstilla, för att inte störa.
Sista akten utspelar sej i en stor, opersonlig lägenhet, en slags bordell, hel och ren, men lite passé. Hit lockas Baronen av Octavian, utklädd till jungfrun Mariandel, med löften om ett romantiskt möte, men det verkliga målet är att kompromettera honom inför Sophies far. Horor, av alla tänkbara kön, strosar runt i  väntan på manliga horbockar. Här är mina favoritfiguranter utklädda i sjaviga damkläder, eller nakna.
Det är lite svårt att första att Octavian kan lämna den Catherine Deneuve-vackra Fältmarskalkinnan för en annan kvinna, men jag tolkar det som att hon helt enkelt är för perfekt. Det är inte det att hon är en äldre kvinna, och något yngre lockar, hon är för världsvan, för sofistikerad för den unge mannen, han behöver någon mindre gudomlig. Det är som när ungdomar börjar dricka sprit: De föredrar en alkoläsk framför ett torrt, vitt vin, eftersom paletten ännu inte är utvecklad.

Kanske är det för att jag bloggar, och vill vara tydlig och exakt, men jag har ett starkt behov av att definiera, rubricera, relatera och karaktärisera. Vilken färg har stolen? Är den ljusblå eller mörkblå, mattmålad eller glansig? Är den tillverkad i trä eller metall, modern eller antik? Är det där en man eller kvinna?
Rollen som Octavian är skriven för en mezzo-sopran en travesti, det vill säga en kvinna var röst ligger lite lägre än en sopran, och som föreställer en man. En byxroll. Det är gott om såna inom operan. I de tidiga operorna sjöngs dessa roller av kastrater, men nu för tiden görs de oftast av kvinnor. Oftast. 
Den här rollen vrider ytterligare lite på könstillhörighet och sexualitet eftersom Octavian klär ut sej till kvinna, och baronen blir alltså betuttad i en man som spelar en kvinna. 
I första akten, där Octavian smyger omkring utklädd till jungfru, var jag imponerad av hur bra en kvinna kunde spela en man som var dålig på att spela en kvinna. I tredje akten blir det nästan omöjligt at resonera så. Mitt förnuft säger mej att det är en kvinna som spelar en man som spelar en kvinna, men min magkänsla, säger mej att det där är en man som spelar en kvinna. 
Då hade jag ingen aning om att personen som spelar Octavian var född som kvinna, men nu lever som man, men kanske, på nåt sätt, var det nåt jag anade.

Jag hoppas verkligen att man filmar den här uppsättningen, för jag hittar inget att anmärka på, och massor att imponeras av. Saker jag inte vill glömma, saker jag säkert missade, stunder och scener jag vill se igen. 
Regin är smakfull, lekfull, utmanande och underfundig. Jag hittar inget falskt eller stolpigt styltigt, inga stagnerade scener där det bara handlar om musik. Detta är en vardaglig, förtrollande värld jag tror på. 

Handlingen sker liksom på två plan: dels är det de fyra huvudrollernas historier, men de berättas i en större, mer komplex värld, där det som händer dom nästan blir perifera bihistorier. Det är som en slags operaversion av Tom Stoppards ROSENCRANTZ AND GUILDENSTERN ARE DEAD, där vi får följa skeendet i Shakespeares HAMLET, men hur det ter sej för de två birollerna, Hamlets barndomsvänner.



Det är inte förrän jag cyklade hem från Ica, med ryggsäcken full av vegokorvar, frusna jordgubbar och mandelmjölk, som jag inser att jag inte ens har tänkt på att man har sjungit, därför att ingen stod någonsin bara still och sjöng.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


  • och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Om du gillade det här kanske du gillar: 


HANS OCH GRETA och XERXES med Kulturamas Operastudio på Årsta Teater:

"Om du tycker att namnet Engelbert Humperdinck är lite speciellt, ponera detta: 1965, 44 år efter kompositörens död, tog en ganska misslyckad brittisk popsångare, Gerry Doresy, frivilligt detta namnet, för att utmärka sej."


BAD GIRLS, med SMU på Maxim: 

”Det där kan jag göra…” verkar dom tänka.
”Nej, det kan du inte,” tänker vi. 
Regissörens arbete påminner mej faktiskt om avdelningschefen i musikalen: den goda viljan och ambitionen verkar finnas, allt annat saknas. 

Vad som verkligen irriterar, är att detta är en bra klass, med talangfulla elever, som inte tillåts glänsa. 


THE GREATEST CABARET COMEDY med Stockholm Musikalartist Utbildning på  Maximteatern: 

"Ett gott råd som ingen någonsin tar, är: Om du är bäst i din musikalklass ska du söka dej vidare, för du kommer inte att lära dej lika mycket som dom som är sämre. I den här klassen finns det många anledningar att stanna kvar, för här går ingen trygg. Nivån är så underbart hög att nästan ingen står ut, varken på det ena eller andra hållet. Jag har sett klasser där det funnits en viss resignation, där vissa verkar resonera: Det är ingen idé: jag kommer aldrig att sjunga lika bra som Closette, dansa lika bra som Tetris, eller se lika bra ut som Mora, och där såna som Closette, eller Tetris eller Mora slutar utvecklas, för dom slutar jobba; varför ska dom slita när dom i alla fall är bäst?" 



Upplagd av kl.
Etiketter: , , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)