Av Roland Schimmelpfennig, Med Hjalmar Wide | Maja Frykberg Andersson | Martin Hendrikse | Martin Skoglund | Michael Forsberg | Sabina Heitmann, Musik Andreas Huumonen | Eirik Lund | Gusten Aldenklint | Max Stark, Regi & scenografi Julia Beil Amarilla, Kostym & Mask Nils Harning, Ljus Michael Forsberg, Regiassistent Sanne Bornesten, Översättning Julia Beil Amarilla | Mariano Amarilla, Förlag Colombine Teaterförlag
Look my eyes are dry.
The gift was ours to borrow.
It's as if we always knew,
And I won't forget what I did for love,
What I did for love.
Gone,
Love is never gone.
As we travel on,
Love's what we'll remember.
WHAT I DID FOR LOVE
Ur A Chorus Line
Textförfattare: Edward Kleban
Kompositör: Marvin Hamlisch
I musikalen Ballroom, av Jerome Kass, med musik av Billy Goldenberg and text av Alan and Marilyn Bergman, sjunger änkan Bea:
If anyone had told me,
a year and a half ago
that Maury would be gone
I wouldn't have believed it.
If anyone had told me
I’d open up a store
make a go at it once more
I wouldn't have believed it.
If anyone hade told me
a year and half ago
that I’d be dancing
going to a ballroom - dancing
I would have said: ”Who, me?”
I would have said: ”Not me”.
Jag säger:
Om någon hade sagt mej
för bara något år sen,
att den dramatiker jag hade sett mest verk av
skulle vara en tysk med ett namn jag knappt kunde stava
skulle jag ha sagt: ”Schimmmelpeppiffeffer-vem?”
Men det stämmer. Kanske har jag sett någon pjäs mer av Shakespeare under dom här åren, men sen, som definitiv tvåa, kommer han, Schimmelpfenning. Det började med GYLLENE DRAKEN när Östgötateatern gästspelade på Fria Teatern, och sen kom VINTERSOLSTÅND, på Dramaten, DET FLYGANDE BARNET, på Orion, och så nu DJURENS RIKE. Jag hade fått för mej att en av mina favoritsuppsättningar, Tobias Theorells version av SVARTA DJURET SORG, också var av Schimmelpfennig, men den visade sej vara av Anja Hilling.
Det är svårt att hitta information om Schimmelpfennig på nätet, om man inte läser tyska, men jag tycker det verkar som om den här pjäsen hade premiär 2007 i Berlin, vilket gör den till den äldste av de fyra pjäserna jag har sett.
Jag tyckte mycket om Teater Tillsammans förra uppsättning, Jaktscener Från Nedre Bayern, och jag är lite småsur för att jag har missat deras tidigare uppsättningar, för det hade varit väldigt intressant att se deras utveckling från början, 2011, då gruppen skapades, med ambition att verka långsiktigt för ungas samhällsengagemang genom tysk dramatik som aldrig eller sällan spelats i Sverige.
Rent tekniskt kan man nog kalla det här för en amatörteatergrupp, eftersom medlemmarna inte kan leva på sin konst, men detta är Amatörer 2.0. Det finns en finish, en polish, en visuell proffsighet som ibland helt kan saknas i fria grupper eller på fasta scener, där det ofta kan kännas hafsigt, sjafsigt, småsnålt och oengagerat. Man har här en känsla för detaljer, från utskick till den färdiga produkten, på scenen. Kan det var så, att eftersom man inte får betalt så måste det helt enkelt vara värt att göras bra, ordentligt? Det måste få kosta, eftersom man gör det av kärlek.
Jag sätter mej längst fram, nästan i mitten. Runt scenens väggar har man byggt upp byggnadsställningar, och under dom, i avdelningar, har man inrett små rum, celler, eller loger. På den vänstra sidan trängs en orkester. I de andra rummen sitter skådisar i färd med att sminka sej eller på andra sätt förbereda sej för en föreställning.
Och det är ett smart grepp, att vi i väntan på att det ska börja, lugnt kan sitta och studera dom, för det finns mycket att ta in. Mask och kostym är fenomenalt intressant, och man behöver gott och väl de inledande minuterna till att bara smälta det hela.
När jag läste att det skulle handlar om skådisar som spelade djur, såg jag framför mej en slags infantil sminkning, en slags budgetversion av Disney World, med lösnäsor och låtsasöron, med färglada kläder och fuskpäls. Det är inte det här. Detta är nästan… sexigt? Det är mycket bar, målad hud och tajta kläder. Det är frisyrer, skulpterade, flätade och tuperade tills dom påminner om horn, eller buskiga öron. Vissa är sminkade så att deras drag knappt kan anas. Det här är mask och kostym som konst. Det här är ingen trött kostymör som har rensat runt på att förråd och plockat lite här och var, och nöjt sej. Detta är inte buttericksperuker, syntethår och påmålade morrhår. Detta är nästan på väg att stjäla showen.
Det påminner mej om kroppssminking på bilder jag har sett av vissa afrikanska stammar. Det får mej att tänka på australiensiska aboriginer.
Det handlar om en grupp skådespelare, som dagligen, sen sex år tillbaka, har framfört fabeln I Djurens Rike, men som nu får veta att man planerar att lägga ner produktionen, och en ny regissör och författare planerar att sätta upp något nytt. Något om stekta ägg, om rostat bröd och ketchup. Det låter inte vidare intressant, men alla undrar: Vem ska få fortsätta jobba? Långsamt har idealen och ambitioner vaggats in i vardagens trygghet, och även om man inte vill kan man nog tänka sej att fortsätta såhär, ett tag till. Man minns hur det var innan den fasta månadslönen, och man längtar inte tillbaka. Nog kan man sälja sej, lite grand, för lite trygghet?
Det handlar också om själva fabeln, om djuren på Savannen, om Zebran, som varit djurens konung, men som nu blir avsatt när alla istället väljer Lejonet, eftersom han har lovat dom alla olika personliga fördelar, om de väljer honom. Varför bry sej om ifall andra får det sämre, bara jag får det bättre? Varför bry sej om ifall vi säljer ut allmännyttan, bara jag får köpa loss min hyresrätt? Vilken pension? Den dagen den sorgen. Jag är ju inte sjuk idag, så varför inte sänka skatten?
Till det yttre handlar det om skådespelarens arbetsförhållanden, men för mej handlar det också om människans förmåga att finna sej, att vänja sej, att acklimatisera sej, allteftersom det blir sämre och sämre. Där djur helt enkelt hade lagt sej ner och dött, växter hade vissnat eller möglet slutat fortplanta sej, där fortsätter människan att hoppas att det blir bättre, allteftersom förhållanden blir sämre. Någon måste ju vinna, varför inte jag? Någon måste ju få det bättre, när så många får det sämre, så varför inte jag? Hur mycket sämre kan lärare få det? Hur mycket värre kan det bli inom vården?
Efter föreställningen håller man ibland diskussioner, en slags paneldebatt med olika inbjudna. Idag handlade det om situationen för frilansande skådespelare. Man talar om arbetsförhållanden och ändrade villkor. Frågan om varför inte alla kan gå med i Teaterförbundet, scenkonstens fackförbund, kom upp, och jag fick mej en tankeställare. I andra förbund är man glad för medlemmar, men här måste man på något sätt kvalificera sej för att ens få komma in, som om det vore ett slags gille, eller något. Anser man sej försöka skilja agnarna från vetet?
Det diskuteras hur mycket starkare förbundet vore ifall alla tilläts gå med, från amatörer till frilansskådespelare. Det hade inget med a-kassan att göra, det handlade mer om vilka som skulle kunna kalla sej för vad, i en värld där ingen bryr sej.
När jag är på väg ut ser jag att någon klistrat upp en recension på teaterns glasdörr. Maktstrid I Teaterdjungeln, lyder rubriken, och är klippt ur Aftonbladets kulturdel. Jag börjar läsa, och nästan med en gång har jag svårt att inte fnissa. Livet är riktigt rejält ironiskt, i vissa fall. Efter att ha suttit med på en diskussion om konst, och om amatörer kontra proffs, inser jag att dom utöver allt annat också måste finna sej i att bli bedömda, i skrift, av andra amatörer, och då använder jag inte ordet i dess ursprungliga betydelse, utan i betydelsen klåpare och kludd. Amatörer som jag, och som författaren till recensionen, Amelie Björck. Här följer några riktiga höjdare, saxade ur något som får illustrera en av anledningarna till att människor slutar läsa tidningar, och anmärkningarna i fet stil är mina:
”Allt detta är tydligt nog, men likväl blir helheten mystifierande. Det oklart om Julia Beil Amarilla tolkar djurpjäsen i pjäsen som ”dålig teater” eller ej. En hade kunnat skoja till den djuriska kioskvältaren rejält; här görs den som halvallvarlig undergroundteater. De svarta fjädrarna i maraboustorkens läderjacka vajar när Martin Hendrikse klänger upp i den råa byggställningen som markerar loger och tilja. Martin Skoglunds zebra har stoisk resning och Maja Frykberg Anderssons vildkatt vet vad hon vill.
Med djuriskt målad naken hud får också Sabina Heitmanns antilop och Hjalmar Wides gyllene lejonkropp påtaglig sex appeal. Ska de samtidigt föreställa håglösa skådespelaroffer?
När jag tröttnar på att förstå flyr blick och öra till scensidan där livebandet lever sitt musikaliska drama hela vägen. Kanske måste en inte alltid reda ut allt. Kanske räcker det ibland att spetsa öronen.”
Det är så mycket som är dåligt författande att det är helt underbart. Nog för att jag tillåts hålla på, men jag antar att detta är en person som får betalt för sina försök? Kanske dags att någon börjar recensera oss kulturtyckare?
Och, ja, jag googlade författaren, och hon är ingen prao-elev.
På cykeln hem tänker jag på hur denna produktion hade sett ut om den inte hade framförts av ”amatörer”. Och jag pratat inte nödvändigtvis om kvalitén på arbetat, kanske mer om inställningen till det. Hade man som skådis suttit kvar och lyssnat på paneldebatten, eller hade man skyndat hem, irriterad över att man tvingades jobba långt ute i förorten? Hade man funnit sej i att kroppsmåla sej, att visa så mycket hud, att slita så på sitt eget hår, utan någon som helst ersättning? Hade man brytt sej om gruppens väl och ve, eller hade teatern bara blivit ännu en arbetsplats?
Det är något visst med saker som görs av kärlek.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Teater Tillsammans! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3425:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
SPRING AWAKENING med avgångsklassen på SMU, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Det finns en slags Liza Minnelli/Judy Garland-school of musical acting, som är ganska livsfarlig, om den inte används på rätt sätt. Den är dominerad av stora rörelser, markerade gester, och dramatiska poser.
Detta är vad folk som säger att dom inte gillar musikal ofta tror att musikal är. Och det är i många fall också vad folk som vill hålla på med musikal också tror att musikal är. Man gör som Liza. Man gör som Judy gjorde. Man tror att det är så man ska göra, så man gör så."
Låter det intressant? Här är resten:
STORMEN, med Boulevardteaterns teaterskola:
"Jag brukar ofta sakna att folk blir överraskade på scenen. Alla verkar ofta så samlade, så på det klara med vad dom känner, vad dom tycker om det som händer, och vilken inställning dom har till själva skeendet. Skådisar verkar ofta - kanske är det på gå grund av tidsbrist under repetitionen, och ett sökande efter en trygghet; att veta vad man håller på med - så inställda på vad dom ska känna, vad dom ska signalera, att det är väldigt sällan man bara ser någon ta in det som händer, tänker efter, försöker samla sej, och inte ens spelar förvirrad. "
Låter det intressant? Här är resten:
VI ♡ DISNEY med Teater Najkit på Biograf Forellen:
"Kommer du ihåg sista avsnittet på första säsongen av Heroes, där alla mutanterna med superkrafter samlades på ett torg för att rädda världen?
”Save the Chearleader - save the world” och allt det där?
Det här är precis så, fast inte alls, på något sätt. Vi är bara ett gänga nördar som samlas på ett torg, utan att någon egentligen visste att vi alla skulle komma hit, vilket kanske knappt kan defininerars som en superkraft, eller?"
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar