Regi: THOM SOUTHERLAND, Orkestrering och Musikaliskt ansvarig: MARK ASPINALL Koreografi: EWAN JONES, Scenografi: TOM ROGERS AND TOOTS BUTCHER, Ljusdesign: HOWARD HUDSON, Ljuddesign: ANDREW JOHNSON, Kostymdesign: JONATHAN LIPMAN, Musikaliskt ansvarig: Jordan Li-Smith, Rollbesättare och producent: DANIELLE TARENTO, Producent: STEVEN M. LEVY, Producent: SEAN SWEENEY, Producent: VAUGHAN WILLIAMS, Med: Anita Louise Combe, Earl Carpenter, Jonathan Stewart, Anthony Cable, Ako Mithcell, Jennifer Saayeng, Gary Tushaw, Joanna Hickman, Valeria Cutko, Christopher Dickins, Tom Giles, Simon Anthony, Nolan Frederick, Seyi Omooba, Kate Robson-Stuart, James Mack, Lemuel Knights, Bernatdett Bangura, Sufia Manya, Martine Ludenbach, Jess Ryan, Alana Hinge, Riya Vyas, Ethan Quinn, Samuel Peterson.
Any time my little world is blue
I just have to look at you
And every thing seems to be
Some kind of wonderful
I know I can't express
This feeling of tenderness
There's so much I wanna say
But the right words just don't come my way
Some Kind Of Wonderful
av Carole King & Gerry Goffin.
”Has it started?”
Den unga biljettriverskan ser på oss, förvånad, och så verkar hon fatta:
”Oh, are you here for the show?”
Vi nickar, båda två, upp och ner, ivrigt.
Vi kommer aldrig för sent. Faktum är att jag ofta är pinsamt tidig, och Patti-Li, som gillar att ha koll, brukar också vara ute i god tid. Men den här gången har vi goofat: Trots att vi visste att föreställningen började 14:30, så hade vi på något sätt lyckats förtränga det, och istället ställt in oss på att det skulle starta 15:00.
Och det fåniga är att vi faktiskt var här, bra mycket tidigare än 14:30; vi satt och käkade Bahn-mi, en slags underbar vietnamesisk baguett, på en liten restaurang, mittemot teatern.
Det är vår sista dag i London. Vi ska bara riva av en liten föreställning, innan vi sätter oss på tunnelbanan, åker ut till Heathrow och tar sista flyget hem.
Vi har redan checkat ut från vårt hotell, St. Giles, uppe vid Bedford Avenue, nära St. Giles Circus, men vi har lämnat vår packing kvar i väskförvaringen och ska tillbaka dit och hämta dom när föreställningen är över. Vi har köpt en hudkräm åt vår vän Skäggige Skalman på Boots, och har käkat frukost på en Pret A Manger på Mortimer Street i Fitzrovia. Egentligen hade vi tänka käka någon annanstans, var som helst, bara inte på en kedjerestaurang vi redan testat, men vi irrade runt för länge med tomma magar, och när blodsockret började sjunka började det bli omöjligt att välja, så vi tog det säkra före det osäkra, och gick in.
Om jag inte var så snål och lat och benägen att lägga på mej, skulle jag käka frukost på lokal varje dag. Det är underbart att bara strosa in, slå mej ner, och bara få allt serverat. Jag beställer en stor kaffe, en äggfralla och en en slags ost- och tomatcroissant. Det låter som en rejäl frukost, jag vet, men vi kanske skulle kunna kalla det brunch, klockan är ju trots allt en bra bit över tio?
För att roa oss, mellan föreställningar, hade vi den här resan bestämt att vi skulle guida varandra på varsin londongata, och eftersom jag ännu inte var klar med min gata, Charing Cross Road, tar vi oss så småningom ner till Cambridge Circus, där jag börjar babbla.
Jag berättar om Palace Theatre, om London Hipprome, om Leicester Square tunnelbanestation, Wyndhams Theatre, vi irrar runt i St. Martins court, ett slags gränder bakom och runt teatern, och inne på Cecil Court berättar jag om Mozart och om Mrs. Calloway, kärringen som drev konjaksbar och bordell och som brände ner halva gatan för att få ut försäkringspengarna.
Det ligger många teatrar på Charing Cross Road; Phonenix Theatre, Palace Theatre, Wyndham’s Theatre och Garrick Theatre, men Charing Cross Theatre, där vi ska se dagens matiné, är konstigt nog inte en av dom. Den ligger inte ens vid platsen Charing Cross, dit Charing Cross Road, också det lite oväntat, inte ens går.
Gatan jag guidar på tar slut vid National Portrait Gallery, vid St. Martins Place, och man måste gå förbi Tafalgar Square för att komma till Charing Cross, som egentligen bara är en stor refug med en staty, omgiven av en massa trafik.
 |
| Báhn mì-macka på Báhn mì-restaurang. |
Charing Cross Theatre ligger flera kvarter bort, lite undanskymt, lite hemligt, i ett tegelklätt valv bakom Charing Cross Station, men vi har inga problem att hitta dit, för vi var där två kvällar tidigare, för en välgörenhetsföreställning av musikalen DISASTER, till förmån för Make A Difference - MAD - trust, som stöder HIV/AIDS-projekt i Storbritannien och andra länder.
Anledningen till att vi kommer hit så tidigt är att vi den kvällen såg att det låg en Bahn Mi-restaurangn mittemot teatern.
Vi gick in, beställde och satte oss och såg att folk började anlända, men vi tänkte att dom kanske skulle käka på teaterns restaurang, eller ta ett glas i baren, så vi bestämde oss för att ta en liten runda, istället.
”Oh, I’m sorry, it’s already started,” säger hon nu, kvinnan som var den enda som mötte oss vid dörren till den tomma teaterfoajén, när vi strosade in, i god - trodde vi - tid. De få människor vi för en stund sen hade sett här utanför, och som vi trodde var tidiga, måste egentligen ha varit såna som var lite sena.
Vissa teatrar släpper inte in någon efter att föreställningen börjat, men det här är gudskelov inte en sån. Vi får instruktioner att vänta, för om bara någon minut kommer det att komma ut några genom dörren, och då kan vi passa på att smita in.
”Don’t bother looking for your places, just go up to the left, there are plenty of seats…”
Musikstilen Ragtime är en slags musikalisk legering av marchmusiken, populariserad av John Philip Sousa, och polyrytmik med afrikanska rötter, och den var populär mellan 1895 och 1918, då jazzen tog över. Ragtime sägs ha påverkat såna klassiska tonsättare som Erik Satie, Claude Debussy och Igor Stravinsky.
Så tystnar musiken därinne i salongen, dörren öppnas och ett gäng personer i kostymer och med instrument i händerna ser på oss, lite förvånade, innan dom skyndar vidare, och kvicka som krypskyttar skyndar vi in i auditoriet och fram till att par lediga stolar, nånstans mitt i salongen. Eftersom vi har varit här förut så är salongen är inte okänd för oss.
Inte heller scenen, visar det sej, för vi känner igen golvet av obehandlade plankor, och väggarna som är täckta av horisontellt liggande brädor, som väggarna på ett enkelt skjul. Längs fonden, och bakre delarna av vänster och höger vägg, löper en slags balkonger, eller lejdare, och de två delarna på sidorna går att vrida in så att de möts, som för att till exempel bilda fören på ett skepp. Den enda övriga scenografi är två pianon, som kan rullas runt och användas på många sätt, och får föreställa många olika saker, som till exempel en bilen som blir demolerad i en rasistisk attack.
På scenen står en mycket slank kvinna i vit klänning dekorerad med rosa tygrosor och spelar cello och sjunger ”Whee, Whee…” som när man gungar ett någon i en slänggunga.
I hennes blonda, uppsatta hår sitter två tygblommor, vid varje tinnig, som stora, spretiga astrar, och det ger henne ett lite vansinnigt, fjolligt utseende.
Hon och två korister verkar framföra nån slags musikalisk rättegång:
EVELYN NESBIT:
Your honor,
I was once the lady friend of Stanford White.
KÖR:
He's the famous architect!
EVELYN NESBIT:
Yes, that's right.
He put me on a velvet swing,
And made me wear... well... hardly anything!
Ruined at the age of fifteen,
Your honor!
Then I went a married Mr. Harry Thaw...
EVELYN NESBIT OCH KÖR:
Eccentric millionaire.
KÖR:
Oh! Oh!
EVELYN NESBIT
Harry's a jealous man.
KÖR:
Bang! Bang!
EVELYN NESBIT
That was the end of Stan.
 |
| Evelyn Nesbit och hennes cello. |
Sångerskan föreställer en person som verkligen levt, Evelyn Nesbit, en it-girl från början på seklet, vars make sköt hennes älskare, men det visste jag inte då. Min enda kontakt med musikalen, och i förlängningen boken - som jag nu köpt men inte läst - och filmen - som jag ännu inte sett, men är väldigt nyfiken på - var genom min CD-skiva Forbidden Broadway Cleans Up Its Act!
Forbidden Broadway är ett samlingsnamn för flera off-broadwayrevyer parodierande föreställningar på Broadway, skapade, skrivna och regisserade av Gerard Alessandrini, för vilka han vunnit en Tony Honors for Excellence in the Theatre, en Obie Award, fyra Drama Desk Awards, en Outer Critics Circle Award, två Lucille Lortel Awards och ett Drama League Award for Lifetime Achievement in Musical Theatre. Revyn hade premiär 1982, på Palssons Supper Club, där den spelade 2,332 föreställningar. Sen dess har man gjort 21 olika versioner, gett ut 13 skivor, och spelat 9,000 föreställningar, under 25 år.
Av döma av låt nummer 14, det nästan tio minuter långa Ragtime Segmet, handlar musikalen om en kvinna som hittar ett svart spädbarn i sin trädgård, tar hand om barnet och barnets mamma, medan barnets pappan spelar ragtime på pianot på nedre våningen, men eftersom sången är en parodi väver man in saker som Tony Awards och kritikern Ben Brantley, så när den svarta kvinnan ska be USA:s president om hjälp, och blir skjuten, vet jag inte om det tillhör musikalen eller bara parodin.
Musikalen började 1975, som boken Ragtime, skriven av E. L. Doctorow, en författare berömd för sina verk inom historisk fiktion, en genre som blandar faktiska och fiktiva personer och händelser. Han var en storrökare och dog av lungcancer 84 år gammal, 2015, och skrev tolv romaner, tre volymer av noveller och en pjäs, men han är mest känd för den här boken.
Boken handlar om tre familjer, där allas liv på något sätt flätas ihop i en historisk kontext; en vit, förmögen familj, en judisk, fattig invandrande far och dotter från Lettland, och en svart ogift kvinna, hennes barn, och barnet far, en svart ragtimepianist. De påhittade karaktärer träffar verkliga, historiska personer, som Evelyn Nesbit, Harry Houdini, Henry Ford, J. P Morgan och Emma Goldman, och verkliga händelser följs av påhittade.
1981 kom en filmatisering, regisserad av Milos Forman, och blev nominerad till åtta Oscars.
Ragtime vann i fyra kategorier, för bästa manus, bästa text och musik, bästa orkestrering och bästa kvinnliga biroll gick till Audra McDonald, som har rekord i att både vara den aktris som vunnit flest Tony Awards, 6 stycken, och i att vara den ende person som har vunnit i alla fyra kategorier: Kvinnlig huvudroll och biroll i respektive pjäs och musikal.
Manuset var skrivet av Terrence McNally, som också bland annat ligger bakom manus till musikalerna KISS OF THE SPIDER WOMAN, THE RINK, THE FULL MONTY och CATCH ME IF YOU CANT, liksom pjäserna FRANKIE AND JOHNNY IN THE CLAIR DE LUNE, THE LISBON TRAVIAT, MASTER CLASS, och även min stora favorit, THE RITZ, i vars filmatisering Rita Moreno är bland det roligaste jag någonsin har sett.
Text av Lynn Ahrens och musik skrevs av Stephen Flaherty, ett kreativt par som ligger bakom LUCKY STIFF, ONCE ON THIS ISLAND, MY FAVORITE YEAR, SEUSSICAL och ROCKY THE MUSICAL.
Det är en tung musikal att sätta upp, rent ekonomiskt, med många roller och en stor ensemble och orkester. Man har haft ytterligare en uppsättning på Broadway, 2009, men den var inte framgångsrik. 2016 satte man upp en slags konsertversion på Ellis Island, en ö utanför New York där många immigranter hamnade innan de släpptes in i landet, och det talas om att sätta upp fullständigt produktion.
 |
| Fattiga immigranter på skeppets undre däck. |
Man skulle kunna beskriva musikalen som en slags amerikansk LES MISERABLES, med en handling som är om möjligt ännu mer invecklad. Det är nästan omöjligt att försöka berätta handlingen, för fakta och fiktion flätas samman, och omkring 21 olika livstrådar vävs ihop. Sånt som har hänt blandas med sånt som aldrig hände, men som skulle kunnat hända.
 |
| Gary Tushaw som Tateh, den judiska immigranten. |
Det handlar om kärlek, hat, våld, rasism, främlingsfientlighet, men ingenting är svart eller vitt. Alla gör lite fel, och lite rätt. Det känns vuxet. Till exempel; den ganska framgångsrike, svarte mannen Coalhouse Walker Jr, stoppas av rasister som förbjuder honom att köra på vägen, som dom säger är privat. Han vägrar vända, och säger till sin fästmö - jag tror att dom är på väg att gifta sej - att hon ska stig ur bilen och återvända hem, utan en tanke på att hennes säkerhet. När sen bilen saboteras skjuter han upp deras bröllop för att istället gå till domstolen och försöka sätta dit de skyldiga, och under tiden går hans giftassugna flickvän på ett politiskt möte där hon hoppas kunna förmå presidentkandidaten att hjälpa henne, men hon blir istället misstagen för att vara ute för att skjuta honom, och blir ihjälslagen av säkerhetsmän, vilket gör att Coalhouse går över till den andra sidan: börjar bränna ner brandstationer och förstöra fabriker.
Jag säger inte att han har fel i sitt agerande, eller, jo, det gör jag nog: det finns smartare sätt att hantera sånt här.
Kostymerna känns utvalda och sparsmakade. Ingenstans upprepas ett klädval, ett snitt eller mönster, och allt är så detaljerat och precist att det känns som om man gjort ett inbrott på ett museum och skövlat skyltdockorna på avdelningen för historiska kostymer. Färgskalan går från skelettvitt till sotigt svart, med ett brunstigt spektrum, och lite köttrosa trasor inslängda.
 |
| Sarah, Jennifer Saaeng |
Man har inte några uttalade musiker, ingen ren orkester, utan man kånkar runt instrument och spelar i de scener man inte deltar i, eller i vissa fall gör man både och. Jag antar att vissa personers styrka måste ligga i att hantera ett instrument, inte i att sjunga, och absolut inte i att agera, men det är omöjligt att avgöra vem som i första hand är vad; musiker eller skådis, för dom flesta verkar kunna allt.
Så har den här produktionen också nominerats till rekordraserande 11 Off West End-nomineringar, så kallde Offies, bland annat för regi, kostym, scenografi och koreografi, förutom manlig och kvinnlig huvudroll, och manlig och kvinnlig biroll.
Objectophilia kallas det när man förälskar sej i föremål, som Eiffeltornet, Frihetsgudinnan eller, vad-vet-jag: ett kylskåp. Jag har ingen aning om vad man kallar det när man faller för en föreställning, men jag föll, pladask. Lika hårt som jag för några år sen föll för Wermland Operas uppsättning av PARADE.
Ibland är det här bloggandet av föreställningar ett rejält lidande, speciellt om det man sett inte varit vidare utmanande eller minnesvärt, men ibland är det ett rent nöje att försöka minnas:
 |
| Mother, Anita Louise Combre, med Coalhouses och Sarahs son. |
Du vet hur du dagen efter en särdeles rungande fest ligger i sängen och pinsamma minnen liksom bara sköljer över dej? Saker du knappt kommit ihåg att du sagt eller gjort bubblar plötsligt upp till ytan och får dej att gny av ångest?
Just så är det skriva om den här föreställningen, men precis tvärt om.
Ibland, mycket sällan, när jag går på en musikal, glömmer jag bort att dom sjunger, för dom agerar sångerna. Ibland, förresten, händer det i en pjäs att dom agerar så bra att det känns som om dom sjunger.
Så är det hela tiden, här. Nästan alla är på scenen hela tiden, och alla, över lag, inte bara i de stora rollern, är nästan löjligt begåvade, och det känns liksom inte som om man tittar på en musikal, om du förstår vad jag menar.
Eftersom vi kom in precis efter att huvudkaraktärerna presenteras tar det en stund att sätta sej in i handlingen, vem är vem, vem är vad, var är man och vad vill man, men det bidrog nästan till en starkare upplevelse, man hamnar liksom mitt i handlingen, och det faktum att vi missat några minuter i början ger föreställningen, när jag ser tillbaka på den, en nästan mytisk, och samtidigt nostalgisk kvalitet. Jag kan liksom fantisera ihop början själv. Det är lite som en arkeolog som hittar en staty som saknar en arm, ett ben, ett huvud eller en hand. Det som saknas blir nästan vackrare än det som finns. Jag minns den här föreställningen som jag antar att man minns ett sorgligt, vackert ögonblick, som ett sånt där sista farväl som man vet varar för evigt.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Vanlig biljett, 453:- Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 9049:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
HALF A SIXPENCE på Noel Coward Theatre, i London:
"Vi sitter oförskämt bra, nästan i mitten på parkett, inte för långt fram, inte för långt bak, kanske något åt höger, men vi har inte suttit länge, innan jag får en ganska rejäl puff i ryggen, bakifrån.
”Sorry,” säger den äldre kvinnan, bakom mej, när jag vänder mej om, ”I was just trying to read your back…”
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/01/half-sixpence-noel-coward-theatre.html
THE MOUSETRAP, St Martins Theatre, i London:
Det började som en kort radiopjäs 1947, kallad Three Blind Mice, efter den kända barnramsan från 1609:
Three blind mice. Three blind mice.
See how they run. See how they run.
They all ran after the farmer's wife,
Who cut off their tails with a carving knife,
Did you ever see such a sight in your life,
As three blind mice
Den bygger på en verklig händelse, där en pojke, Dennis O’Neill, dog efter att ha vanvårdats av sina fosterföräldrar på en bondgård på landet, under andra världskriget."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/12/the-mousetrap-st-martins-theatre-london.html
SIDE SHOW, på Southwark Playhouse, i London:
"Men vad den här produktionen har åstadkommit med materialet är imponerande. Det är inte långt till West End, rent geografiskt, men rent publik- och prestigemässigt kunde teatern lika väl ha legat i en helt annan stad. Hit hittar få teaterturister, bara de mest inbitna musikalälskarna, och så förstås lokalpatrioterna. Men kanske det är det som ger en viss frihet att skapa."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/12/side-show-southwark-playhouse-london.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar