Musik: G.F. Händel, Libretto: Nicola Francesco Haym, Bearbetning: Thomas Lander, Musikaliskt ansvarig: Mikael Nellborn, Regi: Thomas Lander, I rollerna: Tamerlano - Grainne Lönnqvist, Bajazet - David Bergman, Asteria - Vilde Riis Myhrvold(21/5 och 24/5)/Maria Kinnman (22/5 och 25/5), Andronico - Tora Kumlander, Irene - Emma Björkegren (gäst)
What is this feeling, so sudden and new?
I felt the moment I laid eyes on you.
My pulse is rushing.
My head is reeling
My face is flushing.
What is this feeling? Fervid as a flame, does it have a name? Yes... Yes
Loathing! Unadulterated loathing!
For your face,
Your voice,
Your clothing!
Let's just say- I loathe it all!
Every little trait how ever small,
Makes my very flesh begin to crawl
With simple utter loathing!
There's a strange exhilaration.
In such total detestation. It's so pure, so strong! ( so strong)
Though I do admit, it came on fast,
Still I do believe that it can last.
And I will be loathing, loathing you my whole life long.
What Is This Feeling
ur WICKED
av Stephen Schwartz
Innan jag går på en opera brukar jag alltid försöka läsa på lite om tonsättaren och verket. Jag har märkt att det underlättar, bidrar till en större förståelse och ett ökat intresse.
Men när jag den här gången satte mej på cykeln och började trampa mot Årsta teater, insåg jag att jag inte hade en aning om vad jag skulle se. Verkligen: ingen aning: det kunde vara TROLLFLÖJTEN och LA BOHEME, eller två helt obekanta operor, som - kanske - VERTIGO, ALPHÖJDENS OKRÖNTA DROTTNING eller COLUMBUS, TITTA DÄR! av den totalt påhittade tonsättaren Ansgar Clarinette, från den berömda träblåsfamiljen, mest känd för den berömda arian Quechi terra stencho horrifico? (Vad är det för land som luktar?)
Jag hade haft för mycket att göra, helt enkelt, för att tänka några timmar framåt. Hela dagen hade jag suttit och skrivit på en rapport om en konsertversion av SUNSET BOULEVARD som jag nyligen hade sett under en kort teaterresa till London, och jag hade hoppats att kunna lägga ut den på bloggen innan jag cyklade iväg för att se kvällens föreställning, men när det var en dryg timme kvar tills det började var det bara att inse: jag skulle helt enkelt inte hinna.
Jag hade till exempel ingen aning om att 1724, året då TAMERLANO hade premiär, var man mitt uppe i barocken, och fint folk gick runt i vitpudrade, men fortfarande ganska ”naturliga” peruker, klänningarna börjar bli vida, Fredrik I försöker regera i Sverige, man läser Jonathan Swift, Daniel Defoe, och Voltaire, och de andra stora kompositörerna är Vivaldi och Bach. En förvästligad version av det turkiska är på modet inom konst och musik.
Ganska ofta skriver Händel två eller tre operor om året, och det här året har han redan haft premiär på en, JULIUS CEASAR. Född tysk har han bott bott i London sen 1712, men blir inte brittisk medborgare förrän 1727.
Han är 39 år gammal, och han har redan skrivit 16 operor. Allt som allt, innan han dör 1759, 74 år gammal, kommer han att ha skrivit 49 stycken. Nästan alla titlar är namnet på huvudpersonen, så det är tur att man på den här tiden hade en dragning åt det exotiska, så att handlingen utspelade sej långt borta och helst i en annan tid, för annars hade vi kunnat ha en hel massa operor av Händel som hette GEORGE, JOHN eller CHRISTOPHER.
Trots att jag har sett några Händelföreställningar, FÖR ER SOM ÄLSKAR HÄNDEL, med Eric Ericsons Kammarkör och Drottningholms Barockensemble, i konserthusets Grünewaldssal, ANTI - THE REVOLUTION WILL BE FEMINIZED, på Folkoperan, och Stockholm Operastudios version av XERXES, känns det som om jag inte alls känner till honom. Han har liksom inga ”hits” på det där sättet som Mozart och Beethoven och Bizet har. Jag kan liksom inte nynna något av honom. Det är inte det att jag inte tycker om honom, jag gillar honom. Hans musik får mej att tänka på fontäner och fyrverkerier, det lite overkliga, konstlade, förhöjda.
Innan föreställningen stod jag ute på gården och plöjde igenom programbladet, försökte bena ut handlingen, vem som var vad och vem som gjorde vad med vem.
Jag lyckades ganska bra, faktiskt. Eftersom detta är en skolredovisning, bjuder man på en kortad, förenklad version, och det är förvånansvärt lätt att följa med i svängarna. Man har byggt upp några olika plattformar på scenen, hängt lite dekorativt tyg som fonder, och sångarna är klädda i svart, men med lite tyger virade här och var på sin kropp för att visa att detta utspelade sej i något som skulle kunna vara Turkiet.
Det handlar om Tamerlano, tartarernas kejsare, som precis har besegrat Bajazet, en turkiskt sultan, och som nu vill ha dennes välsignelse att gifta sej med hans dotter, Asteria, och ber en grekisk prins att hjälpa honom. Om det lyckas kommer prinsen som tack att få Greklands tron, få gifta sej med Irene - vi kommer till henne - och Bajazet blir frisläppt.
Nu, utan att titta: försök återberätta något av ovanstående, eller nämn namnet på två av karaktärerna. Lite omöjligt, va?
Det är bara det att prinsen och Asteria är kära, och Tomerlano egentligen är förlovad med Irene - jag sa ju att vi skulle komma tillbaka till henne - prinsessa av Trebizond, det som idag är turkiska Anatolia och södra Krimhalvön. Hon - Irene - beslutar sej att låtsas var sitt eget sändebud, för att försöka ta reda på vad som står på.
Japp, det är den sortens opera: rörigt som fasiken, och ganska uppstyltat.
Detta, denna opera, var förresten första gången som man skrev en substantiell roll, Bajazet, för en tenor. Nu för tiden är det ganska svårt att tänka sej en operavärld utan tenorer, men faktum är att dom inte alls var vidare populära under den här tiden. Man använde sej helst av kastratsångare, män som fått sina testiklar avlägsnade innan dom nådde puberteten, vilket gjorde att dom växte upp och fick en vuxen mans lungkapacitet, men en pojkes alt- eller sopranröst. Dom fick också ovanligt långa fingrar och tår, breda höfter och blev väldigt långa.
Jag som alltid föreställt mej filmens Farinelli har nu en helt annan bild av Kastratsångare: en spolformad Nosferatu.
Ibland, på vissa föreställningar, ser det ut som om skådespelaren har en bild av hur rollen borde göras, hur den borde se ut, utifrån, och försöker hitta ett uttryck, ett utseende, en utspel, istället för att blicka inåt och känna efter om man hittar några likheter, någonting gemensamt.
Det är som om rollens känslor eller verklighet är helt främmande, obekant, långt borta, och man försöker efterlikna något, utan att egentligen förstå det. Man har liksom ingen empati, eller förståelse för personen man ska spela. En analys kanske, ja, men rollen hålls på avstånd. Det ska vara tydligt att man spelar teater.
Här blir det lite så, i vissa fall. Som om man har en bild av hur det borde se ut, hur det ska göras, på vad sätt det som händer borde hända, och det gör att man i vissa fall agerar lite i en bubbla, var för sej.
Jag antar att detta beror på en stor kärlek till Musiken, och inte en lika stor kärlek till Dramatiken.
Hatar man, så hatar man, man hatar inget specifikt, man försöker bara känna hat, och se ut som om man hatar. Man hämtar inte hatet ur någonting, ett minne eller ett yttre verklighet - som jävlar vad Evelina kan vara jobbig! - utan man försöker bara pumpa upp sej till att hata, som om man skulle kunna hoppa höjdhopp, laddad av hat. Det är nästan omöjligt att utföra, och jag imponeras av den enorma viljestyrkan, koncentrationen och målmedvetenheten som man lyckas hitta.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Patrik. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
• och på Snapchat heter jag CliftonBergman
• och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
I UR OCH DUR, med Milda Makter, ett gästspel på Scalateatern:
Du vet dom där dansnumrena som Ginger Rogers och Fred Astaire gjorde: hon var ofta lite sur i början, av nån anledning, men han gav sej inte, och så slutade det ofta med ett leende, och en kyss?
Precis så är det här. Vi kan inte hjälpa det, vi blir charmade, förförda, vi kan inte värja oss. Det här är nostalgi på hög nivå, och jag sitter och längtar tillbaka till en tid jag inte ens kan minnas, för jag var inte där. Jag kommer ihåg sånger som jag inte ens visste att jag kände till.
Låter det intressant? Här är resten:
A COMEDY STORY, med SMU, Stockholms Musikalartist Utbildning, på Teater Playhouse:
Det är fri sittning, så jag bufflar mej fram till andra bänkraden, i mitten, och lämnar Malvolio långt bakom mej. Han hittar mej tids nog. Det är en talang jag har, förresten, det här att smita förbi, knappa in, ta mej fram och slinka emellan, utan att knuffas. Vissa kan sjunga: jag tar mej fram i ett folkhav som en ninja, smidig och ljudlös.
Låter det intressant? Här är resten:
FIVE DEGREES, med Twisted Feet:
Vad jag förstår är det övervägande män som håller på med street-dance, men för mej är det tvärt om. Jag stöter bara på hip-hop under en vecka i maj, under streetdancefestivalen Urban Connection, och där är kvinnorna överrepresenterade, så för mej är det något unga arga kvinnor håller på med, inte unga arga män.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/five-degrees-med-twisted-feet-urban.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar