STJÄRNKLART, Stockholm Waterfront, föreställning 93, 7/12 2016.

Kostym Stefan Wåhlberg, Med Ola Salo, Jill Johnson, Henrik Schyffert, Molly Sandén och Martin Stenmarck.

What good is sitting, alone in your room?

Come hear the music play!

Life is a cabaret, old chum!

Come to the cabaret!

Put down the knitting, the book and the broom

It's time for a holiday

Life is a cabaret, old chum!

Come to the cabaret!

Come taste the wine

Come hear the band

Come blow your horn

Start celebrating

Right this way your table's waiting.

What good's permitting some prophet of doom?

To wipe every smile away

Life is a cabaret, old chum!

So come to the cabaret!

Cabaret

ur CABARET

av Kander & Ebb

Det är väldigt skönt, ibland, att bara sätta sej ner och se en show. Att liksom slippa ta ställning till en handling, hur väl den berättas, och hur man förhåller sej till vad det är den berättar. Att liksom bara luta sej tillbaka och säga: Underhåll mej!

Och har man tur så sitter man efter en stund inte alls lutad tillbaka, utan framåt, för man vill komma så nära scenen som möjligt.

Jag var lite småirriterad, för jag hade precis varit och tagit en step-up-klass på Friskis och Svettis, och det verkar som om det finns en - för mej, som är lite koreografiskt handikappad - irriterande trend att föra in mer och mer dans, och dra ner på själva handlingen som är anledningen till att jag är där: själva uppstigandet på en låda. Det snurras, det tas mambo-steg och cha-cha-steg omkring lådan, men sällan, och nästan bara i förbifarten, i brist på andra idéer, verkar det som, kliver vi upp på den. Givetvis är det inte så hos alla ledare, på alla step-klasser, så det gäller att hitta vad som passar var och en, men det är själva sökandet som kan vara lite deprimerande. Jag har också en irriterade vana att glömma namnen på de olika ledarna, så att jag inte minns vilken klass jag gillade, och vilken som bara gjorde mej på dåligt humör. 

Dessutom regnade det.

Stjärnklart är en show som dyker upp varje jul, och gör en julbordsturné, runt om i landet. När man säger julbord, så kanske det låter som något litet, intimt, som en trubadur som surrar i bakgrunden när man får sin välkomstglögg och en barbershopogrupp som river av några julhits till kaffet och konfekten. Det här är inte en sån show. Det är här är showernas motsvarighet till melodifestivalen. Det här är stort. Det här är några Börsen-shower på turné.

Varje år har man nya stjärnor som gästar, och det här året hade man Martin Stenmarck, Ola Salo, Jill Johnson, Henrik Schyffert, och Molly Sandén. Ganska generöst, eller hur? Jag menar, Salo, Johnson och Stenmarck skulle väl kunna sälja ut några arenor på egen hand?

Det är alltid lite knepigt att ta sej hit till Stockholm Waterfront, när man cyklar, tycker jag. På något sätt hamnar jag alltid på Kungsgatan, istället för på Klarabergsviadukten, och måste sen irra runt ett bra tag innan jag hittar dit jag ska. Förra gången jag var här, i somras, när jag såg familjeföreställningen BAMSE OCH VÄRLDENS STARKASTE MAN, kom jag från andra hållet, på något sätt, över nån av broarna från Kungsholmen, men den här gången lyckades jag trassla in mej med bland flygbussarnas vid World Trade Center, innan jag hamnade rätt.

Länge kunde privatpersoner inte komma och titta, utan man vände sej uteslutande till företag. Tyvärr kanske den här inställningen - att inte vara offentlig - har dröjt sej kvar vad gäller marknadsföringen, för tidigare på dagen, innan den förödande stepklassen, när jag hade försökt kolla upp vilka - förutom stjärnorna - som stod på scenen, och vilka som ingick i det kreativa teamet, hittade jag ingen information. Det var som om ingen hade ljussatt, koreograferat, regisserat, gjort kostymerna, körat, lirat instrument och bakgrundsdansat. 

Jag och min kompis Mackie Vazá har platser på balkongen, en bit upp, nästan i mitten. Lokalen är enorm, så man känner av att man sitter en bit ifrån scenen, men det gör inte så mycket, för det här är stor show, med stora uttryck, och hög volym. Det är bara om man, som jag, verkligen vill se vad det är för skor som Jill Johnson har på sej, eller vill se dansarna i vitögat, som man borde sätta sej närmre.

Halvvägs igenom showen gör man en lite längre paus, så att dom på parketten ska kunna avsluta sitt julbord, och jag och Mackie smyger ner till några lediga platser, nästan längst fram på balkongen. 

Scenen är byggd i två nivåer; med två trappar som löper och genom orkestern, med en slags mindre scen däruppe. Man har fyra dansare, två män och två kvinnor, och en körkvinna, och ingen av de fem behöver känna sej outnyttjad. Det känns lite som om de enda gånger dom inte är på scenen, det är när dom är ute i kulissen och byter kläder. 

Jag har ingen teve, och läser inga skvallertidningar, så jag har väldigt dålig koll på popsverige. På Sverige över lag, kanska man ska säga, men populärkulturen, som teveserier och underhållningsprogram, har liksom gått mej förbi. Jag känner till Jill Johnson, eftersom jag såg hennes show på Börsen. Och Ola Salo eftersom han varit med i några musikaler, men Molly Sandén är mej lite obekant. Jag tänker inte googla för att se om hon har varit med i Melodifestivalen, jag utgår från det, men jag tror att jag kanske blandar ihop henne med någon som heter Amy Diamond? 

