måndag 5 maj 2014

BEPPES BÄSTA SÅNGER - SAKTA VI GÅ GENOM STAN, med Johan Rudebeck och Eric Skarby, på spagettioperan Regina, Föreställning 88 2014


”Många är långa
och svåra att fånga
Andra är tra-la-la
men tra-la-då…”

Jag har nynnat på en melodi i snart ett dygn. På engelska kallas det Earworm. På tyska heter det Ohrworm. På svenska heter det tydligen öronmask, även om jag aldrig hört det uttrycket, och nog tycker att det mer låter som en parasit man fått simmandes i Tanganyikasjön.
När jag lagar mat, när jag svarar på mail, när jag sitter på cykeln, blir jag plötsligt medveten om ett retsamt surrande, som hittar nya toner där inga såna toner borde finnas. Det är jag, när jag försöker sjunga.
I morse kändes det som om jag legat och nynnat i sömnen, men det kan väl ändå inte vara möjligt? Vad ska grannarna tro: att jag ska på audition för körslaget?
Det är Olle Adolphsons Okända Djur jag går trallar på. Eller: hans toner, hans melodi. Texten som jag så belevat skönslaktar är Beppe Wolgers. Det finns en himla massa sångtexter där Beppe Wolgers varit iblandad. Ta Av Dej Skorna, Det Gåtfulla Folket, och De Sista Entusiasterna är kanske de mest kända. Man tänker Ramel och Adolphson, eller hur?

Dorothy Hammerstein, fru till textförfattaren Oscar Hammerstein, gick i taket när hon hörde en kvinna tala som som Jerome Kern ensam skrev Showboat:
”Ursäka, men min man skrev Ol’ Man River,” fräste hon. ”Jerome Kern skrev da-da-da-da, da-da-da-da-da."

Det är viktigt det där med vem som skrev text och vem som skrev musik. Man säger att Andrew Lloyd Webber skrev Fantomen på Operan, men han skrev bara musiken. Librettot är av Richard Stilgoe och sångtexten är av Charles Hart. På samma sätt finns det en massa tonsatta textförfattare som inte komponerat en ton av vissa sånger.  Hej, Lars Forsell! Och det är inte det att dom utger sej för att ha gjort något dom inte gjort, det är att vi - det kollektiva medvetna - liksom har intrycket av att dom gjort sången. Hela sången. 

Jag var på SpagettiOperan Regina igårkväll. Därav mitt nynnande och mitt nyväckta Beppe Wolgersintresse. 
Det är mitt första besök, och när jag kommer dit undrade jag hur en sån här teater kan gå runt. Den är ju så liten? Mysigt, visst, men så få bord? Det är inte förrän jag slår mej ner vid bardisken, beställer en te och börjar prata med personalen som jag får veta att detta är teaterns lilla scen. Den stora är mycket större. 
Vi är ganska många som har samlats här, och fler kommer, tills det blir ganska fullt. När jag går för att ta en titt in i stora salongen - dörren står öppen - blir jag nästan lite väl intim med flera av matgästerna och deras stolar.
Väggarna i lilla matsalen är nästan koboltblå, och överallt sitter A3-bilder från gamla föreställningar. Omkring tio runda bord med rödvita bistrodukar trängs om utrymmet. Jag får intrycket av en kombinerad reception och frukostrum på ett mysigt hotell nånstans där det är varmt. Vid ena väggen står en temporär scen, täckt med rött tyg, med elpiano och en fåtölj. Några kuddar ligger på scengolvet. 

Bredvid mej vid ett bord sitter fyra överålders kvinnor i korta, uppfluffade, lättskötta frisyrer. En av kvinnorna, i Yvonne Lombardglasögon, pärlclips, beige polo och pepperkakasbrun- och mörkchoklad-rutig dräktjacka, har armen i en mörk mitella. Hon berättar en historia om att försöka stryka enarmat, om en propp som plötsligt går, om att enarmat klättra upp på stege för att försöka byta en propp som just har gått, och om att enarmat ringa fortums jour. Jag trodde först detta skulle vara en historia hur hon hamnade med armen i band, men inser efter ett tag att det är mer en berättelse om att plötsligt leva med ett handikapp.
Vi är två män i publiken. 

Det är inte första gången jag ser Johan Rudebeck, men det är första gången jag ser det här programmet. Tidigare har jag sett honom på scener lite överallt i Stockholm; ett Hasse- och Tage-program, och i flera program om musikaler som floppat på Broadway. Han är i grunden skådis, vilket hörs klart och tydligt i arbetet med både den tonsatta och den talade texten. Han kommunicerar. 
Vad jag gillar med hans föreställningar är att dom inte handlar om honom. Många sångprogram handlar i första hand om sångaren, sångarens känslor, sångarens röst, och sångarens liv, om sångaren själv får välja. Ett Astrid Lindgrenprogram handlar ofta om vad Astrid har betytt för sångaren, och en Piaf-kväll är ofta full av paralleller mellan Ediths trassliga kärleksliv och Sångframförarens. Och det är helt okej, men det är skönt när man bjuds på något annat. 
Det är en föreställning i två akter, och när pausen kommer häpnar man över hur snabbt tiden har gått. Första akten har han vit skjorta, uppknäppt i halsen och oknäppt svart väst. Andre akten är det smoking och svart fluga som gäller. Hans utmärkte pianist, Eric Skarby, är mycket mer än pianist. Han körar, tar över och kommenterar. Det märks att dom har jobbat ihop under flera år. 
Johan Rudebeck är en estradörens Wikipedia. Hans föreställningar är fulla av trivia, berättelser, fascinerande fakta och små mentala länkar till andra intressant sidor. Där andra kanske bara skulle säga: ”Här kommer en sång om våren,” berättar han av vem, varför och hur sången skrevs. Jag gillar hans föreställningar lika mycket för det rent musikaliska som för hur mycket jag faktiskt lär mej varje gång jag gör ett besök. 

När jag cyklar hem genom en vårkylig Stockholmskväll har jag fått en ny, bredare bild av Beppe Wolgers. Är det bara jag som har glömt bort honom, eller, som inte brytt mej om att lära känna honom?  Vad har han mer gjort? Skrev han pjäser? 
Vid ett rödljus vid Slussen ser jag plötsligt att några turister tittar på mej. Jag tror först att dom tycker att min brandgula mössa ser exotisk ut, tills jag märker att jag håller på och nynnar på en melodi. 

Du tro inte på det här tra-la-la,
men visan handlar tra-la-la-la-la-la…

En öronmask, tydligen. Eller Ohrworm, för oss som bryter på flera språk.

Friblijett, tack Johan och Reginateatern. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 5050:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

MASS, I Oscarskyrkan

Vi är här för att se premiären av Leonard Bernsteins Mass från 1971, en musikalisk mässa ursprungligen tillägnad John F. Kennedy.
Medelåldern är hög. Jag och en lång salt- och pepparhårig man - vi kan kalla honom Efraim Långstrum - är yngst. Och ingen av oss är ung. 
Två smala, äldre kvinnor bakom mej vänder sej till kvinnan vid biljettbordet: 
”Finns det några program?” undrar den ena.
”Eller är dom redan slut?” undrar den andra.
Ni vet det där uttrycket att glaset är halvfullt? Vi kan kalla de här damerna Halvfull Tant och Halvtom Tant.

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/mass-musik-leonard-bernstein-engelsk.html

POOR, POOR LEAR, på Boulevardteatern

Jag och min kompis Dans Bitch ses alltför sällan. Han jobbar väldigt mycket, och när han väl är ledig brukar han och hans ex Jungle Red resa till Seychellerna, eller Sri Lanka, eller Madagaskar. Någonstans exotiskt  och exklusivt. Dom brukar strosa runt bland ruiner eller regnskogar eller pyramider, och på kvällarna sitter dom på balkonger och dricker vin eller whisky. Och överallt dit dom reser inträffar det tsunamis eller upplopp eller vulkanutbrott eller skogsbränder, vilket gör att vi som är kvar hemma alltid blir lite oroliga, men dom är som migranta soldyrkande katter: dom har nio liv.

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/poor-poor-lear-av-nina-sallinen-and.html

JagKanSjungaHurJagVill på STDH

"Killen som spelar den som stör sprang jag ihop med när jag stod utanför spelrummet och väntade. Han kom ut med något som såg ut som ett akvarium lite färgat vatten i. Han har rakat huvud, svart hatt, svarta kalsonger och vad jag minns som en frack. Han har också ankelkorta stövletter som klapprar när han går. Det är meningen. Han ska störa."

Låter det intressant? Här är resten: 





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar