 |
| Foto: Carl Bengtsson/Skarp Agent och Matilda Rahm |
Sångtexter Hans Alfredson & Tage Danielsson, Av och regi Johanna Garpe, Av Erik Norberg, Scenografi Lars Östbergh, Kostym Kersti Vitali Rudolfsson, Ljus Erik Berglund, Ljud Kristian Oscarsson & Petter Samuelsson, Mask Katrin Wahlberg, Koreograf Roger Lybeck, Kapellmästare Carl Bagge, Musik av bl a Franz Schubert, Gunnar Svensson, Hoagy Carmichael, Stylist lanseringsbild Ursula Wångander, MED: Gina Dirawi, Claire Wikholm, Matilda Ragnerstam, Robin Keller, Kristofer Kamiyasu, Kajsa Reingardt, Ole Forsberg, Fredrik Lycke, Kalle Westerdahl, Ann-Sofie Rase, Sven Ahlström, Maja Rung, Stran Cetin, Kristofer Kamiyasu, Albin Flinkas, Musiker Carl Bagge, Per Ekdahl, Per "Texas" Johansson, Nils Janson, Joe Williamson
Why can't a woman be more like a man?
Men are so honest, so thoroughly square;
Eternally noble, historically fair;
Who, when you win, will always give your back a pat.
Why can't a woman be like that?
Why does ev'ryone do what the others do?
Can't a woman learn to use her head?
Why do they do ev'rything their mothers do?
Why don't they grow up- well, like their father instead?
Why can't a woman take after a man?
Men are so pleasant, so easy to please;
Wherever you're with them, you're always at ease
A Hymn to Him
ur MY FAIR LADY,
musik: Fredrick Loewe
text: Alan Jay Lerner
Ibland har man tur: innan föreställningen hade jag försökt köpa en sistaminutenbiljett från automaten i Kulturhusets biljetthall. Det fanns en plats nästan längst fram, i mitten, men när jag försökte välja den blev det hela tiden fel på automaten, och jag fick börja om. Automaten och jag är inte vänner, sen gammalt, jag vet inte vad jag gör för fel, och efter femte försöket gav jag upp, och tog en nummerlapp.
När det blev min tur var platsen redan såld, till någon annan. Och det är vad jag menar med tur: skådisar gör oftast ett väldigt bra jobb, och det är oftast inte deras fel om föreställningen är ointressant, så jag försöker ofta se intresserad ut, för deras skull.
I det här fallet hade det varit omöjligt.
Jag satt utom synhåll och suckade, irriterat, uppe på första balkong, tillsammans med en massa pensionärer - detta är en föreställning som verkar attrahera den äldre demografin - ackompanjerad av illa viskade utrop som ”Jag hör inte vad hon säger!”, ”Förstår du vad hon säger?”och ”Vad sa hon?”
Man har valt att låta Gina Dirawi prata en mycket bred dialekt, trots att ingen annan i hennes familj gör det.
Jag hade kommit dit, kanske inte förväntansfull, men på gott humör, för jag hade tidigare skrivit klart mitt blogginlägg om SIDE SHOW, i London, och hade även lyckats handla årets sista julklappar. Eftersom vi närmar oss slutet på Januari kan jag berätta vad det blev: Jag cyklade till Gudrun Sjödéns outlet i Årsta, gick lös bland vintage-ställningarna, och cyklade hem nån timme senare, några tusen fattigare, men med mammas, mosters och kusinens julklappar fixade. Några trisslotter löste problemet med resten av familjen.
Det tog inte lång tid in i föreställningen innan jag började tänka: det här skulle kunna ha blivit riktigt bra. Med en annan regissör, kanske, nej, säkert, och definitivt med ett annat manus. Skådisarna - många av dom - är klara favoriter, kostym, scenografi, mask och peruk är bra, och koreografi och iscensättning wobblar mellan bra och mycket bra.
Tänk, vad innovativt det hade varit om man hade rekonstruerat någon av Hasse och Tages gamla revyer, som GULA HUND, LÅDAN, GLASET I ÖRAT eller 88-öresrevyn, istället för att antagligen tro att man kan göra något bättre. Eller i alla fall intressantare?
Hasse och Tages revy SPADER MADAME floppade rejält när den sattes upp på Oscarsteatern 1969. Den kallade sej själv ett överklassnöje, och använde sej uteslutande av Shubert-musik. Kanske är vi redo för den nu? Vi har Robin Keller, Fredrik Lycke, Kalle Westerdahl och Sven Ahlström som kan täcka upp för Hasse Alfredsson, Tage Daniellson, Gösta Ekman och Martin Ljung, och Kajsa Reingart, Ann-Sofi Rase och Maja Rung som kan ta över från Monica Zetterlund, Birgitta Andersson och Grynet Molvig.
Eller varför inte göra en best of-föreställning?
I alla fall är det musiken, och många gånger sången, som är den stora behållningen.
En jukebox-musikal är en musikal som återanvänder redan inspelad musik i ett nytt sammanhang, och som sådan brukar musiken vara det viktiga, och själva handlingen brukar vara ett slags mer eller mindre begåvat dramatiserade övergånger mellan sångerna, men när jag tänker tillbaka på den här föreställningen, och läser låtlistan, är det handlingen jag kommer ihåg, och har svårt att ens minnas hur många av sångerna var iscensatta, så lite verkar dom ha fört handlingen framåt. Man verkar bara riva av dom, och var i föreställningen man sjunger dom, och varför, verkar inte vara förankrat i handlingen. Jag minns att Kajsa Reingart sjöng O Vad En Liten Gumma Kan Gno, och att Kalle Westerdahl och Ann-Sofi Rase rev av Hon Och Jag, men vem sjöng Grym och Vidrig, Är Jag För Banal, och Pigornas Kurt?
Och det mest talande kanske är att man inte sjunger Donna Juanita, sången om Don Juans syster, som försökte göra samma erotiskt erövringar som sin bror, men som bemöttes på ett helt annat sätt.
Det handlar om Anita, en ung flicka från Kramfors, som efter middagen blir ombedd av sin mamma att hjälpa till att duka av. När hon frågar varför hennes bror inte behöver hjälpa till, får hon till svar att mamman minsann inte tänker låta en man hantera hennes porslin, eller nåt sånt. Detta, obegripligt nog, får Anita att slita in brevbäraren i en skrubb, ha sex med honom, och sen fotografera honom. Jag vet inte riktigt vad det är hon fotograferar, om hon bara tar ett kort på pillesnoppen, à la Cynthia Plaster Caster, en groupie som gjorde avgjutningar av rockmusikers organ, eller om hon på något sätt lyckas fotografer hela akten. Det kontroversiellt intressanta är kanske att män som gillar att skicka dickpics får veta att det verkligen verkar finnas kvinnor som uppskattar en bånge på bild.
Så ger sej Anita - nu med det mer hippa, något sökta namnet Donna Juanita - ut i världen, för att fucka och fota. Hennes bror, som till skillnad från sångens Don Juan, verkar vara något av en eunuck, följer med för att hjälpa henne dokumentera framfarten.
Vad som känns lite ojämlikt, är att alla män, istället för att säga tack och adjö, efter akten, verkar kära ner sej i Juanita. Det är som om man inte riktigt kan förmå sej att berätta en historia där man och kvinna bara har suverän sex, och sen aldrig ses. Det blir liksom inte ett ömsesidigt, samtyckande sex, där man båda bara utnyttjar varandras kroppar, utan man har av någon anledning valt att männen förälskar sej i henne, och börjar jaga henne land och rike runt, så att dom genom en högmoralisk läsning fortfarande är henne trogen. Jag anar ett slags tvivelaktigt, dolt budskap där kvinnans egentliga mål är att bli uppvaktad, jagad, beundrad, fortfarande, till syvende och sist, ett objekt; den som jagas, inte den som jagar.
I en parallellhandling får vi följa den äldre Donna Juanita, nu med hemtjänsthjälp, några vilka hon verkar ha sex med - dom är män, så det är inte övergrepp eller maktmissbruk, även om motsatt situation hade varit omöjlig att visa upp på en politisk korrekt scen - för givetvis måste man visa att en äldre kvinna är sexuellt attraktiv för mycket yngre män, även om ordet gerontofil aldrig nämns.
En man som kallar sej Don Juan verkar ha stulit hennes livs historia och skrivit en bok, och Donna Juanita, med en hemtjänstkvinna som sin Sancho Panza, ska försöka avslöja, med sina foton som bevis.
Det är ganska uppenbart att varken författare eller regissör har arbetat inom hemtjänsten, för man ger en fullständigt inkompetent bild av hur mycket tid var brukare får tilldelad, och vilka pensionärer som anses ha rätt till hemtjänst. Givetvis får man ta sej konstnärliga friheter, men många i publiken - de flesta har inte långt dit - kommer att bli väldigt besvikna om detta är vad dom förväntar sej av vårdsverige.
På något sätt, lyckas man säga precis motsatsen till det jag förväntat mej. Jag hade trott att jag skulle få se en slag pretto-feministisk föreställning som antingen bara beklagade att kvinnor inte kunde leva loppan på samma sätt som män, eller kanske en mer intressant läsning där man kom fram till att det kunde dom visst, om dom bara slutade snacka skit om andra kvinnor som gjorde det.
I ett Sverige som börjat gå från frigjort och jämlikt, och där antifeministiska kulturer ökar, beter hon sej precis som ett typexempel på vad patriarkerna tror att kvinnor skulle göra utan övervakning: Det finns inget stolt, maktfullt eller ens en erotiskt njutning över denna Donna Juanita. Hon är i det närmsta nästan förståndshandikappad och borde kanske ha en ledsagare med sej om hon går ut, precis som vissa fäder förespråkar. Att hon inte är så smart hade inte gjort så mycket, om det hade verkat som om hon hade fått någon slags sexuell stimulans av alla män hon ligger med, men nu verkar hon bara syssla med något slags hämnd-knullande, för att hennes mamma bett henne hjälpa till med disken. Jag förstår inte vad hon får ut, om hon inte njuter av det, och vad man i såna fall vill säga.
När jag åker hem funderar jag på vad Albin Flinkas och Fredrik Meyer hade kunnat åstadkomma om dom fått tillgång till denna scen, en dramaturg och motsvarande budget.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Sista minutenbiljett, 175:-! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 9224:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
EN MAN SOM HETER OVE, på Rival:
"Är det bara jag, eller har Rival blivit en väldigt kreddig scen?
”Den har alltid varit det,” kanske du säger, ”från det att dom öppnade och körde KVARTERET SKATAN, RAINMAN och Sissela Kyles DINA DAGAR ÄR RÄKNADE. Den är en sån där scen dit de hippa Stockholmarna går, om dom går någonstans överhuvudtaget.
”Okej…” säger jag, för det verkar som om du vet vad du snackar om."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/01/en-man-som-heter-ove-rival.html
STJÄRNKLART, på Stockholm Waterfront:
Stjärnklart är en show som dyker upp varje jul, och gör en julbordsturné, runt om i landet. När man säger julbord, så kanske det låter som något litet, intimt, som en trubadur som surrar i bakgrunden när man får sin välkomstglögg och en barbershopogrupp som river av några julhits till kaffet och konfekten. Det här är inte en sån show. Det är här är showernas motsvarighet till melodifestivalen. Det här är stort. Det här är några Börsen-shower på turné.
HONK! med Poff! på Fanfaren i Farsta:
Ordet amatör kommer från franskans amateur, som i sin tur är hämtad från det latinska amator, en som älskar, och betecknar någon som håller på med något av kärlek, inte för pengar. Så egentligen är det inget nedsättande med uttrycket; i själva definitionen finns inget som tyder på att man också måste vara dålig på det man håller på med. En amatörskådis är bara någon som älskar teater så mycket att betalningen inte är det primära.
Är det inte också intressant att det också på något sätt betyder att ”riktiga” skådisar inte älskar det dom håller på med?
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/01/honk-fanfaren-kultur-farsta.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar