Stockholm Operastudio (vuxenutbildning) år 1 och 2 ger "Aspects of love; scener ur DEN LISTIGA LILLA RÄVEN Regi: Eva Haglund, Musikalisk ledning: Henrik Löwenmark, I rollerna: Elin Jakobsson (Skarpöra), Ylva Gruen (Gyllenryggen), Rasmus Krogh-Andersen (Harasta), Thomas Lander (gäst, Skogvaktaren), Mikaela Thomson (Ugglan), Joanna Bjurling Willis (Hackspetten) och I Cappuleti e Montecchi” I CAPULETI E I MONTECCHI, Regi: Eva Haglund , Musikalisk ledning: Henrik Löwenmark, I rollerna: Sara Carlsson (Romeo), Johanna Fredriksson (Giulietta), Thomas Lander (gäst, Lorenzo), BARBERAREN I SEVILLA, Regi: Patrik Bergner, Musikalisk ledning: Bengt-Åke Lundin, I rollerna: Louisa Wallström (Rosina, 31 maj och 3 juni), Ellinor Olmarken (Rosina, 1 och 4 juni), Elias William-Olsson (Greve Almaviva), Carl Asker (Figaro), Tomas Öhman (gäst, Bartolo), Ylva Gruen (präst mm), Dessutom medverkar studerande vid Stockholm Operastudio Klassisk sång som kör i kvällens samtliga uppsättningar.
It’s a very sad case.
She’s a nut,
She’s a nut.
Mrs. Primrose is a nut.
She’s a nut?
She’s a nut?
Mrs. Primrose is a nut?
She’s a nut.
She’s a nut.
Mrs. Primrose is a nut.
Mrs. Primrose is a nut?
But-but-but-but-but-but-but…
It’s a lie,
It’s a lie,
She’s as sane as you or I.
SHE’S A NUT
ur On The Twentieth Century
Text Betty Comden och Adolph Green
Musik Cy Coleman
Jag tillbringade dagen på rygg. Liggande på min sacko-säck, tittande på tre operor på Youtube. Nej, nu ljuger jag; jag tittade bara på två, den tredje tänkte jag att jag nog kunde hänga med i i alla fall. Romeo och Julia är Romeo och Julia, eller hur, hur annorlunda kan det bli, bara för att dom sjunger? Jag hittade en animerad filmversion av Den Listiga Lilla Räven, och en engelsktextad version av en italiensk inspelning av Barberaren i Sevilla. Jag hade också ambitionen att göra lite sit-ups samtidigt som jag tittade, men jag har inget minna av att verkligen ha utfört några.
Vad gäller opera, för mej i alla fall, är det viktigt att jag känner till handlingen, och gärna musiken. Jag har ännu inte varit med om att förkunskaper har på något sätt försämrat upplevelsen av en operaföreställning, men tvärtom har jag däremot varit med om gånger då jag önskar att jag känt till handlingen innan jag satte mej i salongen. Och det är väldigt sällan en opera har samma upplägg som en Agatha Christie-deckare, där hela behållningen är upplösningen, och jag tror för övrigt inte att det är vidare vanligt att man kommer för handlingen, i första hand.
Ibland känner man till saker som man inte känner till. Som Robinson Crusoe; jag har aldrig läst boken, men jag har har en ganska klar uppfattning om vad som händer. En snubbe på en ö, eller hur? Och så hans polare Fredag, som bara dyker upp, eller nåt?
Vad jag menar är att man kan ha en aning om något, eller någon, ha hört deras namn, eller en massa referenser till ett verk, en författare eller konstnär, och på så sätt ha gjort sej en bild av något, ha värderat det, som något fint, eller provocerande, eller rent ut sagt dåligt.
Jag hade aldrig hört talas om Leoš Janáček eller om hans verk Den Listiga Lilla Räven. Eller kanske har jag hört hans namn förut, men eftersom jag inte har en aning om hur det uttalas så vet jag inte. Leoch? Leotj? Janaseck? Janacheck?
I alla fall, varken historien och musiken lyckas få igång mej. Berättelsen: historien om en liten rävhona, från unge till dess hon skjuts - japp, hon skjuts, och dör, så detta är inte direkt något för småbarn - känns ganska händelselös, eller kanske dramaturgiskt ointressant är ett bättre ord. Och musiken - för mej - är sån att om du spelade den igen om en månad, eller, redan idag, så skulle jag inte kunna säga varifrån den kommer. Jag skulle kunna gissa, men jag skulle inte våga slå vad.
Om man googlar Bellini, författaren till I Capuleti e i Montecchi, en operaversion av Romeo och Julia, kommer i första hand drinken Bellini upp, en drink som uppfanns någon gång mellan 1934 och 1948 av Giusepppi Cipriani, ägaren till Harrys Bar, i Venedig. Drinken innehåller Proscecco mousserande vin och persikopuré, och är uppkallad efter Giovanni Bellini, eftersom drinkens rosa färg påminde om färgen på en toga på ett helgon på en av hans tavlor.
Så det finns en konstnär som heter Bellini, lär vi oss. Jag tror inte det är snubben vi letar efter. Fortsatt googling letar fram Vincenzo Bellini, operakompositör, av vars verk jag i första hand känner till Norma och La Sonnambula. Han dog 1835, 34 år gammal, men hann i alla fall med några klassiker, eller hur? Hur gammal var Mozart när han dog? 35?
Detta är en föreställning för purister och anarkister. För såna som älskar opera, och för såna som hatar opera. Tror jag i alla fall. Jag tycker mycket om viss opera, och viss opera förstår jag inte. Jag vill inte säga att jag inte tycker om den, för jag tror att det faktiskt står till så att jag inte kan tillräckligt mycket om det för att kunna avfärda det.
Jag var lite nervös inför att se den här föreställningen, mest för att jag såg en uppsättning av samma regissör förra året, av Händels Xerxes, som jag upplevde som helt underbart respektlös och inspirerad, och jag var rädd att jag skulle bli besviken. Även då hade han regisserat föreställningens andra del, den efter paus, och den tidigare akten var lite mer konservativt hållen, med scener ur Poppeas Kröning och Pelles och Mélisande.
Så är det även denna gång. Både Den Listiga Lilla Räven och I Capuleti e i Montecchi är ganska ordinära uppspel, där det kanske mest slående är att det är kvinnor i mansroller. Jag tror det kallas byxroller.
Och jag är glad att jag kollat igenom filmen om räven, för jag skulle haft ganska svårt att hänga med. Inte för att det är invecklat, utan för handlingen är så enkel att man tror att det måste handla om något annat. Och trots att texten sjungs på svenska är sången så ljus att det är mycket svårt att höra vad som sjungs.
Vi får följa slutet på operan, från det att Rävinnan - är det ett ord? - Skarpöra träffar en hane, skaffar barn och blir skjuten.
I Romeo och Julia får vi följa några axplock ur deras historia fram till deras död. Det är svårt att bara komma in och riva av några dödscener, sådär. Både för dom på scenen, och för oss som publik. Sånt här behöver man liksom vaggas in i, för att riktigt kunna uppskatta det.
Kostymt är det intressant att iaktta att om en kvinna ska spela man klär man henne i svarta kläder, motorcykeljacka och boots. Visserligen har rävhanen svans och är rävmålad i ansiktet, och har inte så tajta jeans, men annars är det i stort samma kostym.
Jag är absolut inte superbekant med Rossini. Mest kände jag nog till honom som namn, och om hans namn poppat upp i en frågesport hade jag nog varit lite osäker på om han var kompositör eller konstnär. Jag hade gissat på kompositör, men jag hade inte vågat satsa några stora summor på det.
Och Barberaren i Sevilla: om någon frågat mej, dagen innan, att beskriva handligen hade jag nog gissat på att det handlade om en Barberare, i Sevilla, men nu efteråt, vet jag att den inte gör det. Det handlar inte speciellt mycket om Barberaren, och jag vet inte om just platsen, Sevilla, har så stor konsekvens? Men, som Romeo säger, vad är väl ett namn? Eller var det Julia? I alla fall, den kunde lika gärna ha hetat Flickan på Balkongen, Den Förälskade Musikläraren, Rosinas Lektion, eller Tager Ni Denna? Men originalet har en viss schwung, det medger jag.
Handlingen är egentligen en slags mer trevlig, mindre blodig variant av Sweeney Todd. En flicka hålls instängd av sin förmyndare, som planerar att gifta sej med henne. En greve, förälskard i flickan och utklädd till student för att inte avslöja hur rik han är, tar hjälp av en barberare för att komma in i huset, vilket han gör, först utklädd till berusad soldat, senare som en vikarie för flickans musiklärare, och allt slutar lyckligt.
Jag tror inte att roliga personer per automatik söker sej till opera. Tycker man att man är en riktigt rolig filur, så tror jag att man försöker sej på en massa andra saker, som stand-up, teater eller till och med musikal, innan man väljer den klassiska sången. Precis som inom den baletten ligger det en himla massa vördnad för traditioner inbakad i konstformen, och jag tror att många av dom som söker sej dit också har en dragning åt en mer konservativ livsstil.
Att bara ”vara rolig” är bland det farligaste som finns. Det är lite som att gå på lina, eller jobba som fasadklättrare: antingen funkar det, eller inte. Det kan funka mer eller mindre bra, men när det inte funkar, då märks det. Kommer nån in på scenen med målet att vara rolig, och ingen skrattar, då är den personen bara en fånig, fjompig, löjlig typ, en sån där som gör vad som helst för ett skratt.
Det är därför jag tycker det är helt fenomenalt vad regissören lyckas få eleverna att göra. Eller, vad eleverna gör, kanske jag menar, för det känns inte som om dom gör något dom inte är medvetna om, som att dom på något sätt blir utnyttjade till att göra, eller säga något dom inte förstår. Dom känns tvärtom mycket insatta i vad det är dom håller på med. Bartolo, förmyndaren, görs till en vidrigt äcklig, ruttet stinkande gammal gubbe med stripigt långt hår, gällivarehäng och en rulator som används till rena rama stunt-trix. Rosina, i en kort-kort rokokoklänning spelas av en en lång sylfid som skulle kunna jobba som modell, och hennes älskare, i blå barock-rock, görs av en man som i jämförelse verkar något dimunitiv, och deras kärleksscener är små mästerverk i komik. Barberaren själv, i röd väst och liten halsduk, verkar ibland nästan fångad i en slags komisk drömvärld där hans upptåg blir övertrumfade av verkligheten.
Till och med kören, som är hämtad från Kulturamas klassiska sånglinje och klädd i shorts, är fenomenalt rolig. Jag vet inte vad regissören har gett dom för instruktioner, för undertexter, men dom vet exakt vad dom håller på med. Jag ser inte ett okoncentrerat ögonkast, inte en vag ansats, inte en privat, avslappnad sekund, men inte heller något som gränsar till överspel. Jag tror, och jag hoppas att det stämmer, att detta är bland det roligaste dom varit med om.
Och när man börjar sjunga blir jag flera gånger överraskad, eftersom jag liksom hunnit glömma att detta är ett uppspel av en operakola, inte en redovisning av en kurs i commedia del’arte, en improvisationutbildning eller ett spex på scenskolan.
För sånt här är svårt. När man liksom gör en avstickare från den utstakade stigen, liksom säger: ”Vi gör vår egen grej”, då förväntar man sej som publik att bli konstant bländad. Det räcker inte med att man gör något lite här och var lite annorlunda, ju bättre man lyckas, ju mer kräver vi. Det är som när någon jonglerar, det räcker inte med att knivarna brinner, efter en stund har vi tröttnat, nu vill vi se vad som händer om jonglören introducerar rakblad, glassplitter och ninjastjärnor.
Och man lyckas. Jag är konstant fascinerad, kontinuerligt underhållen. Man bygger på och lägger till, man vrider och vänder, och som publik lyckas jag inte en enda gång ligga före och liksom tänka ut vad som ska hända. Allt är en överraskning.
Jag tror att smilbanden - hos mej i alla fall - sitter fästa bak i nacken, för efter föreställningen har jag träningsvärk under bakhuvudet, och jag önskar att man hade gjort en trekamerainspelning av föreställningen, för jag är medveten om en himla massa underbart som knappt hann sjunka in, eftersom det hela tiden kom något nytt. Det här är något som borde sättas upp igen, att ses av fler. Jag ser detta som det första lyckade uppspelet av en workshop av något som borde kunna bli längre, bättre, större. En helaftonsföreställning. Detta, för mej, är riktigt lovande, och jag jämställer det någonstans med vad jag antar skedde när Encores! i New York satte upp en konsertversion av musikalen Chicago, tänkt att spela endast några föreställningar, och som nu - med lite ytterligare arbete - är inne på sitt artonde år och är den näst längst spelade föreställningen, efter Fantomen På Operan.
Detta är folklig opera, något som borde visas i Vita Bergsparken, av Parkteatern.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3425:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
DEN GIRIGE på Dramaten:
"Jag kände för ett drama på vers, med rim och fladdrande solfjädrar. Jag kände för svepande klänningar, uppnosiga pigor och lurade äkta män. Nån slags blandning av commedia del’arte, kasperteater och en spring-i-dörrarna-fars. Nånting mustigt och lustigt. Det är inte det här. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/06/den-girige-pa-dramaten-forestallning-81.html
ATT DÖDA ETT TIVOLI, på Boulevardteatern:
"Ibland, speciellt vid elevuppspel, brukar jag sitta och irritera mej på att skådespelarna vankar av och an, att man förflyttar sej utan mål och mening, och jag blir lite småsur att ingen pedagog har sagt till dom att istället för att ”Stå inte bara där - gör något!” så borde dom ”Gör inte bara nåt - stå där!”
Så är det väldigt sällan på Boulevardteaterns Teaterskola. Jag kan tänka mej att det har att göra att en så stor del av deras undervisning - det verkar i alla fall så när man ser det färdiga resultatet - är grundad i mimskådespeleri. Det finns en fysisk exakthet, en säkerhet som är mycket behaglig för åskådaren, och det ger också deras föreställningar en slags skön, fantasifull gränslöshet. Mim har liksom inga begränsningar. "
Låter det intressant? Här är resten:
ENSAMMA TILLSAMMANS, på Kulturama:
"Efteråt, när vi står utanför och väntar på vår kompis Claveria DuChopps, frågar jag Jennie Blåtå och Malvolio Morrhår:
”Vad handlade det om?”
Dom drar ett kollektivt andetag, flackar med blicken och försöker samla sina tankar:
”Det var olika bitar ur olika musikaler och olika teatrar,” svarar Jennie Blåtå, tveksamt.
”Scener ur olika pjäser, ja,” rättar Malvolio,” och kanske filmer, jag vet inte, jag kände inte igen alla.”
Dom tittar på mej, som om jag hade svaret, men jag vet inte, jag har bara frågor:
”Men vad handlade det om?”
Jag vill verkligen veta: vad handlade det om?"
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar