Av James Kirkwood & Nicholas Dante, Musik: Marvin Hamlish, Text: Edwared Kleban, Regi: Dan Turdén, Koreografi: Vera Prada, Anna Ståhl, Roine Söderlundh, Sånginstudering: Kerstin Ryhed Lundin, Kostym: Eva JOhnson, Maria Lindholm, Ljusdesign: Johan Bjällsäter, Ljusmästare: Snöret Lindén, Ljudteknik: Jesper Holmqvist, Ljudteknik: Jan Lilja, Scenteknik: Pelle Andersson, Följespot: Sara Birgén, Therese Carlsson, Orkester: Adam Dahlberg: Kapellmästare, Fabian Ballago: Orkesterarrangemang, Manfred Hulebo, Johan Sundvall, Malte Bergman Byström, Felix Engman, Gustav Blomberg, Filip Tunevi, Med Angelica Rask, Terese Nygren, Marcus Elander, Hanna Olsson, Mathias Terwander STrintzing, Emma Kumlien, Juno Ejderstav, Emma Bergstörm, Erika Egnberg, Selina Öberg, Simon Svedlund, Christoffer Perenkrantz, Matilda Strand, Sofie Scott Robbert, Oskar Störtebecker, Nils Axelsson, Rebecka Gustafsson, Victor Molino, Therése Andersson, Lovisa Bengtsson, Annie Fischer, Samuel Gramenius, Jessica Johansson, Lisa Lagerkvist, Emma Pucek, Karin Rolander, Jenny Salomonsen, Ida Swarting, Linn Vallerius.
First came the tap shoes,
shuffle and hop,
then came the sneakers,
I jive and I bop,
Then came the toe shoes
for my ballet,
which is why i guess
I’m here today,
I spend the best time of my life
changing my shoes.
Shoes,
Struken från A CHORUS LINE
Text: Edward Kleban
Musik: Marvin Hamlisch.
”Man glömmer aldrig sin första gång,” brukar flickorna säga, på teve, eller i filmer. Killarna burkar aldrig säga det, vad jag vet.
I alla fall är jag glad att jag väntade. Om sanningen ska fram så skulle jag säkert ha gjort det tidigare, men det är bara det att ingen verkar ha velat göra det, förrän nu. Så det här är första gången jag ser A CHORUS LINE. Och jag, precis som flickorna på teve, är glad att jag väntade.
Det var värt det.
Och jag menar: givetvis såg jag den gravt misslyckade filmversionen när den kom 1985, och givetvis hade jag skivan, och givetvis hade jag sett dokumentären Every Little Step, som handlar om den audition dom höll när dom satte upp den nya produktionen på Broadway, 2006. Jag hade sett French and Saunders parodi där Cassie Broadway bryter alla sina ben, Twisted Broadways version från 2012, där tre killar sjunger At the Ballet - när ”Maggie” tar den höga tonen ”…at the balleeet!” ryser jag forfortfarande, det kvittar hur många gånger jag ser den - och givetvis HAMILTONs hyllning på youtube. Men den har väl ingen missat?
Och nu, förstås, har jag hört Barbra Streisands version av At The Ballet, med Anne Hathaway och Daisy Ridley. Skrattar du, som jag, åt Barbras överdramatiska tolkning av ”…he wasn’t warm!”?
Min cykel var på lagning - punktering - så jag och min kompis Skäggige Skalman bestämde att vi skulle promenera in till Stan. Vi kom så långt som över Liljeholmsbron innan han klagade på att blåsten gav honom susningar i öronen, eller vad det var, och vi gick ner och tog tunnelbanan in till t-centralen. Han skulle på någon födelsedagsfest, så vi irrade runt inne på Åhlens, i jakt på en present. Det blev några stycken. En till honom själv, och en till den som fyllde år. Så en till honom själv, och en till den som fyllde år. Eftersom jag försöker - av tvång - vara ekonomisk, så lever jag ut min inneboende shopoholist genom honom. Och har jag tur tröttnar han på något och ger det till mej. Vi har samma skostorlek.
1975 hade A CHORUS LINE premiär på Broadway på Shubert Theatre, där jag många år senare såg Noel Cowards pjäs BLITHE SPIRIT, 2009.
Musikalen nominerades för 12 Tony Awards, och vann nio: Bästa Musikal, Bästa Manus, Bästa Musik, Bästa Regi, Bästa koreografi, Bästa Ljus, Bästa Kvinnliga Huvudroll, Bästa Manliga Biroll, och Bästa Kvinnliga Huvudroll. Den var nominerad för Bästa Kostym, men förlorade till Florenz Klotz (Där har vi ett namn jag önskat att jag hittat på) för Stephen Sondheims PACIFIC OVERTURES, och det förstår man, detta är ju inte direkt en kostymtyngd musikal: man har två byten; från träningskläder till frack. Den var inte nominerad i Kategorin Bästa Manliga Huvudroll, som det året gick till George Rose, för rollen som Alfred P: Doolittle i en revival av MY FAIR LADY. Jag vet inte ens om man kan säga att A CHORUS LINE har en manlig huvudroll?
Föreställningen spelade 6137 föreställningar, innan den lades ner 1990. 1984 blev den under några år den musikal som spelats längst på Broadway, innan den 1997 petades av CATS. Den ligger för tillfället på sjätte plats, efter FANTOMEN, CHICAGO, THE LION KING, CATS och LES MISERABLES, men före OH, CALCUTTA och MAMMA MIA! Men WICKED och JERSEY BOYS knappar in.
Innan premiären hade man under flera år haft workshops och en kort spelperiod Off-Broadway, och det hela började med ett gäng dansare som samlades i ett rum och berättade sina historier. Under de tidigare tryout-spelningarna varierade det från föreställning till föreställningen vilka dansare som fick jobbet, för att få en äkta överraskning från skådespelarna, men detta ändrades, eftersom det blev för ansträngande för påklädarna, som ju aldrig visste vem som skulle göra snabbyten till den stora finalen. I början fick Cassie inte jobbet, vilket alienerade publiken, och numret där Val sjunger som sina skönhetsoperationer gick inte riktigt hem eftersom man i programbladet kunde läsa titeln: Tits and Ass. Det funkade bättre, och var mer överraskande, när man döpte om den till Dance ten: Looks Three.
1976 satte man upp en brittisk version, på Theatre Royal Drury Lane, och samma år vann den Storbritanniens högsta ära inom teater, The Olivier Award, men på den tiden hette priset Society of West End Theatre Awards: det var inte förrän 1984 som man bytte namn, i en hyllning till den då ännu levande skådespelaren Laurence Olivier, som dog 1989.
När Skäggige Skalman handlat klart inne på Åhlens, går vi över Klarabergsgatan, på väg mot teatern, på jakt efter något matigt. Vi hade planerat att käka på kulturhuset, men det visar sej att någon slags internationell matfestival är i stan. Vi köper varsin ostgratinerad vitlöksbaguette från ett franskt tält, och ställer oss ute i solen och mumsar. Säga vad man vill men fransmännen kan det här med vitlök, ost och baguetter.
Eller var dom belgare?
Det handlar om en audition till en musikal. Platsen är en replokal, fylld av hoppfulla dansare som konkurrerar om åtta platser i baletten på en Broadwaymusikal. Regissören ber dom berätta lite om sina liv, och dom börjar, lite motvilligt.
Jag har länge undrat hur det kommer sej att ingen sätter upp A CHORUS LINE. Den verkar perfekt: peta in några unga namn, från nån talangjaktssåpa eller mello, och bom: du har en hit. Det var innan jag lärde att man från det amerikanska teamet är ganska restriktiva vad gäller tillstånd att sätta upp den, och vad jag förstår är det få saker som får förändras.
Men amatörer och musikalskolaklasser, tänker jag. Detta borde väl bara perfekt för dom? Ingen dyr dekor, ingen man kan nästan inte komma lättare undan, vad gäller kostymer. Och alla på scenen har ganska mycket att göra?
Det var förstås innan jag såg föreställningen. Nu, när jag sitter där, på andra bänkraden, nästan i mitten, inne i Kulturhusets Hörsal, inser jag: det här är svårt! Det räcker nog inte med att ha varit med i mello för att fixa det här. Inte bara är det krävande vad gäller dansen, och sången, man måste också kunna stå rakt upp och ner och agera. Och det finns inget att gömma sej bakom. Man står där man står. Det går inte att gå av scenen, hämta andan, och göra en ny entré.
Det låter ganska statiskt, eller hur, det här att alla står på en linje och berättar eller sjunger sin historia, men det är faktiskt det som är föreställningens styrka, att det måste vara naket, avskalat, äkta. Inte nog med att dom har några suveräna elever, som levererar rejält, dom har ett riktigt vasst koreografi-team som backar upp dom. Det finns en fantstiskt inspirerad lekfullhet i många av numren, som nästan får dansen att kännas improviserade, i stunden.
Föreställningen handlar om att inte alla kan vinna, alla kan inte bli valda, få jobbet, och det är lite samma sak med den här produktionen: alla kan inte dra högsta vinsten, det finns bara några få verkliga showstoppers, som Sofie Scott Robberts i Dance: Ten, Looks: Three, Rebecka Gustafson i Nothing, Emma Kumliens ”The Music and The Mirror”, eller Nils Axelsson Paul-monolog, om manlig skam.
Dessutom älskar jag sången At the Ballet, men varje gång jag hör den är det något som stör mej i texten, i sångens dramaturgi. Sången handlar om tre kvinnor som sjunger om hur dansen, balletten, räddade dom, när dom var unga. Den första delen handlar om hur Sheilas pappa var kall mot henne och bedrog hennes mamma, men hur hon var lycklig på balletten, där allt var vackert. Nästa sångerska, Bebe, var inte vacker, men kände sej vacker på balletten, där allt var vackert. Så kommer vi till den tredje delen, och det är här jag har problemet. Maggies föräldrar skaffar henne för att hon ska rädda deras äktenskap, men det lyckas inte, och hennes pappa överger dom. Och hon drömmer om att hon dansar med honom. Och jag tycker att Maggies historia, helt enkelt, är för lik Sheilas. Och om man hårddrar det finns det egentligen ingen anledning för henne att sjunga att något var vackrare på balletten, för det är inte vad hon söker. Man hade behövt en annan historia, en annan anledning att dras till det vackra. Sa jag förresten att musikalen vann ett Pulizerpris, för drama? Så jag menar, jag vet inte, dom kanske visste vad dom gjorde?
En del av mina vänner, dom som jobbar inom kulturen, ofta med någon administrativ uppgift, men även en del fotfolk, är suveräna på att droppa namn. Jag vet inte hur dom gör det:
”Jo-o-då, du vet vem jag menar: Estrogen Kodak, han som också gjorde Galaxernas Taxi, med Siddharta Hansson. Estrogen Kodak? Som var gift med Emilia Bjällerklang-Lindth, ljusdesignern, hon som jobbar så mycket på Västernorrlands Internationella Hamnteater, för att deras konstnärlige ledare, Efraim Astronaut, älskar ju henne - hennes arbete - och vägrar sätta upp något om hon inte är där och ansvarar för ljuset? Dom gjorde ju Kassandras Klänning tillsammans, där Allmosa Hyvander slog igenom - det här var ju innan hon började filma med Teklas Niebelungen - och hade den där schismen med Keops Choncurs på DN, angående Hylla Holm och hennes kostymer till Edgard Vortas uppsättning av Clitta Glasclarts Himlens Hörn, med Titti Tuth och Mimmi Mhu, och Pelle Pompös, och Hillebritt Bruhn, och Lena Lönn? Cilla Cederträ? Helmut Neuton? Krille Kleptoman-Neuros?”
I alla fall: jag är urdålig på sånt. Kanske har det att göra med att jag inte är vidare smart, kanske är det för att jag inte prenumererar på någon dagstidning, jag vet inte, men det är sällan jag kan droppa några som helst namn:
”Jo, du vet vem jag menar, han som gjorde den där, med henne, och han, och dom där andra, därborta, av hon, den där, som också gjorde den där andra, som är mer känd, men inte alls lika bra?”
Jag kan känna igen skådisar, och det är nog för att jag tillbringar några timmar med att titta på dom, men jag är inte alls lika bra nu, som jag var förr. Jag måste verkligen älska dom för att minnas dom, och ibland hjälper inte det heller. Och regissörer, även dom jag skulle kunna åka till en annan stad för att se, är lite vaga, för mej.
Konstigt nog har jag inte alls lika svårt att komma ihåg dramatiker.
Jag tyckte jag kände igen regissörens namn, Dan Turdén, men jag var inte säker på om jag gillade honom, eller om jag ens sett något av hans verk, eller om han bara dykt upp i nån name-drop-svada nån hävt ur sej, nångång.
Och det är det som är bra med att ha en blogg: jag kan bara skriva in hans namn, och vips, så har jag svaret. Och svaret var att jag hade sett honom, och gillat det han gjort. Han är konstnärlig ledare för Kamraterna, en teatergrupp som varje år sätter upp en spännande opera i Årsta Teater. Han har själv regisserat Beethovesn enda opera, FIDELIO, där, och Wagners KÄRLEKSFÖRBUDET, och på Operahögskolans regiutbildning regisserade han de nyskrivna verken PURER AIR THAN MORTALS, och ALLA MÄNNISKOR ÄR BOMBER.
Det börjar komma en ny generation musikalregissörer, och jag gillar det. Dom. Jag gillar dom. Varför? För att dom berättar historien. Hela historien. När en del av de äldre musikalregissörerna sätter upp verk, undrar jag ibland om dom gillar det dom håller på med, att regissera musikaler, och ibland undrar jag till och med om dom verkligen gillar musikaler, som konstform, över huvud taget.
Du vet hur man pratar om diskbänksrealism? Jag är trött på badkars-orealism. Och kylskåps-orealism. Och kundvagns-orealism. Det är vad jag kallar uppsättningar där regissören flyr in i det ytliga, en konstruerad värld som inte har något med berättelsen att göra, och som heller inte har några konsekvenser i historien. Tänk dej en uppsättning av CATS, iscensatt i en simbassäng, där kattorna hela tiden simmar omkring, men ingen nånsin nämner vatten. Det låter ganska spännande, men tro mej, det vore olidligt, eftersom det yttre inte har någonting med det inre berättandet att göra.
Jag är också lite trött på dom där uppsättningarna där det verkar som om regissören har tagit en paus, så fort någon börjat sjunga, och lämnat över tömmarna till koreografen, gått och tagit en kaffe, och kommer tillbaka när sången är över. Som om det musikaliska bara var ett mellanspel, ett avbrott i handlingen, och inte den primära anledningen till att publiken kommer. En WEST SIDE STORY utan musik? Jag vet inte ens om den vore tio minuter lång.
Det visar sej i alla fall att den här unge regissören vet vad han håller på med, och det känns inte som om han har tagit många kaffepauser.
Det är alltid svårt när elever med musikalartistdrömmar uttalar sej om Broadway. Det borde vara lätt, eftersom dom borde kunna relatera, men kanske är det så att närheten till verkligheten, till sanningen, gör att dom måste distansera sej, och så blir det liksom en pålagd schablon, som klingar falskt. Det kan vara okej om dom uttalar en vilja, eller en dröm om att en dag står där på någon scen i New York, och relaterar den till sin nuvarande situation, men om dom utger sej för att veta något om livet over there, då blir det lite som när en elvaåring tänder en låtsascigg och försöker vara blasé.
Här lyckas man med att inte falla i den fällan, genom att inte romantisera, eller generalisera. Det handlar inte om Broadway, det handlar om att få ett jobb, vilket som helst, i en show, en musikal, på en kryssningsbåt eller på Gröna Lund. Man håller sej till det konkreta, det man förstår, vilket också gör att vi, publiken, dras in, begriper. Det här är inte luftslott, det är kostnadsanalyser, en konkret budget och budgivning.
Något som jag verkligen gillade med föreställningen, var att jag mot slutet, när alla står där på linjen, insåg att jag faktiskt, utan att jag direkt tänkte på det, har lärt känna alla personerna. En del, de större rollerna, lite bättre, men den ganska anonyma massan har plötsligt blivit ett gäng individer, med egna liv och historier. Som dom säger i pjäsen:
CASSIE
They’re wonderful.
ZACH
But you’re special.
CASSIE
No, we’re all special. He’s special, she’s special. And Sheila, and Richie, and Connie. They’re all special.
Vad som berör är också det förgängliga, inte bara med en dansares karrär, utan med alla våra liv. Vi vet att det kommer att ta slut, nån gång. Och ändå fortsätter vi, som om den dagen aldrig skulle komma.
Vad annat kan vi göra?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Hans! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
• och på Snapchat heter jag CliftonBergman
• och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
ROKOKOMASKINERIET, en opera, på Drottningholms Slottsteater:
"Jag hoppas att det inte är en massa nyskriven tjafsmusik,” sa min kompis Skäggige Skalman. Vi satt på Bromma block, han käkade stekt ris och grönsaker, jag käkade grönsaker, tofu och ris.
Han kanske inte sa så, ordagrant, men vad han sa hade den innerbörden: han önskade sej en underbar afton av melodiös musik.
Han fick som han ville. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/rokokomaskineriet-drottningholms.html
GUYS med Balettakademien, på Dansens Hus:
Jag har för det mesta en massa energi, och får jag ingen mat så blir jag inte trött, jag blir lättirriterad och mjäkig. Jag kan liksom inte ta ett steg tillbaka och resonera, säga till mej själv: ”Det här kanske inte är vad du vill ha, men det är lika bra att du slår till, för det blir kanske inte bättre någon annanstans. Bättre en bollkalle i kanalen än tusen fåglar i skogen, och allt det där. ”
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/guys-med-balettakademien-pa-dansens-hus.html
TAMERLANO, med Stockholm Operastudio, på Årsta Teater:
Men när jag den här gången satte mej på cykeln och började trampa mot Årsta teater, insåg jag att jag inte hade en aning om vad jag skulle se. Verkligen: ingen aning: det kunde var TROLLFLÖJTEN och LA BOHEME, eller två helt obekanta operor, som - kanske - VERTIGO, ALPHÖJDENS OKRÖNTA DROTTNING eller COLUMBUS, TITTA DÄR! av den totalt påhittade tonsättaren Ansgar Clarinette, från den berömda träblåsfamiljen, mest känd för den berömda arian Quechi terra stencho horrifico? (Vad är det för land som luktar?)
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/tamerlano-med-stockholm-operastudio-pa.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar