Någonstans i Stockholm pågick det en Dockteaterfestival. Jag visste det, för jag hade antecknat det i iCal.
Men var? Jag googlar Dockteaterfestival, och det första som kommer upp är en artikel i Sydsvenskan från 2005. Därunder verkar det mer lovande: Nordiskkulturfond.org har beviljat dockteaterföreningen UNIMA-Sverige pengar att hålla en dockteaterfestival, tänkt att hållas på STDH 2014. Jag googlar STDH. Där pågår en hel massa elevuppspel, men ingen dockteaterfestival.
Jag försöker tänka. Det kan inte vara på Kulturhuset, för hela huset är fullproppat av Norén. Det kan inte vara på Dansens Hus, för där pågår en Street Dancefestival. Och på Teater Tribunalen är det en festival för politisk scenkonst. Det är mycket festivaler nu. Teaterstockholm verkar fylld av elevuppspel och festivaler.
Jag slänger ut en desperat förfrågan på Fejjan, och vips har jag en hel del korrekta svar. Tack, internet!
Det var på Kulturhuset Stadsteatern, i alla fall. Den lilla dockteaterfestivalen hade bara drunknat i allt PR-pruttande från Noréns 70-årsfirande. Den 20 December fyller Staffan Göthe 70. Jag undrar vad dom gör då?
Visste du att Marionetteatern är Sveriges första dockteaterscen? Inte? Men du kunde nog ha gissat, eller hur? Fast jag kan slå vad om att du inte kunde ha gissat att Marionetteatern också är Sveriges första barnteaterscen, och att den grundades redan 1958?
Jag har i alla fall aldrig varit där, på Marionetteaterns scen i Kulturhuset. Jag har gått förbi flera gånger och beundrat bilderna från föreställningarna, men inte vågat mej in. Det blir på något sätt lite sexuellt misstänkt med en medelålders farbror som går ensam på dockteater för barn.
Det här är inte en barnföreställning. Det är en thrillerkomedi från 13 år. Vi är bara vuxna i publiken, och ovanligt många män.
Vi sätter oss på gradängerna, och Marionetteaterns konstnärlige ledare sen 1999, Helena Nilsson, hälsar oss välkomna, och berättar lite om verket vi ska se. Hon jobbar utan anteckningar och stakar sej inte en enda gång, vilket får henne att kännas engagerad och som om hon verkligen vet vad hon talar om. Vilket hon gör och är, eftersom hon är konstnärlig ledare.
I skumrasket, bakom henne, anar vi ett hus, stort som ett gammaldags uppochnervänt badkar.
När ljuset går upp ser vi att det är ett fantastiks bygge, i två plan. Crematorium, står det på väggen, vilket jag antar är danska för Krematorium. Huset har rundade, gröna takplattor, formade nästan som löv, och det ser ut som om hela byggnaden är tecknad i 3-D. Det finns dörrar och fönster och luckor, som en stor adventskalender. Alla detaljer och finurliga utsmyckningar gör att man får lust att smyga fram och ta sej en närmare titt. Men man hinner inte, för huset börjar tala.
När ljuset går upp ser vi att det är ett fantastiks bygge, i två plan. Crematorium, står det på väggen, vilket jag antar är danska för Krematorium. Huset har rundade, gröna takplattor, formade nästan som löv, och det ser ut som om hela byggnaden är tecknad i 3-D. Det finns dörrar och fönster och luckor, som en stor adventskalender. Alla detaljer och finurliga utsmyckningar gör att man får lust att smyga fram och ta sej en närmare titt. Men man hinner inte, för huset börjar tala.
Det berättar att ett hus är som en människa, att man inte har en aning om vad som händer därinne…
Huset ägs en gammal kvinna som ligger sängbunden på andra våningen. Vi ser bara hennes skugga på sängförhängena, och ibland kan vi se en hand som sträcks ut. Men vi hör hennes röst. Hon har nämligen en slags finurlig metall-lur som en slags utsnurrad tuba ligger ligger på taket och förstärker allt hon säger. Som en slags inter-com.
Krematoriet på bottenvåningen sköts av hennes brorson och hans vidriga fru, som, innan liken kremeras, drar ut deras guldtänder och lägger dom i en skattkista.
Och så finns där två inbrottstjuvar, som försöker stjäla skattkistan. Och en advokat, som fått i uppdrag av den gamla kvinnan att skriva ett nytt testamente, som istället för att ge sina pengar till sin brorson, vill ge dom till sina två söner, som hon inte längre har kontakt med. Gissa om Krematoriekärringen står och tjuvlyssnar och beslutar sej för att göra nåt åt saken?
Och så finns där två inbrottstjuvar, som försöker stjäla skattkistan. Och en advokat, som fått i uppdrag av den gamla kvinnan att skriva ett nytt testamente, som istället för att ge sina pengar till sin brorson, vill ge dom till sina två söner, som hon inte längre har kontakt med. Gissa om Krematoriekärringen står och tjuvlyssnar och beslutar sej för att göra nåt åt saken?
Och så finns där en hund. Och en yxa.
Det här är bra på så många plan: Historien i sej är verkligt finurlig och skulle kunna spelas som regelrätt pjäs, eller filmas, men det är i detaljerna man triumferar: Sättet man öppnar och stänger dörrar, fönster och kistor. Går uppför trappor. Vänder sej om. Svimmar. Dör.
Musiken och de inspelade ljuden bidrar starkt till en förtrollande, ganska ordentligt spännande stämningen.
Det är något med det livlösa som blir levande, får en själ, ett utryck, en slags personlighet. Det finns några sekunder i början när jag tänker: det finns en hand i den där kasperdockan, men dom sekunderna är inte ens en minut långa.
Jag tänker få flera olika filmer: På de osannolika karaktärerna som trängs i huset i Delikatessen, på själavandringen i Ghost, på melankolin och komiken i Wallace och Grommit, och på estetiken i Flåklypa Grand Prix. Och Evil Dead.
De sju karaktärerna sköts av två dockförare, och jag fattar inte hur dom ibland hinner byta dockor, för det här är ibland som värsta farsen. Folk rusar in och ut i huset, upp och ner i våningarna, och jag sitter ofta och försöker fatta när och hur dom byter dockor.
Om du inte tycker att det låter så fantastiskt så prova det här: trä en strumpa över din högra hand. Så försöker du, fortfarande med högra hand i strumpan, att trä en strumpa över vänster hand. Inte så enkelt, va?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Vanlig biljett som finansierades av en del av födelsedagsprestent från Sharcus, Cilly, Trombonisten, Miss Carey If You're Nasty och Achromotrichia. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 5050:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
SARAH BERNHARDT, på Kulturhuset Stadsteatern
” Scenografin är magiskt vacker. Scenen är täckt av vatten och föreställer en strand i Bretagne. På en brygga står några trädgårdstolar och -bord i grönt järnsmide och på en dagbädd av snirkligt grönt järn, med ansiktet skyddat från solen av en spetssjal, ligger Sarah Bernhardt, klädd i en slags beige linne-muumuu, som ett stort påslakan. I det bakåtslickade hennade håret, vid tinningen, har hon några Billie Holliday-blommor. ”
Låter det intressant? Här är resten:
SAGOR, med STDHs Mimlinje.
"Jag önskar att man kunde se mer sånt här på Stockholms scener. Inte barnteater, utan den här typen av föreställningar där skådespelarens röst och kropp är det centrala. Och berättelsen. Tänk vad man kunde göra med vad som helst av Selma Lagerlöf. Eller vad sägs om att någon tar tag i The Ballad of the Sad Café? Eller något av Truman Capote? Eller hela jäkla Mumindalen?"
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/sagor-den-store-radgivaren-askeladden.html
BEPPES BÄSTA SÅNGER - SAKTA VI GÅ GENOM STAN
"Jag har nynnat på en melodi i snart ett dygn. På engelska kallas det Earworm. På tyska heter det Ohrworm. På svenska heter det tydligen öronmask, även om jag aldrig hört det uttrycket, och nog tycker att det mer låter som en parasit man fått simmandes i Tanganyikasjön.
När jag lagar mat, när jag svarar på mail, när jag sitter på cykeln, blir jag plötsligt medveten om ett retsamt surrande, som hittar nya toner där inga såna toner borde finnas. Det är jag, när jag försöker sjunga.
I morse kändes det som om jag legat och nynnat i sömnen, men det kan väl ändå inte vara möjligt? Vad ska grannarna tro: att jag ska på audition för körslaget?"
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar