Av Per Naroskin, Regi Fredrik Meyer, Scenografi Sven Haraldsson, Kostym Gudrun Rösnes, Ljus Niklas Kirkkomäki, med Annika Hallin och Angelica Prick.
If we were perfect strangers,
How perfect life could be!
I'd know if I adore you -
You'd know if you love me,
Too much we've seen together to judge
the view.
Too much we've been together...
And I assumed the future -
And I presumed that you were there,
And yet I wondered where we met.
If we were perfect strangers,
I'd find my way with ease.
I'd know the path before me, the forest
from the trees.
Could life be real without you?
You're always there.
How do I feel about you?
I care...
Too near to touch you!
My dearest Ned, how much you mean to me...
But are we lovers, how would we know it?
How could we feel it?
How would we show it?
How much you've been to me!
If we were perfect strangers
I might have loved you perfectly…
PERFECT STRANGERS
ur EDWIN DROOD
av Rupert Holmes
Om du var där, på soppteatern, och såg mej, så måste jag få säga några ord till mitt försvar: det var inte alls så illa som det såg ut. Det här att jag pekade på mina ben, sa till en rullstolsbunden tant att dom inte var proteser, och till och med drog upp mina jeans för att visa att dom var äkta, det håller jag med: det såg lite illa ut. Och den där dansen jag gjorde för att visa hur bra dom funkade, den var onödig, det medger jag.
Men hon tog inte illa upp, jag lovar. Det var förresten hennes eget fel.
En dryg kvart tidigare, precis när jag låst fast min cykel utanför Kulturhusets lilla entré vid Drottninggatan, upptäckte jag att jag hade fått ett mess av min kompis Ticket Master, han som hade dagens biljett:
”Hej, vi träffas nedanför trappan vid ingången till Kulturhuset eftersom Blanche sitter i rullstol numera!”
”Okej:)” svarar jag och stoppar undan telefonen. Trappan vid ingången till Kulturhuset? Vad menar han? Rulltrapporna? Trapporna från plattan upp till gatuplanet och stora entrén? Så undrar jag vad klockan är, och plockar fram telefonen igen. Nedrans, hon är redan kvart i tolv! Föreställningen börjar tolv! Jag panikar och messar:
”Var är det?”
”Nedanför trappan,” svarar han. ”Till soppteatern”
Man har ännu inte börjat släppa in till Klarafoajén, och folk står i trappan och trängs, hela det inglasade rummet är fullt av folk, och några står lugnt och väntar ute på gatan.
Jag har sett hur folk i rullstol liksom kommer in från en sidoingång som ligger nedanför trappan om man går ner här från Soppteaterns entré, men jag vet inte var den gången börjar. Så minns jag att man kan gå förbi biljettkassorna på höger sida, och att det finns en trappa där, och småjoggar runt till stora entrén.
Nån minut senare inser jag att den tanken inte var vidare genomtänkt, utan bara klumpigt framstressad: Vägen jag tänkte på leder bara ner till bakvägen till det inglasade rummet, till trappan som leder in till den där spanska restaurangen.
Plötsligt ser jag en bekant i trängseln, och han blir lite förvånad att se mej, och efter att han har presenterat mej för sitt sällskap säger han, retoriskt:
”Vad gör du här?”
”Vad gör du här? Ska du inte vara på jobbet?”
”Jag skolkar.”
Vilket är anledningen till att jag inte tänker nämna hans namn. Eller ens om han är en man eller kvinna. Av respekt för hans privatliv.
Nedanför trappan ser jag plötsligt Ticket Master. Jaja, nu fattar jag: om man på våningen längst ner - den med biblioteket och restaurangen och Kilen - går förbi den där lilla scenen så kommer man rakt in till den där lilla gången som mynnar ut nedanför trapporna, precis där Ticket Master står.
Jag ropar hans namn och vinkar. Han ser mej och vinkar tillbaka. Kön segar sej nedför trapporna, men det går lite fortare nu. Jag kommer fram, får min biljett, och vi sällskapar till bordet:
Där sitter redan två personer, en något äldre man med hörapparat, och en kvinna i rullstol, som jag antar måste vara Blanche.
”Hej,” säger jag.
”Hej,” säger dom.
”Ni har träffats förut,” säger Ticket Master.
Vi ler mot varandra, lite osäkra på om han har rätt.
”Är det du som har fått ett nytt ben?” undrar kvinnan i rullstol, Blanche.
”Hm?” undrar jag, lite osäker på om jag verkligen hört rätt.
”Är det han som har fått ett nytt ben?” frågar hon Ticket Master, och pekar på mej, som om jag hade lite problem med språket.
”Nej, nej” svarar han skrattande, ”du tänker på Ahab…”
Han vänder sej till mej:
”Han har fått ett nytt ben, nu i dagarna.”
”En protes?” undrar jag, dumt nog, eftersom jag tror att bentransplanationer inte tillhör vanligheterna.
”Ja, en protes.”
”Vad hände med hans gamla?”
”Amputation. Diabetes. Så sorgligt.”
Jag smackar och ser medkännande ut.
”Så det där är dina egna ben?” undrar mannen med hörapparat, och pekar på mina.
”Ja, det här är mina egna ben” svarar jag, och pekar på dom.
”Du har ingen protes?”
”Nej, det här är jag, alltihop,” skämtar jag, drar upp byxbenen och visar. Han hade nog heller sett att jag dragit ner byxorna för att visa mina ben, tror jag.
Dom tittar, artigt intresserade.
”Jag trodde du hade en protes…” förklarar Blanche.
”Nej, nej,” svarar jag,”det är mina egna ben, båda två. Jag har inga problem med nåt av mina ben. Jag kan hoppa runt, och springa och ha mej…”
Och det är här jag gör min lilla dans.
Så kommer Albin Flinkas upp på scenen, hälsar oss välkomna, och agerar liksom förband och publikuppvärmare. Han är väldigt skicklig på det där med publikkontakt, och jag funderar lite på om det skulle funka att ha impro på lunchteatern. Har dom kanske redan haft det? För 25-30 år sen, på Gamla Stadsteatern, den som nu är Dansens Hus, var jag några gånger och såg improvisationsteater, på lilla scenen, sent på kvällen. Det var väldigt roligt, minns jag, och alla var mycket skickliga. Jag undrar varför jag slutade gå?
Föreställningen handlar om två kvinnor som lever i en relation, den ena skodesigner, den andra lärare, och som har bestämt sej - i förebyggande syfte - att börja gå i parterapi, för säkerhets skull, innan det är för sent. Eller är det redan för sent?
Scenografin är i stort sett en armstödslös soffa, vänd mot publiken, en sån där man brukar ha i väntrum. På var sida står såna där stora ljusreflektorer, såna man har i fotostudios.
Kläderna är nutida, grå och svarta.
Rollen som terapeut är finurligt bortskriven: De två kvinnorna bara svarar på hans frågor, och av deras svar förstår vi vad det är han har frågat.
Det är inte det lättaste att skriva såna repliker. Skådisarna kan ju inte bara svara ”Ja, absolut,” eller ”Nej, bara på fredagar”, för då förstår vi ju inte vad det var som frågades, men dom kan heller inte säga: ”Du menar om det känns jobbigt att bo ihop när den ena av oss har en tonårig son från ett tidigare heterosexuellt förhållande? Nej, det tycker jag inte.” Det blir inte trovärdigt.
Det är fint, lite tjeckhovskt regisserat, med många såna där underbara tillfällen när det intressanta inte är det som sägs, utan det man inte säger. Det är också uppfriskande att se att just det här paret framställas som vilket par som helst, och inte som ett lesbiskt par. Att dom är flator är inte alls en del av problemet. Att den ena är svart är något som inte ens tas upp.
Under föreställnignen sitter jag och rollbesätter, vilket vill säga att jag funderar på i vilka andra föreställningar jag skulle vilja se skådisarna. Det vore intressant att se Annika Hallin i något där hon får vara lite galen, excentriskt, lite rubbad. Ofelia? Kanske miss DuBois? Jag kan nästan se henne i scenen där hon sitter framför sminkbordet, packad som en kappsäck, och pratar med alla beundrare som inte längre är där. Eller kanske Laura? Nånting Tennessee Williams, i alla fall.
Angelica Prick borde spela Puck. Eller Jeanne d'Arc.
Jag sitter också och tänker på ett sällskapsspel jag spelade en gång. Det var jag, mina kompisar Bill och Bull, ett bögpar som varit ihop i evigheter, vi pratar 25 år, minst, och så var det någon annan med, en fjärde, men jag minns inte vem, och han är inte intressant för den här historien.
Spelet gick ut på att man skulle svara på frågor om varandra, och jag räknade kallt med att Bill och Bull skulle vinna. Detta är över tio år sen, så vid speltillfället hade dom kanske varit tillsammans i 14-15 år, men det borde väl vara tillräckligt för att känna till varandra utan och innan?
KLIPP TILL: någon timme senare. Vi spelar fortfarande, men en ganska pinsam spänning har smugit sej in. Jag och den okände utbyter lätt chockade blickar, och Bill och Bull sitter och stirrar på varandra, förvånade:
Dom kunde ingenting om varandra, Bill och Bull, och det blev bara mer generande ju länge vi spelade. Det visade sej att dom inte ens kände till varandras favoritfärger, eller inte ens visste om den andre föredrog J. K. Rowling, Anne Rice, eller Stephen King, föredrog äpplen framför apelsiner, och såna frågor.
Bill, som jag kände innan han träffade Bull, verkade inte känna till någonting om Bull, och jag verkade veta mer om Bill än Bull gjorde. Ju längre tid vi spelade, desto mer spänt blev det, eftersom det i med varje felbesvarad fråga blev alltmer uppenbart: Dom delade sitt liv med en helt obekant person.
Ibland är det så med par, tycker jag. Det verkar som om dom bara är på väg åt samma håll, samtidigt, men dom verkar inte resa tillsammans. Dom håller liksom upp en enad front mot världen, och glömmer bort att prata med varandra, att ta sej en titt på den andre, fråga vad den tycker.
Uppe på scenen lär dom sej mer och mer om varandra, och glider längre och längre ifrån. Från att ha varit ett ganska roligt infall har situationen plötsligt blivit värre, allvarlig, ödesdiger. Och så, plötsligt, är det bara över. Slut.
Efteråt, när jag låser upp min cykel, tänker jag på Bill och Bull, på det farliga med frågor, och det allvarliga med svar.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Vanlig biljett, 195:- Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4534:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
PARAPLYERNA I CHERBOURG, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Det som är bra med att se en fantastisk föreställning med en vän, är att man har någon att dela minnet med. Någon som har sett samma sak, som kommer ihåg samma saker, som var där, då.
Vi är lite tysta, efteråt. Lite tagna. Lite eftertänksamma och överväldigade. Jag har skrattat en massa, och nästan gråtit en del. Det värker lite i bröstet, kittlar lite i halsen. Man får harkla sej för att rösten inte ska låta sådär konstigt spänd."
Låter det intressant? Här är resten:
LA TRAVIATA på Folkoperan:
"Det hela blir efter en stund lite som om rumpnissarna hade ett kinkyparty, eller som en väldigt konservativ och ganska frigid persons uppfattning av något perverst. Jag sitter och tänker på en prideparad i en stad där alla bögar tagit slut, alla flator flyttat, och där bi- och transpersoner försvinner i mängden av medelsvenssons som försöker visa hur frigjorda dom är.
Jag antar att Violetta i den här produktionen inte är en kurtisan. Jag vet inte vad hon är, men vidare roligt på festen verkar hon inte ha."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/09/la-traviata-folkoperan-forestallning.html
FÖRKLÄDET, på Göta Lejon:
”Detta är en av mina favoritmusikaler,” säger min kompis Abercrombie Clone, precis innan det börjar. Vi sitter på femte bänkraden, parkett, nästan i mitten.
”Men gud, samma här!” svarar jag, lite förvånad, för vi brukar ofta tycka olika.
Jag har inte varit ett dugg orolig, inte under hela dagen, inte under hela veckan sen jag hämtade ut biljetterna, inte sen hörde att dom skulle sätta upp föreställningen på Göta Lejon, men nu, när vi sitter i salongen, knaprande Skittles, inköpta på Sju-elva runt hörnet, är första gången jag blir rädd. Riktigt rädd.
Vaffan händer om jag hatar det?
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/09/forkladet-pa-gota-lejon-forestallning.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar