Vi hade tänkt byta om, men min kavaj låg kvar i ryggsäcken, och Achromotrichias kostym förblev ihoprullad i hans väska. Det fanns ingen tid. Vi hann inte.
Det hade varit föreställning i Margaretaparken i Enskede, Oliver Twist, och dom drog över tiden lite, så när det var över upptäckte vi att vi bara hade en halvtimme på oss att åka till Kungliga Slottet. Jag hade cykel, men Achromotrichia, som hade fått punktering, slängde till mej min biljett och satte av över stock och sten på jakt efter en tunnebanestation. Jag hoppade på cykeln och pedalade som om jag förväntade mej att min gamla Skeppshult skulle lyfta och segla till Slottet, E.T.-style.
En dryg kvart senare svänger jag in vid Gustav III, låser fast cykeln, och möts av Achromotrichia. Ingen av oss fattar att det kan ha gått så fort. Vi är svettiga och uppjagade, men vi är här, redo för Kungliga Operans vårkonsert i Rikssalen på Stockholms Slott!
Det tar lite tid att varva ner, och när jag går fram till disken för att plocka informationsblad och fråga hur lång konserten är, känner jag mej lika hyper som Shirley Maclaine i Ömhetsbevis när hon som Aurora vill att hennes cancersjuka dotter ska få smärtlindring och skriker till sjuksköterskorna: ”GIVE MY DAUGHTER THE SHOT!!!”
”Oj…” säger jag när vi kommer in i Rikssalen. Det är högt, mycket högt i tak. Man känner sej lite, vilket väl är meningen.
Blåklädda bänkar med låga ryggstöd står uppställda som bänkarna i en kyrka. Väggarna är sandstensfärgade, och påminner mej om Turkisk Halva. På vänster sida släpper riktiga fönster in kvällssolen, men på den högra har man efterliknat fönsteröppningar som inte leder någonstans. Jag antar att man inte hade råd att sätta in speglar när salen invigdes nån gång på 1700-talet.
Längst med väggarna bär höga halvkolonner upp en kornisch, över vilken nakna keruber och frodiga fruntimmer svävar, som formade av vispad grädde eller rokokomoln.
En scen är uppbyggd och möblerad som för en sittande orkester. En flygel till vänster. Taket är förvånansvärt enkelt, vitt, utan smyckningar. Ljuskronorna hänger ner ur tomma intet, utan takrosetter. Jag har samma tak, vitt och enkelt. Det är bara det att Rikssalens tak hänger tre, fyra våningar upp.
”Du vet att vi har varit här förut?” säger Achromotrichia, när han ser hur jag vrider och vänder för att ta in allt.
”Va? När?”
Han tittar på mej:
”När? När vi var här?”
Vi gjorde en guidad tur av slottet i höstas. Eller var det förra våren? Jag minns inte.
Vi sätter oss. Förvånansvärt sköna bänkar. Stöder mej på precis rätt höjd i svanken.
Kvällens ciceron Niklas Lindblad kommer in. Jag gillar konserter med en presentatör. Det blir liksom mer personligt, mer välkomnande. Och han är lite rolig. Och påläst.
Lilla Akademien inleder. Vi kommer till ro. Axlarna sjunker ner. Andetagen djupnar, tappar i tempo.
Första akten är en slags hyllning till våren, till sommaren, till kärleken. Man bjuder på Sibelius, Chopin, Grieg, men också ett exempel ur Brittens Cabaretsånger.
Utanför i Europa, pågår ett viktigt val. Vi härinne har gjort vad vi har kunnat. Vi kan slappna av, vi kan ha det skönt. Njuta.
Man kan nästan höra svalor som svischar högt där uppe, under taket.
Plötsligt ser jag att taket inte alls bara är vitt. Det finns blå inslag. Det föreställer himlen.
Bakom oss sitter två ungar killar. En av dom prasslar med sitt programblad. Jag märker att det stör Achromotrichia, men inte mej. Han har öra för sånt här. Jag håller fortfarande på och tränar.
Paus. Vi går ner, och ut. Kvällen är på väg till Slottsbacken i Gamla Stan.
Andra akten. Vi sätter oss lite längre bort, några bänkrader bakom de prasslande ynglingarna. Även denna akt inleds av Lilla Akademien, och en av dom, Hugo Ticciati visar hur en riktigt violinist gör när han gör det en riktigt violinist gör.
Se blir det opera av. Bizet, Tchaikovsky, Puccini, Mozart och Verdi. Det här är lite lättare för mej. Lite mer bekant.
När Ola Eliasson sätter sej i trappan och mandolinkompar sej själv i Mozarts Deh, vieni alla finestra, då känns det nästan som om jag har födelsedag.
Och plötsligt får jag en flashback: visst, sjutton, vi har visst varit här. Därframme, i skuggorna, står ju tronen som Jokern satt på i Batmanfilmen. Vi kom in genom en annan dörr, bara, därframme, till höger.
Vi avslutar med allsång: W. Åhlens En vänlig Grönskas rika dräkt avslutar denna paus i verkligheten. Det är dags att gå ut i samtiden och börjar oroa sej för valresultat.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Biljett 350:- Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 5900:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
"Det börjar, och nästan med en gång inser jag att det här är ett slags mästerverk. Regi, dramatisering, kostym, scenografi, mask, peruk och musik är av så inspirerad, hög kvalitet och väl genomförd att jag ibland undrar om publiken, mest bestående av inte så teatervana föräldrar, inser vilken fantastisk prestation detta är.
Regin är total, övergripande och Skolverket skulle inte kunna ha sån här ordning på barnen."
Låter det intressant? Här är resten:
"Och det är så väldig befriande. I ett Sverige som har blivit lite av ett minfält vad gäller politiska och social frågar, där jag känner att jag hela tiden måste rannsaka mej själv, censurera mej själv, ifrågasätta mej själv, resonera med mej själv, kan jag plötsligt slappna av. För här är två killar som har tänkt efter lite mer än jag har. Här är två killar som vågar skämta om saker som de flesta av oss inte ens vågar prata om, om vi inte är absolut säkra på att inte bli missförstådda."
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/in-media-res-en-transsvensksuell.html
"POPPEAS KRÖNING/PELLEAS & MELISANDE" OCH "XERXES" med Stockholm Operastudio på Kulturama år 1 och 2 på Årsta Teater
"Akt II börjar, och känslan är helt förändrad. Det här är helt underbart!
Tre kvinnor, alla tre med röda clownnäsor och klädda som gycklar-mimare, som en slag Gelsomina-trio ur Fellinis La Strada, sitter längst bak på scenen när vi kommer in i salongen. Dom bara tittar på oss. Apatiska.
Så kommer de övriga aktörerna in, klädda i en slag moderniserad Rokoko, i Converse All Stars, men fullt sminkade och friserade. Dom vandrar över scenen, vokaliserar, övar skalor, rullar sina rrrr och värmer upp rösterna. Så sätter sej en av dom vid flygeln, blir pianisten, och allt börjar. "
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/poppeas-kroningpelleas-melisande-och.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar