 |
| Foto: Parinazz Iranmanesh |
Idé Aida Paridad, Idé, manus, koreografi & regi Gruppen, Scenografi Sven Haraldsson, Kostymidé Gruppen, Kostym Daniela Krestelica, Ljus Åsa Holtz, Ljud Pia Do, Kompositör Emil Roijer, Koreograf Niki Tsappos och Tarika Wahlberg, Affisch Parinazz Iranmanesh, Syntolk Felicia Kronlöf, med Medverkande: Elin Söderquist, Bianca Kronlöf, Nina Haber, Teckenspråksgestaltare: Mina Lilja Zwedberg
Money makes the world go around
The world go around
The world go around
Money makes the world go around
It makes the world go 'round.
A mark, a yen, a buck, or a pound
A buck or a pound
A buck or a pound
Is all that makes the world go around,
That clinking clanking sound
Can make the world go ’round.
Money
Ur CABARET,
Musik John Kander,
Text Fred Ebb.
När en teatergrupp, eller en förställning, ger sej själv epitetet feministisk, drar jag ofta öronen åt mej. Inte för att jag har något emot jämlikhet, det är bara det att ordet i sej har blivit lite nött och utnyttjat. Exploaterat. Jag vet ingen föreställning eller teatergrupp som skulle säga att den inte är feministisk. Det är lite som när vissa livsmedelsproducenter för några år sen skröt med att dom hade naturliga råvaror. Man kan liksom klämma in vad som helst under den rubriken. Bly, cyanid och kvicksilver är väl också naturliga råvaror?
Om en föreställning säger att den är antirasistisk, eller antihomofobisk, så finns det alltid någon som kan ha åsikter om hur flatorna framställs, eller hur puertoricanerana porträtteras, som kan känna sej förolämpad, angripen eller utpekad, som kan ställa sej, upp, protestera, skapa facebook-grupper, protestsidor och ge teatern dåligt betyg.
Men det verkar inte funka så med feminism: ordet i sej har blivit en slags garant för att vad som sägs är rätt och riktigt, och ingen kan liksom komma och säga att den inte är vad den påstår sej vara.
Borde det inte skrivas en pjäs som heter Kejsarinnans Nya Kläder?
På samma sätt kan man inte ifrågasätta eller kritisera något som säger sej vara feministiskt. En tavla, som annars skulle fått hård kritisk, får nog både en andra och en tredje chans om man läser att den heter Ett Feministiskt Mästerverk, speciellt om konstnären är en kvinna. Det kvittar om den verkligen är bra, den är bra, på grund av vad den påstår sej vara. Tycker man inte att en feministisk cabaret är rolig, då har man inte fattar grejen, förklarar man att man tycker att texterna i en feministisk musikal är undermåliga, rent av dåliga, då är det på gränsen att man mansplainar, och säger man att en feministisk pjäs är inkompetent regisserad eller dramatiserad, då står man på andra sidan, och kan se fram emot ett mobb-angrepp.
Jag förstår att man utnyttjar ordet, för det är liksom ett frikort, i sej: i förlängningen betyder det att om man inte går på en föreställning som påstår sej vara feministisk, då är man en manschauvinist, eller ett offer för patriarkatets förtryck.
Det konstnärliga värdet, kvaliteten, är liksom sekundär, nästan marginell.
Men det finns, gudskelov, feministiska föreställningar och formationer som är fenomenala.
Ofta händer det bara på Dansens Hus, det här att jag sitter och upplever att jag ser något helt nytt, något jag inte kunde fantisera ihop själv, eller föreställa mej. På teater händer det väldigt sällan, eller nästan aldrig. Den fysiska formen är på något sätt fastställd; man går omkring och pratar, ibland sjunger man, eller dansar, det kan vara urspännande, utmanande eller urdåligt, men formen är någorlunda densamma, hela tiden.
Det är nyårsafton på Kulturhuset Stadsteatern, och i Lilla Scenens salong är det ganska folktomt. Det verkar vara fler lediga platser än personer, och jag, som har fått en biljett på andra bänkraden, har hela längan för mej själv.
Det sitter bara två personer på raden framför mej, en man och en kvinna, och kvinnan håller på och skriver något på vad som ser ut som baksidan på ett kuvert, eller ett vikt A4:a:
”Ni är fantastiska (hjärta)
Hade köpt en chamgneflaska
om det varit öppet på systemet”
Är det inte öppet på systemet? tänker jag. Visst har dom väl öppet på nyårsafton?
Jag tror inte hon har tänkt igenom sin nödlögn.
Ja, det är nyårsafton, och vi som är här har valt att fira den på teatern, inte med en glassig operett, eller någon slags nyårskonsert, utan med en feministisk pjäs om kapitalismen. Jag är på gränsen till självgod, men också lite förbehållsam: det kan hända att det hela kommer att vara lite undervisande, lite nedlåtande, lite patroniserande. Högerkritiska föreställningar - som jag förutsätter att detta är - kan vara väldigt elitistiska, konstigt nog.
På det vita scengolvet ligger fyra kvinnor, med hjässorna mot salongen. Tre är vitklädda, en är svartklädd. Alla verkar ha håret i någon slags flätat frisyr, med olika varianter för alla. Inga kostymer är identiska, inga val upprepar sej, förutom tre par vita gympaskor. Någon har en vit overall, någon annan, vita shorts, skjorta och pullover, ytterligare någon annan har en kort kjol, vita stumpbyxor, och en kortärmad vit skjorta över en långärmad vit skjorta. Den svartklädda kvinnan har tröja och vida byxor.
På allas kläder, står ordet Gruppen tryckt, någonstans, som om dom var sponsrade av sej själva, eller hade köpt skrytkläder från klädföretaget Gruppen.
Vid fonden står en gigantisk spegel, lutad lätt framåt, så att vi i publiken ser de liggande som om dom står upp, liksom ovanifrån. Vid sidan om scenen, som bokstöd, står ljusriggar.
Den svartklädda kvinnan visar sej vara teckentolk, vilket inte betyder att hon står vid sidan om och liksom återger vad som sägs. Hon är integrerad i många av scenerna, och står ofta ställd centralt.
Så börjar dom, och det är bara att hålla i sej, för nu bär det av.
Det handlar om kapitalismen, sedd ur alla tänkbara vinklar, med över trettio texter hämtade från alla möjliga håll, från Selma Lagerlöfs Herr Arnes Penningar, George Bernhard Shaws Den intelligenta kvinnans vägvisare till socialism och kapitalism, till Nietches Så Talade Zarathustra, Shakespeares Köpmannen i Venedig och artiklar hämtade från DN, Etc och SVD.
Det är humoristiskt, friskt, och - antar jag - feministiskt. Det går väldigt, väldigt fort. I början av föreställningar brukar man på något sätt förklara premisserna, och här försöker jag vara lite kritiskt, avvaktande och ifrågasättande, men det finns helt enklet tid: fakta levereras med fiberoptisk hastighet, man hinner inte tugga, smaka, det är bara att svälja.
Jag vet inte hur jag skulle beskriva den här genren. Jag skulle kunna säga att det är en slags fysisk iscensättning av text, om det inte hade fått det att låta tråkigt, vilket detta absolut inte är. Det är nästan motsatsen till tråkigt, det är nästan som om det vore riktad mot en publiken med koncentrationssvårigheter, som lätt tröttnar, och som behöver konstant stimulans.
Det är lite Molière, tänker jag. Politiskt, snabbt, humoristiskt och rytmiskt. Jag, som är ganska koreografiskt handikappad - ni skulle se mej på en stepklass på friskis; jag är det där skalliga knubbot som står längst bak och ser förvirrad ut - förstår inte hur dom gör det: det måste vara som att klappa sej på huvudet och gnida sej på magen, samtidigt som man reciterar ORESTIEN.
Säg till exempel att dom skulle iscensätta början på det här blogginlägget:
När en teatergrupp, eller en förställning ger sej själv epitetet feministisk, drar jag ofta öronen åt mej.
Skulle det kunna se ut såhär:
Fyra kvinnor, CHANSON, HEKABE, BANDIT och TECKENTOLKEN står mitt på scenen.
CHANSON: När en teatergrupp (Visar på BANDIT.)
BANDIT: Hej, jag är en teatergrupp -
HEKABE: - eller en föreställning (Visar på BANDIT.)
BANDIT: Hej, jag föreställer en föreställning -
CHANSON: ger sej själv epitetet feministisk (Knyter näven, flexar armen, tar sej på biceps à la Rosie the Riveter)
BANDIT: Hej, jag är en feministisk (Knyter näven, flexar armen, tar sej på biceps à la Rosie the Riveter) föreställning -
HEKABE: (Rättar:) eller en teatergrupp -
BANDIT: - eller en feministisk (Knyter näven, flexar armen, tar sej på biceps à la Rosie the Riveter) teatergrupp -
CHANSON: - så (Tar sej på öronen) -
HEKABE: (Till CHANSON:) Vad gör du?
CHANSON: Jag drar öronen åt mej.
ALLA: (Drar öronen åt sej.)
1995 hade Tom Stoppards ARKADIEN premiär på Stockholms Stadsteater. Det är en komedi om ordning och ordning, om då och nu, om osäkerhet och sånt man vet med säkerhet. Jag såg den sju gånger. Både för att jag var helt fascinerat, men också för att det var mycket jag inte fattade.
Den här föreställningen är likadan: jag är helt fast, men märker också mina begränsningar vad gäller min hjärna och mitt allmänvetande. Förhoppningsvis har något tagit sej in undermedvetet, utan mitt aktiva lyssnande, för jag är helt förtrollad av rörelserna, spelglädjen och energin, men inte så uppmärksam på vad det är dom berättar.
Gruppen, som är baserad i Göteborg, har tidigare satt upp GRUPPEN GÖR FREDRA!, GRUPPEN GER SKULD OCH SKAM!, GRUPPEN GOES ONDA KVINNOR!, och GRUPPEN OCH HERRARNA.
2015 gästade dom Kulturhuset Stadsteatern med GRUPPEN KARTLÄGGER DEN SCENISKT TEATERN, och jag önskar så att jag hade sett den.
Och det är skönt att få avsluta teateråret med en riktig höjdare.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Vanlig biljett, 220:-! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 9444:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
DONNA JUANITA på Kulturhuset Stadsteatern:
Det tog inte lång tid in i föreställningen innan jag började tänka: det här skulle kunna ha blivit riktigt bra. Med en annan regissör, kanske, nej, säkert, och definitivt med ett annat manus.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/01/donna-juanita-kulturhuset-stadsteatern.html
EN MAN SOM HETER OVE, på Rival:
"Är det bara jag, eller har Rival blivit en väldigt kreddig scen?
”Den har alltid varit det,” kanske du säger, ”från det att dom öppnade och körde KVARTERET SKATAN, RAINMAN och Sissela Kyles DINA DAGAR ÄR RÄKNADE. Den är en sån där scen dit de hippa Stockholmarna går, om dom går någonstans överhuvudtaget.
”Okej…” säger jag, för det verkar som om du vet vad du snackar om."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/01/en-man-som-heter-ove-rival.html
STJÄRNKLART, på Stockholm Waterfront:
Stjärnklart är en show som dyker upp varje jul, och gör en julbordsturné, runt om i landet. När man säger julbord, så kanske det låter som något litet, intimt, som en trubadur som surrar i bakgrunden när man får sin välkomstglögg och en barbershopogrupp som river av några julhits till kaffet och konfekten. Det här är inte en sån show. Det är här är showernas motsvarighet till melodifestivalen. Det här är stort. Det här är några Börsen-shower på turné.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar