Koreografer Christoffer Arouni, Mari Carrasco, Charlotta Öfverholm, Tine Aspaas, Roger Lybeck, Dansare, Marthe Aagesen, Tove Ahl, Jeannine Castro Inostroza, Maria Edner, Berit Froysland, Fanny Götlind, Klara Hagman, Hanna Johansson, Annie Lohikangas, Gjertrud Olaussen, Natalie Petrov, Maria Påhl , Camilla Rosin, Mali Saether, Elin Stenbäck, Nathalie Sundgren, Olivia Sundin, Nora Ullert, Ljusdesign Palle Palmé, Ansvarig Jan Åström.
Come and meet those dancing feet,
On the avenue I'm taking you to,
Forty-Second Street.
Hear the beat of dancing feet,
It's the song I love the melody of,
Forty-Second Street.
Little "nifties" from the Fifties,
Innocent and sweet;
Sexy ladies from the Eighties,
Who are indiscreet.
They're side by side, they're glorified
Where the underworld can meet the elite,
Forty-Second Street.
42nd Street
Från 42ND STREET
Musik Harry Warren
Text Al Dubin.
Du vet hur det är när blodsockret är lågt? När man borde ha ätit för länge sen, och nu är det nästan som om det är för sent? Jag har för det mesta en massa energi, och får jag ingen mat så blir jag inte trött, jag blir lättirriterad och mjäkig. Jag kan liksom inte ta ett steg tillbaka och resonera, säga till mej själv: ”Det här kanske inte är vad du vill ha, men det är lika bra att du slår till, för det blir kanske inte bättre någon annanstans. Bättre en bollkalle i kanalen än tusen fåglar i skogen, och allt det där. ” Jag bara vandrar vidare, i ett slags lättretligt ambivalens. Ingenting passar, för jag vet inte vad jag vill ha.
En gång, för länge sen, gick jag ut från Teaterhuset Luntan, på jakt efter något att käka, men kunde inte bestämma mej för vad jag var sugen på innan jag vandrat hela vägen hem till Magnus Ladulåsgatan, på Söder. Jag kunde helt enkelt inte bestämma mej för vad jag ville ha, och gick jag in i en butik, och det var kö, så gick jag ut igen. Jag visste inte vad jag ville ha, men jag ville ha det nu.
Precis så var det för mej den här dagen: jag cyklade in till Dansen Hus i god tid, för att jag tänkte jag skulle äta inne i stan. Nej, förresten, det var inte i god tid; när jag hade hämtat ut biljetterna var det 45 minuter tills föreställningen skulle börja. Jag gick till det lilla kaféet som ligger en trappa upp, men ingenting föll mej på läppen, och småsakerna - som hälsobars - kändes onödigt dyra. Något kvarter därifrån, längre upp på gatan, ligger den mexikanska restaurangen La Neta, men dom hade kö ut på gatan. Stikki Nikki, glassbutiken, hade bara tre personer i kön, men när jag väntat i någon minut kände jag att glass kanske inte var precis vad jag behövde, eller var sugen på. Jag vandrade uppför Drottninggatan, mot Odenplan, och så vände jag, och började gå ner, mot Plattan. Vad jag tror att jag var ute efter, egentligen, var en sån där trekantsmacka med ägg, majonäs och vattenkrasse, såna där man kan köpa i London, men som är stört omöjliga att hitta i Stockholm. Hade blodsockret varit lite högre hade jag nog kunnat resonera mej fram till det, men nu visste jag liksom bara vad jag inte ville ha, inte vad jag var sugen på. Jag gick till och med så långt- bokstavligen och bildligt - att jag kom fram till Blueberry, på Kungsgatan, som precis hade stängt. Till slut hittade jag ner i en hälsokostbutik under vad som en gång var PUB, och köpte en flapjack, och en påse Panda hälsokostlaktrits. Middag? Jo, jag tackar!
Balettakademien i Stockholm bildades 1957, av Lia Schubert, en österrikisk-svensk koreograf och pedagog, en judinna född 1926, som för att undgå förföljelse först flydde Österrike, sedan Frankrike, innan hon kom till Sverige 1950. 1961 sätter hon upp den första jazzbaletten på Blancheteatern, som låg på Västra Trädgårdsgatan, mittemot NK, där Sverigehuset idag ligger. Byggnaden revs 1965, för att bredda Hamngatan.
Det börjar väldigt spännande, med bara ben. Inte nakna ben, utan bara, endast ben. En ridå är neddragen - eller uppdragen - till knähöjd, och bakom den, under den, ser man en massa ben och fötter som dansar.
Jag tänker på ett klipp jag sett på Youtube, ur 42ND STREET: en massa steppande fötter bakom en till knäna höjd ridå. Jag tänker också på scenversionen av SHREK, som jag såg när jag och min kompis Patti-Li Leuk var i New York sommaren 2009: Sutton Foster hade ett stäppnummer med en massa möss, och man hade löst det så att hon stod och dansade framför en till vaderna uppdragen ridån, och bakom den, med skor som såg ut som råttor, stod dansarna.
Lite senare i Balettakademiens föreställning får vi också se en annan del av kroppen: man firar ner en ridå med ett horisontellt hål så att bara ryggarna syns. Föreställningen kallas för GUYS, killar, och jag antar att detta är ett humoristiskt sätt att visa delar av kroppen som i stort ser likadana ut på båda kön. Detta är nämligen en dansklass utan killar.
Tyvärr, tycker jag, är detta också den mest intressanta delen av föreställningen. Trots att jag har sett greppet förut, upplever jag det som humoristiskt, lite nytt. Det är inte det att jag inte tycker om de andra delarna, det är bara det att jag upplever dom som för lika, för homogena. Ingenting står ut, i mitt minne. Jag minns något om is, och om att inte kunna simma.
I programbladet står det att man ska ge studenterna färdigheter i vad som krävs inom musikal/nöjesbranschen och inom dans som fristående konstform. Jag ser en hel del av den fristående konstformen, men inte så mycket show. Jag saknar humor, och ett berättande. Inte i alla nummer, men i något. Allt känns väldigt expansivt, man springer, hoppar, lyfter, flänger, jag hade velat ha något som var återhållsamt, litet, exakt och enkelt.
Man hade också en väldigt störande publik. En skolbuss av varierande tonåringar hade hittat dit, och dom satt långt bak i salongen och kommenterade högt, vilket gjorde att jag liksom tappade koncentrationen, föll ur, och hela tiden var medveten om att jag satt i en teater och försökte ge mej hän, utan att lyckas. Kanske var dom intresserade av dans, men bara om dom själva dansade. Det blev också ganska uppenbart att dom föredrog koreografier där dom gillade musiken, och de nummer man inte förstod pubertetsskrattade man sej igenom.
I en klass utan killar blir jag imponerad av hur starka, nästan atletiska, vissa tjejer är. De lyfter sina mindre klasskompisar utan problem, och jag funderar på om dom var så starka redan när dom började skolan, eller om dom, eftersom nöden inte har någon lag, har tränat upp sej, för om någon ska lyftas måste det ju också finnas någon som lyfter.
Jag hade nog tyckt att det hade varit mer passande att kalla kvälen: ”GUYS - WHO NEEDS THEM?”
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Dansens Hus och Balettakademien. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
• och på Snapchat heter jag CliftonBergman
• och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
TAMERLANO, med Stockholm Operastudio, på Årsta Teater:
Men när jag den här gången satte mej på cykeln och började trampa mot Årsta teater, insåg jag att jag inte hade en aning om vad jag skulle se. Verkligen: ingen aning: det kunde var TROLLFLÖJTEN och LA BOHEME, eller två helt obekanta operor, som - kanske - VERTIGO, ALPHÖJDENS OKRÖNTA DROTTNING eller COLUMBUS, TITTA DÄR! av den totalt påhittade tonsättaren Ansgar Clarinette, från den berömda träblåsfamiljen, mest känd för den berömda arian Quechi terra stencho horrifico? (Vad är det för land som luktar?)
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/tamerlano-med-stockholm-operastudio-pa.html
I UR OCH DUR, med Milda Makter, ett gästspel på Scalateatern:
Du vet dom där dansnumrena som Ginger Rogers och Fred Astaire gjorde: hon var ofta lite sur i början, av nån anledning, men han gav sej inte, och så slutade det ofta med ett leende, och en kyss?
Precis så är det här. Vi kan inte hjälpa det, vi blir charmade, förförda, vi kan inte värja oss. Det här är nostalgi på hög nivå, och jag sitter och längtar tillbaka till en tid jag inte ens kan minnas, för jag var inte där. Jag kommer ihåg sånger som jag inte ens visste att jag kände till.
Låter det intressant? Här är resten:
CARMEN, med Stockholm Operastudio, på Årsta Teater:
"Där andra regissörer ibland känns som om dom liksom har kidnappat de gamla mästarna, och använder deras verk för egen vinning, titta vad jag gör med Verdi!, så känns det som om han är uppriktigt intresserad av verket, men ser det hela på sitt eget, ganska unika, sätt."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar