torsdag 31 januari 2019

CARMEN, genrep, Kungliga operan, föreställning 2, 14/1 2019


MUSIK Georges Bizet, TEXT Henri Meilhac & Ludovic Halévy, REGI Johanna Garpe, SCENOGRAF Per A. Jonsson, KOSTYM & MASK Nina Sandström, LJUS Erik Berglund, KOREOGRAF Roger Lybeck, DRAMATURG Katarina Aronsson, MEDVERKANDE CARMEN Miriam Treichl, JOSÉ Daniel Johansson/Jesper Taube ESCAMILLO Alessio Cacciamani, MICAËLA Magdalena Risberg/Sabina Bisholt, ZUNIGA Johan Edholm, MORALÈS Håkan Ekenäs, DANCAÏRE Jens Persson, REMENDADO Jonas Degerfeldt, FRASQUITA Marianne Odencrants, MERCÉDÈS Johanna Rudström, DIRIGENT Joana Carneiro/Alexander Joel, Kungliga Operans Kör & Kungliga Hovkapellet

”Vilket fängelse? De är väl i en fabrik?” säger kvinnan och tittar på mej, förvånad, förundrad, förvirrad.
Vi står ute i trapphuset. Det är paus i genrepsföreställningen, och jag har gått runt uppe i guldfoajén och försökt samla ihop mina intryck på min Instagram Story,  men det har varit lite kollrigt. Det är svårt att försöka vara vältalig och försöka sammafatta mina mestadels negativa intryck. Man vill inte bara säga It was godawful. Vilket var vad jag sagt i min story. Men man vill också förklara varför man tycker som man tycker, och det kan vara då det behövs lite hjälp utifrån, från nån som kanske har fattat vad man själv har missat, eller missuppfattat.
Regissören, Johanna Garpe, LIVLÄKARENS BESÖK, DONNA JUANITA, KARL GERHARD, är långt ifrån en favorit, jag tycker hennes uppsättningar genomsyras av ett ointresse för sceniska relationer och verklig dramatisk laddning, och de känns ofta som en slags barnteater, så mina förväntningar var inte höga. Man jag hade nog hoppats på något bättre. 
Det var när jag kom ut ut gulfoajén och spankulerade nerför trappan som jag såg henne, den här obekanta kvinna, och bestämde mej för att gå fram:
”Ursäkta, jag måste fråga: Såg du om Carmen gav en ros till Don José precis i början?”
Hon ser inte riktigt allert ut när man kommer närmare:
”Om Carmen gjorde det?”
”Ja?”
”Carmen är ju hon som sjunger hela tiden,” förklarar hon, kanske lika mycket för mej, som för sej själv.”
Jag skrattar till lite, tills jag förstå att hon inte skämtar: 
”Ja?”
”Och vem sa du mer att det var?”
”Don José…”
”Var det han boxaren, den skallige?”
”Nej, Don José är fångvaktaren?”
”Den lille, arge, blonde?”
”Nej, den långe, mörkhårige?”
Jag började ångra att jag gått fram. 
Hon skakar på huvudet: ”Jag är lite osäker på vem han är. Det är så mycket folk som far runt hela tiden…”
”Okej,” säger jag, och ska precis tacka för mej, när hon säger: 
”En ros, sa du?”
Jag stannar:
”Ja, han slet ju upp sin skjorta och hade en ros tatuerade på sitt bröst, och så sjöng han om en ros som hon hade gett honom och som hade vissnat, men doftade gott, och jag tolkade det som att rosen han hade tatuerad på sitt bröst var ett porträtt av den ros han fick av henne, men jag såg aldrig att han fick någon ros av henne?”
”Jaha,” nickar hon, ”jag funderade på om han verkligen var tatuerad, du vet, som i verkligheten…”
”Privat?” skjuter jag in.
”Ja, och varför dom inte sminkade över den, för det var en ganska stor ros, som syntes ganska väl, och om det är meningen att den inte ska synas så måste dom sminka över den, för den syns lång väg, jag menar, jag sitter en våning upp, och vi ser klart och tydligt att han har en ros på bröstet…”
”Nja,” försöker jag, ”jag tror nog det är en ditsminkad ros han har på bröstet…”
”Du menar som dom har målat dit på teatern?”
”Ja.”
”Jaha…”
Jag börjar om: 
”Kommer du ihåg om han med rosen på bröstet fick en ros i början, precis när hon kom till fängelset?”
”Vilket fängelse? De är väl i en fabrik?”
Jag vet inte vad jag ska tro. 

Jag har sett några uppsättningar av CARMEN sen jag började med bloggen: En ganska träig och konservativ version på Narodni Nivadlo, Stadsoperan i Prag, en fånig uppsättning på Folkoperan, och en tänkvärd och provocerande variant med Stockholm Operastudio. CARMEN är inte direkt min favoritopera. Visst jag gillar musiken, men det är lite som om en operavärldens motsvarighet till HAMLET: alla vill göra sin egen version, och det verkar som om få letar inåt: det är alltid de yttre förhållanden man ger sej på. Jag går nu och väntar på CARMEN PÅ PLATTAN, CARMEN PÅ MÅNEN och CARMEN SOM MAN. (Den sista vore faktiskt lite intressant.)
För mej är den här uppsättningen lite av en kalkon: Sångarna gör ett fantastiskt jobb, men flera gånger måste jag verkligen anstränga mej för att inte fnissa: textmaskinen berättar om saker som inte överensstämmer med vad som händer på scenen, och när Don José till slut dunkar Carmens huvud två gånger i scengolvet, och sen liksom rullar henne av taket, som om hon vore en rulltårta, då måste jag bita mej i läppen. 
När ljuset går upp frågar mannen bredvid mej:
Ӏr det slut?
”Ja,” förklarar jag, ”Carmen dog ju?”
”Dog hon?”
"Ja, hon rullade ju ner från taket?"
"Var dom på ett tak?"

Även om jag hade tyckt om tolkningen hade detta varit en svår uppsättning att gilla: det känns som om jag tillbringade flera minuter med att stirra på en röd ridå vid varje scenbyte. 

När jag kommer hem och läser på lite, blir jag ännu mer förvirrad. På Operans hemsida läser jag att Carmen jobbar på en fabrik som tillverkar billiga souvenirer. Va? Har jag missförstått alltihop? 
Jag har ett tydligt minne av att Carmen, i början, i nutida kläder, leds in, i handklovar. Eller såg jag fel? Av detta - och vakterna, och stängsel, drog jag slutledningen att allt utspelade sej på ett fängelse. Jag tyckte det var lite konstigt att Carmen bands fast mitt på rastgården, när det borde finnas en cell åt henne, men nu, om hon bara är en fabriksarbetare, varför finner hon sej i att bli bunden vid vaktkuren?
Jag menar, jag kan gilla tanken på att en kvinna som sjunger om att hon vill vara fri sitter inspärrad på ett fängelse, men om hon jobbar på en fabrik är det en helt annan sak. En kvinna på 1800-talet hade vissa förutsättningar, men att framställa en nutida kvinna såhär, och sen påstå att hon är stark är absurt. 

När någon gör ett ”grepp” och ger ett verk helt andra förutsättningar än det ursprungligen hade - som CARMEN på en fabrik, HAMLET på ett tivoli, TRE SYSTRAR på en stripp-klubb, eller ANTIGONE i en flyktingbåt, då måste - anser jag - man ha alla svaren. En ny version måste hålla för att man vrider och vänder på den. Om vi, publiken, undrar varför dödgrävaren jobbar i ett tombolastånd, och inte förstår varför han pratar om Yorick, när allt han håller i är en chokladask, varför Tuzenbach jobbar som manlig strippa på en klubb för heterosexuella män, eller varför Antigone pratar om att gräva ner Polyneikes, när de befinner sej mitt ute på öppet hav, då har man misslyckats. En bearbetning kan inte skapa fler förvirrade frågor än originalet.

Fransmannen Alexandre César Léopold Bizet dog av en hjärtattack 1875, 37 år gammal, bara tre månader efter att hans CARMEN haft premiär, och floppat. 

CARMEN, i original, handlar om en av som förut kallades för zigenerska, men vars politiskt korrekta namn nu är rom, och som jobbar på en cigarettfabrik. Hon blir intresserad av Don José, en korpral, och han blir intresserad av henne, hon tröttnar på honom, och han dödar henne när han förstår att hon inte kommer tillbaka. 

Originalmanuset är lite… vacklande. Musiken, inte historien, är det centrala, och har något inte kunnat tonsättas, så får det väldigt lite plats, och får liksom hända mellan akterna. Mellan akt 2 och 3 har Carmen tröttnat på Don José, och mellan akt 3 och 4 har Carmen på något sätt fått ihop det med tjurfäktaren Escamillo. Det hade varit intressant att få uppleva dessa vändpunkter, men tydligen fanns det inget i dessa situationer som ansågs inspirerande.

Jag tänker mej att om CARMEN hade skrivits idag, så hade den också floppat, inte för musiken, utan för tematiken. Handlingen är plötsligt lika oangenäm och obekväm som när den kom, men av andra anledningar. Då ville man inte ha en enkel fabriksarbeterska som kvinnlig huvudroll, nu vet man inte vad man ska ta sej till med en person från en kultur som man är livrädd att bli anklagad för att appropriera eller kränka. Notera gärna att jag tror att man verkar vara räddare för att bli anklagad för appropriering eller kränkning, än man är för kränkningen eller approprieringen i sej. 
Att sen påstå att en kvinna från den här utsatta folkgruppen är stark, sexig och egensinnig, verkar vara en het potatis.
Jag tror också att en kvinna som använder sin sexualitet, som låter sej objektifieras för att få det hon vill ha, är störande. 

Vem gör man det för?

Jag tror att man riktar sej mer till Carmenhatare än till de som uppskattar operan. Detta, känns det som, är en uppsättning som försöker blidga. Jag har full förståelse för att man sätter upp operan, för musiken är fantastisk, och folk vill höra den, men det är svårt att begripa varför man sätter upp en så här förvirrande nytolkning. Antingen tänker man - otroligt nog - att denna version ska bli en fjäder i hatten, en CARMEN för en värld efter #metoo, eller också är man så rädd för en mediadrev fyllt av anklagelser om antifeminism och kulturell apropriering att man glider in i totalt nonsens.

Vad jag tar med mej från föreställningen är ett intryck av något ofullbordat, förvirrat, fruktlöst och fult, men med mycket kapabla artister. Jag kommer att minnas en Carmen som rullar som en säck potatis mot sin död, en textmaskin som liksom datorn HAL 9000 i Kubricks 2001 sätter käppar i hjulet, men framför allt kommer jag att minnas ett nummer som är svårt att toppa i all sin uselhet: Les tringles des sistres tintaient är ett nummer som i originalet handlar om hur Carmen och hennes två väninnor dansar och sjunger för officerare på Pastias krog. Här handlar det istället om en fotosession som ballar ur: De tre kvinnorna ska modellera vad jag så här i efterskott förstår är billiga souvenirkläder. Resultatet är svårt att beskriva: jag antar att man vill ta avstånd från kulturell appropriering, men trygga i sin övertygelse att de står på rätt sida inser dom inte att dom i sin nidbild av exploatering uppvisar exakt det dom tar avstånd ifrån. Ett förlöjligande av en kultur.
Koreografin är också så erbarmlig att den för mej blir en ren provokation.


Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

FÖRLOVNINGEN på Dramaten: 

"Den verkligt stora behållningen är Danilo Bejarano, i rollen som en uppblåst spansk general, komplett med en underbar, spansk brytning. Han är långt ute i parodin och travar, utan att för den skull förlora trovärdighet. När han är inne på scenen behöver jag inte försöka förhålla mej välvillig till föreställningen: jag är genuint road."





Upplagd av kl.
Etiketter: , , , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)