Man kanske kan tycka att Henrik Schyffert är lite fel i det här sammanhanget, i en grupp av idel sångare, men han fungerar som en slags konferencier, kör lite intervjuer, stand-up, och till och med river av en egen version av en Back Street Boys-låten Everybody, komplett med koreografi, och sång. Det låter inte väldigt bra, och han rör sej lite som om tyngdlagen vore hans fiende, och det är underbart att se någon bjuda så mycket på sej själv. 

Vad som mest imponerar, musikaliskt, är att dom inte bara framför låtarna som vi är vana att höra dom. Jag älskar en bra cover, men inte en sån där som Robbie Willams skiva Swing When You’re Winning, när man liksom bara apar efter vad någon annan har gjort, och det imponerande är hur likt originalet man lyckas komma, utan att har gjort något helt eget av låten, som Annie Lennox gör på sin skiva Medusa, eller en av mina favoriter: K. D. Langs Drag. 

Flera gånger kommer Jill Johnson in på scenen, och efter en stund kommer Jill Johnson in på scenen, och jag inser att den första Jill Johnson inte var Jill Johnson, utan Molly Sandén, för Jill Johnson är liksom ”Jill Johnson” medan Molly Sandén är en Jill Johnson som liksom inte skulle kunna kicka omkull en pall. Hon har inte samma output, på nåt vis. Förutom rösten. Den är där. Om Jill Johnson är mer hämtade från musikalen RENT, är Molly mer en voiceoveraktris för en Disneyfilm. Absolut inget fel med det, men hon är mer en sångerska än en scenperson.

Kostymerna i första delen, går uteslutande i vitt och svart, men ett princemedleyt, kostymt, innebär en övergång till lila, som en liten pekning mot hans Purple Rain. 

Det måste vara ganska härligt att få ekipera Ola Salo, för den grabben kan bära upp kläder. Det verkar nästan som om man skulle kunna klä honom i vad som helst, och han skulle gå in på scenen och bara äga den. Många av hans kläder skulle få andra att se utklädda ut; han verkar bara uppklädd. 

Men kostymerna över lag är inte vad man skulle kalla dämpade. Det är fjädrar, fransar, paljetter och plymer, glitter och glans, precis som det ska vara. Det här är inte minimalism, det är maximalism av den där sorten som önskar att jag bara kunde frysa skeendet för att hinna ta in allt på scenen.

Det finns ett ganska slitet skämt som lyder: Det är konstiga tider vi lever i; nu dör folk som aldrig har dött förut. Men visst känns det som om 2016 var året då en hel drös av dom där man trodde var odödliga, försvann? Författarna Harper Lee, Edward Albee, Richard Adams, och Umberto Eco, fotografen Bill Cunningham, kläddesignern Sonia Rykiel, skådespelarna Gene Wilder, Zsa-Zsa Gabor, Carrie Fisher och hennes mamma Debbie Reynolds. Och den kanske lite mer obskyra, men världsberömda för mej: Lady Chablis, från boken och filmen Midnight in the Garden of Good and Evil. Till och med Fidel Castro och Muhammed Ali, men dom var kanske lite mer väntade.

Musikaliskt var det nämligen rena katastrofen: David Bowie, George Michael och Prince, under samma år. Vilka giganter finns kvar?

Timing är allt, och visst är det lite synd att Toots Thielman och Leonard Cohen dog just i år, och alltså blir rejält överskuggade av de mer kommersiellt framgångsrika grabbarna, annars kanske vi hade fått se en hyllning till dom på scenen, ikväll, men istället blir det Prince och Bowie som uppmärksammas. George Michael dog den 25:e December, och var alltså forfarande vid liv. 

Jag kan inte låta bli att fundera på hur Martin Stenmarck skulle framfört Too Funky? 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Stefan!  Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 9049:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

HONK! med Poff! på Fanfaren i Farsta: 

Ordet amatör kommer från franskans amateur, som i sin tur är hämtad från det latinska amator, en som älskar, och betecknar någon som håller på med något av kärlek, inte för pengar. Så egentligen är det inget nedsättande med uttrycket; i själva definitionen finns inget som tyder på att man också måste vara dålig på det man håller på med. En amatörskådis är bara någon som älskar teater så mycket att betalningen inte är det primära.

 Är det inte också intressant att det också på något sätt betyder att ”riktiga” skådisar inte älskar det dom håller på med?

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/01/honk-fanfaren-kultur-farsta.html

RAGTIME, på Charing Cross Theatre, i London: Anthony Drewe, och musiken av 

”Has it started?”

Den unga biljettriverskan ser på oss, förvånad, och så verkar hon fatta:

”Oh, are you here for the show?”

Vi nickar, båda två, upp och ner, ivrigt.

Vi kommer aldrig för sent. Faktum är att jag ofta är pinsamt tidig, och Patti-Li, som gillar att ha koll, brukar också vara ute i god tid. Men den här gången har vi goofat: Trots att vi visste att föreställningen började 14:30, så hade vi på något sätt lyckats förtränga det, och istället ställt in oss på att det skulle starta 15:00. 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/01/ragtime-charing-cross-theatre-london.html

HALF A SIXPENCE på Noel Coward Theatre, i London: 

"Vi sitter oförskämt bra, nästan i mitten på parkett, inte för långt fram, inte för långt bak, kanske något åt höger, men vi har inte suttit länge, innan jag får en ganska rejäl puff i ryggen, bakifrån. 

”Sorry,” säger den äldre kvinnan, bakom mej, när jag vänder mej om, ”I was just trying to read your back…” 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/01/half-sixpence-noel-coward-theatre.html