Manus: Julian Fellowes, Text och Musik: George Stiles and Anthony Drewe, Producent och medskapare: Cameron Mackintosh, medförfattare av ursprungsmanus och ursprunglig musik och text: David Heneker MBE, Medförfattare av ursprungsmusikal: Beverley Cross, Regi: Rachel Kavanaugh Koreografi: Andrew Wright, Scenografi: Paul Brown, Ljusdesign:Paule Constable, Ljuddesign: Mick Potter, med Charlie Stemp, Ian Bartholomew, Devon-Elise Johnson, Emma Williams, Vivien Parry, Jane How, Gerard Carey, David Birch, Kimberly Blake, David Burrows, Nick Butcher, John Conroy, Matthew Dale, Jaye Juliette Elster, Tim Hodges, Alex Hope, Bethany Huckle, Samantha Hull, Rebecca Jayne Davies, Jennifer Louise Jones, Philip Marriott, Harry Morrison, Sam O’Rourke, Callum Train, Lauren Varnham, Annie Wensak
Look at her, a prisoner of the gutter,
Condemned by every syllable she utters
By right she should be taken out and hung,
For the cold-blooded murder of the English tongue.
Why Can’t the English
ur MY FAIR LADY
Text: Alan Jay Lerner
Musik: Frederick Loewe
Det är eftermiddag, nästan kväll, när vi spankulerar nerför de upplysta gatorna i Covent Garden. Det är inte kallt, men lite kyligt, och den fuktiga luften piggar upp. Det är relativt bilfritt; bilisterna föredrar nog den större, parallella Charing Cross Road, som brusar bara något kvarter bort.
 |
| En del av oss verkar lite osäker på vem som egentligen var mördaren; andra verkar mest glada att det är över. |
Vi precis har sett THE MOUSETRAP på St. Martins Theatre, och vi ska snart in i en ny salong, lite längre ner på gatan, för att se ännu en föreställning, den här gången musikalen HALF A SIXPENCE.
Vid St. Martin’s Cross byter gatan vi går på både namn och karaktär. Den har hetat Upper St. Martins Lane, och har gett intrycket av att vara en slags bakgata, där man upplevde att fasaderna man gick förbi var baksidorna av hus som var mer intressanta från andra sidan.
Nu heter den plötsligt bara St. Martins Lane, och den är kantad av mysiga butiksfasader som alla innehåller ställen man kan äta på: Pizza Express, Pret A Manger, Steak & Co, Murakami, McDonalds, och den lite flådiga restaurangen Browns.
Vi är lite hungriga, men vi har gott om tid: det är nästan två timmar till det är dags.
Förra gången vi var här i London, i våras, hade vi ett helsike att hitta Kings Cross Theatre, där vi skulle se musikalen IN THE HEIGHTS. Vi kom nästan försent. Eller, vi kom försent, men på grund av sjukdom var man tvungen att kalla in en ersättare för en av rollerna, och därför fick man dröja lite.
Så, även om vi vet var teatern vi ska till ligger, så tänker vi att det i alla fall är bäst att dubbelkolla att byggnaden står kvar, och sen hålla oss i närheten.
Okej, den ligger kvar. Man har precis haft en matinéföreställning, och publiken som just släppts ut dröjer kvar, osäkra på vart dom nu ska ta vägen.
Teatern, som är ganska liten, och som max kan klämma in 874 personer, hette ursprungligen New Theatre, öppnade 1903 och var byggd av skådespelaren och teaterdirektören Sir Charles Wyndham, vars andra teater, den något mindre Wyndham Theatre, byggd 1899, ligger precis bakom, rygg-i-rygg, med entré mot Charing Cross Road.
1973 bytte den namn till Albery Theatre, efter Sir Bronson Albery, som förvaltat teatern i flera år, men 2005 köptes den av Delfont-Mackingtosh Ltd, som gav den det mer flärdfulla namnet Noël Coward Theatre, när man efter en stor upprustning öppnade med AVENUE Q, 2006.
Anledningen till att man valde just det namnet var att Coward för första gången uppträdde i en egenförfattad pjäs I’LL LEAVE IT TO YOU, här, 1920.
Det var förresten här som Laurence Olivier, John Gielgud, Peggy Ashcroft spelade ROMEO AND JULIET, och 1960 hade Lionel Barts musikal OLIVER! premiär här, och spelade 2,618 föreställningar.
Nästan rakt över gatan från teatern ligger en EAT!-restaurang, en snabbmatskedja som funnits i över 20 år, och som har över 100 restauranger i Storbrittanien, och dom har en ganska intressant meny: här finns inte hamburgare eller pizza, tacos, korv eller sushi, utan man har istället matiga soppor, grytor, raguer, dahl, miso, laksa och pho, eller olika pajer som serveras med sås och potatismos. Rejäla saker, med andra ord.
Det är alltid ganska knepigt att lite på vad personen i kassan rekommenderar. Ganska ofta försöker dom kränga vad dom har gott om, eller vad som är enkelt och går snabbt att ställa fram, men ibland föreslår dom verkligen vad som är rekommendabelt. Jag var egentligen sugen på en Caulifower and Kale Cheese Pie, men tänkte att jag skulle vara öppen för förslag, så när jag blev rekommenderad en Spiced Roast Vegetable & Freekah, en slags hot pot, kändes det liksom obekvämt att säga nej.
Jag fick min lilla runda pappersburk fylld med en grönsaksgryta, inte olikt något jag kunde, och brukar göra, själv, och såg avundsjukt på när Patti-Li beställde en Steak, Mushroom & Red Whine Pie.
 |
| Någorlunda missnöjd med min mat. |
När dom dunkar på en hel hög ångande, gyllengult potatismos och slungar över tjock sås, då övervägen jag att slänga min pappersburk och gå och ställa mej längst bak i kön igen, men min snålhet, och en plötsligt konflikträdsla, hindrar mej.
HALF A SIXPENCE började med H.G. Wells, en författare som nu för tiden är mest känd för sina science-fictionböcker; Tidsmaskinen, Doktor Moreaus Ö, Den Osynlige Mannen och Världarnas Krig, allihop författade under 1890-talet. Han var en socialist, en pacifist, en diabetiker och var även nominerad till nobelpriset fyra gånger.
1905 kom hans Kipps: The Story of a Simpel Soul, en berättelse om Arthur Kipps, en föräldralös oäkting som växer upp hos sin moster och morbror i en liten by i Kent, i sydöstra England. Som tonåring förälskar han sej i en kamrats syster, och hon ger honom ena halvan av ett sexpencemynt som ett minne, när han i en annan stad får jobb som försäljare i en tygaffär. Där förälskar han sej i en annan kvinna, som lär ut träsmide på en kvällskurs. En dag blir han påkörd av en skådespelare och dramatiker, vilket leder till en rejäl krogrunda, vilket i sin tur gör att han försvor sej, och får sparken. Men det visar sej att hans farfar har dött och han har ärvt 26,000 pund, så han friar till kvinnan med kvällskursen, vars bror erbjuder sej att förvalta hans förmögenhet.
Försöken att ta sej fram och upp inom societeten gör honom mycket olycklig, och när han möter kvinnan som gett honom sexpencemyntet, som nu jobbar som jungfru, bestämmer han sej för att gifta sej med henne. Då visar det sej att hans tidigare tilltänkte svåger har spekulerat bort hans pengar, men eftersom han investerat några tusen i dramatikerns pjäs, som visar sej vara en hit, blir han återigen förmögen.
Ja, det är en ganska idiotisk historia.
1963 blev den idiotiska historien musikal, med text och musik av David Heneker, en kompositör och textförfattare som bland annat också skrivit texten till musikalen IRMA LA DOUCE, och text och musik till CHARLIE GIRL, tillsammans med Monty Norman, mest känd för att ha skrivit James Bonds signaturmelodi.
Musikalen skrevs för Tommy Steele, en rock and roll-sångare som ansågs vara Englands svar på Elvis Presley, och eftersom han var skicklig på banjo skrev man in att det första huvudrollen gjorde när han blev rik, var att köpa en banjo. Rollen som flickan med sexpencemyntet var den första huvudrollen för Marti Webb, som senare skulle blir den första att göra Andres Lloyd Webbers TELL ME ON A SUNDAY, 1980.
Man spelade 678 föreställningar på Cambridge Theatre i Seven Dials, där MATILDA THE MUSICAL går sen 2011, innan man öppnade på Broadway 1965, på Broadhurst Theatre, där man spelade 511 föreställningar med en någorlunda ung John Cleese i rollen som den förskingrande brodern.
I musikalen har man gjort en stor förändring: I boken är det flickan som ger slanten till pojken, men nu är det han som ger den till henne.
1967 kom en filmversion, också den med Steele, men Marti Webb fick nöja sej med att bara dubba Julia Foster som spelade den kvinnliga huvudrollen. Detta blev förresten den sista filmen av George Sidney, regissören till bland andra filmmusikalerna Annie Get Your Gun, Show Boat, Kiss Me Kate, Pal Joey och Bye, Bye Birdy.
1962 öppnade The Chichester Festival Theatre i Chichester, en stad i Västra Sussex, i södra England, en bit nedanför London. Teaterns första artistiska ledare var Laurence Olivier, och det var här som den första National Theater Company startade, 1963, och det var här, 53 år senare, i Juli 2016, som en ny version av musikalen HALF A SIXPENCE, hade premiär.
Eftersom producenten Cameron Mackintroshs scenbearbetning av filmversionen av MARY POPPINS hade blivit en rungande succé, hade han kontaktat samma kreativa team igen. Manusförfattaren, Julian Felloges är kanske mest känd för att ha skrivit teveserien Downton Abbey, men han ligger också bakom scenmanuset till Andrew Llloyd Webbers SCHOOL OF ROCK, som hade premiär på Brodway 2015.
Kompositören George Stiles och textförfattaren Anthony Drewe, har arbetat ihop i över 30 år, och har skrivit elva musikaler, där den kanske mest bekanta är MARY POPPINS, men de har även skrivit HONK! , en bearbetning av H.C. Andersens Den Fula Ankungen, en musikal som nylingen satts upp av Teater Poff, på Farsta Teater i Stockholm.
De är långtifrån mina favoritmusikalskapare, och de tiotalet nya sångerna de bidragit med håller inte samma standard som originalets rejält mer trallvänliga hits, som Half A Sixpence, If The Rains Got To Fall, och Flash Band Wollop.
Hur långsamt man än äter kan man inte sitta på en snabbmatstrestaurang i över två timmar, och vi, som är snabba glufsare, är klara efter bara en halvtimme. Maten - grytan, pajen och moset - har lagt sej tung i magen, och vi bestämmer oss för en liten promenad i området.
Vi går in på den mysiga St. Martins Court, en smal liten gränd, inte mycket bredare än en brandgata, som löper ut mot Charing Cross Road, och är smockfull av små mysiga, lite dyrare restauranger och flådiga designbutiker, alla ganska ointressanta för oss.
På Leicester Square har man öppnat julmarknad. Man har slagit upp ett plank runt hela torget, och först har vi lite svårt att hitta in, och när vi väl kommit till entrén är vi osäkra på om man ska behöva betala för att gå in. Men det är gratis. Man säljer godis och julkulor, handgjorda saker och rena rama souvenirer, och det är inget problem att få tiden att går. Patti-Li överväger att köpa en slags snurrande metall-mobil, att hänga i taket, en precis likadan som den han inte köpte förrförra våren, när vi var i Prag, men resonerar så att dom den nu har kommit till England är det bara en tidsfråga innan de kommer till Sverige.
Teatern är inredd i något som påminner om Louis XIV och empir. Paletten är övervägande solkigt vit, beige och ljusgrå, med lite guld och köttrosa i horisontella stråk. Trots att man rustade upp teatern för bra åtta år sen, tycker jag den redan känns sliten och liksom dammig, som en övergiven, fuktskadad herrgård. Smala, enkla kransar och girlanger i guld klättrar runt det välvda innertaket, och på väggarna på nedre balkong och parkett hänger vita medaljongporträtt mot en ärggrön bakgrund, som förstorade kamébroscher.
Stolarna på parketten är puderrosa prickig plysch, och trots att dom antagligen är helt tidskorrekta, får färgen, mönstret och de rundade ryggarna mej att tänka på något som var nytt på åttiotalet.
 |
| Vi sitter oförskämt bra |
Vi sitter oförskämt bra, nästan i mitten på parkett, inte för långt fram, inte för långt bak, kanske något åt höger, men ganska rejält perfekt. När vi hade bestämt datum för vår Londonresa började vi köpa biljetter till olika intressanta föreställningar, och den här hade ännu inte haft sin första provpublik, så jag antar det var därför vi kunde få biljetter till en föreställning bara fem dagar efter premiären, för sen dess har recensenterna försökt hitta nya superlativ, för att kunna berömma föreställningen.
Vi har inte suttit länge, innan jag får en ganska rejäl puff i ryggen, bakifrån.
”Sorry,” säger den äldre kvinnan, bakom mej, när jag vänder mej om, ”I was just trying to read your back…”
Det fanns en tid när jag tyckte man skulle klä upp sej när man gick på teater; en fin kavaj, en snygg klänning, borsta igenom rufset, spray lite doft, du vet. Göra det hela till en lite förhöjd upplevelse, nånting extra. Det var förstås innan jag började gå på teater minst en gång i veckan.
En del av mej tycker fortfarande om att folk klär upp sej. Bara jag slipper. Jag fullständigt avskyr att göra det. Jag känner mej utklädd, liksom. Obekväm.
Det var därför jag kom till teatern i en grön kermit-träningsjacka. Jag hade hittat den på Stadsmissionen vid Mariatorget i Stockholm några veckor tidigare, och den hade snabbt blivit en favorit. Det var inte det att jag kände mej fin: jag kände mej bekväm. Och färgen piggade upp.
Det var ingen skitjacka, vilken som helst förresten, det var en adicolor, en slags klorofyllgrön limited edition-jacka från Adidas, med en Kemit broderad på bröstet.
En snabb sökning på Ebay visade mej att man kan köpa en likadan för uppemot 2,000 kronor.
Jackan må bara dyr, men jag skulle nog inte kalla mej uppklädd, direkt.
Jag lutar mej framåt, så och kvinnan böjer sej fram och läser högt på min rygg: It’s not easy being green, står det, i maskinbroderade bokstäver.
”No, it isn’t, no it isn’t!” skrattar hon, bakom mej.
Vi hade kanske för höga förväntningar, för vi var båda ganska besvikna på föreställningen. Visst, scenografin, kostymer och scenlösningar imponerade, och koreografi och dans var suverän, men regin och själva berättelsen var som från en ytligt, onaturlig hollywoodmusikal, en sån som folk menar när dom säger att dom inte gillar musikaler. Sångerna bidrar väldigt sällan till själva historien, och skulle kunna strykas utan att det påverka handlingen, eller stå på egna ben som nummer i en revy. De är inte heller framåtsträvande i sitt berättande, Pick Out A Simple Tune handlar om att spela banjo, If the Rain’s Got to Fall handlar om önskan att det inte ska regna just här, just nu, Flash, Bang, Wallop berättar om vikten av bröllopsfoton och Look Alive handlar om att arbeta i en tygaffär.
De flesta karaktärer framstår faktiskt som tecknade. Det är ganska vanligt att småroller, eller biroller, är ganska grällt målade, och ofta inte är direkt trovärdiga, men det är ovanligt att en huvudroll är så irriterande grovt tillyxad. I manuset finns inskriven en slags vilja att utvecklas, att studera, men i realiteten har han stannat av.
 |
| Foto av Manuel Harlan |
I början får vi se huvudrollen som pojke, när han ger halva slanten till en flicka han är kär i, men när vi ser honom i nästa scen, sju år senare, verkar det som om han helt har stannat i utvecklingen, eller som om han är lite bakom flötet. Det är som om han bara fått regianvisningarna:
"Var glad, positiv, naiv och lite dum. Dummare. Ännu dummare. Och var rejält energisk. Mycket mer rejält energisk."
Detta är den första, stor rollen för huvudrollsinnehavaren, som just slutat skolan och som påminner om en lycklig, dansant Sigourney Weaver. Han spelade rollen även i Chichesterversionen, men det var tal om att han skulle bli ersatt av en annan man, som senare backade ur. Jag kan inte låta bli att fundera på hur det skulle kunna ha blivit, kanske inte med en annan person, men med en annan personregi.
 |
| Foto: Manuel Harlan |
Kanske hade man också behövt göra en rockad eller rondat i manuset, och inte börjat berätta historien från huvudrollens barndom, utan låtit oss komma in mitt i handlingen, och få undra lite vad det är vi har missat, varifrån huvudrollen kommer, och vad som har hänt honom. Det finns en fin scen där huvudrollen, nu som rik och förlovad med kvinnan med kvällskursen, kommer till ett högborgerligt hem och träffar flickan med slanten, som nu jobbar som hembiträde. Ett bra ställe att börja.
Men jag tyckte mycket om att kvinnan som han först skulle gifta sej med, inte splelas som en borskämd bitch, typ Nellie i Lilla Huset På Prärien, eller Baronessan i SOUND OF MUSIC. För mej är hon den enda verkliga personen på scenen, en levande människa, fast i en plastig musikalvärld.
I England har man en syn på klasstillhörighet som vi inte har i Sverige. Precis som i musikalen ME AND MY GIRL eller MY FAIR LADY, verkar man vilja säga att man är liksom lyckligast i den klass där man hör hemma, där man har vuxit upp. Visst, du kan ta dej upp, men du kommer aldrig att bli lycklig någon annanstans.
Musikalen hade premiär i mitten av 60-talet, en tid av krig, revolutioner, kärnvapenhot, mord på politiska ledare, och jag tror att musikalens framgång berodde mycket på att när man inte orkar blicka framåt, inte vågar tro på framtiden, så börjar man titta bakåt, mot en tid då man uppfattade att landet, livet och folket var lyckligare.
Den edwardianska eran, tiden då föreställningen utspelar sej, var en relativt kort period, från 1901 till 1910, efter drottning Victorias 60 år långa sorgtyngda styre, innan skotten i Sarajevo och första världskriget för alltid skulle förändra allt.
Och kanske väljer man att sätta upp den nu och hoppas att folk ska komma av samma anledning: när Brexit, eu-haveri, främlingsfientlighet, pk-fascism, rasism, homofobism, misogynism, religiös fanatism och terrorism breder ut sej, kan det vara skönt att titta lite bakåt, mot en tid när man tror att alla var lyckliga, även om allt givetvis är relativt. Skillnaden är kanske att på den tiden trodde man på framtiden, medan för oss ser det för tillfället ganska mörkt ut.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
1066:- Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 8596:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
THE MOUSETRAP, St Martins Theatre, i London:
Det började som en kort radiopjäs 1947, kallad Three Blind Mice, efter den kända barnramsan från 1609:
Three blind mice. Three blind mice.
See how they run. See how they run.
They all ran after the farmer's wife,
Who cut off their tails with a carving knife,
Did you ever see such a sight in your life,
As three blind mice
Den bygger på en verklig händelse, där en pojke, Dennis O’Neill, dog efter att ha vanvårdats av sina fosterföräldrar på en bondgård på landet, under andra världskriget."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/12/the-mousetrap-st-martins-theatre-london.html
SIDE SHOW, på Southwark Playhouse, i London:
"Men vad den här produktionen har åstadkommit med materialet är imponerande. Det är inte långt till West End, rent geografiskt, men rent publik- och prestigemässigt kunde teatern lika väl ha legat i en helt annan stad. Hit hittar få teaterturister, bara de mest inbitna musikalälskarna, och så förstås lokalpatrioterna. Men kanske det är det som ger en viss frihet att skapa."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/12/side-show-southwark-playhouse-london.html
DISASTER, på Charing Cross Theater i London:
Några dagar senare, när vi sitter på planet hem till Sverige, ber jag Patti-Li att ranka alla föreställningarna vi har sett. Han behöver knappt tänka efter, innan han sätter DISASTER, på första plats. Och jag håller med. Det var som en särdeles lyckad nyårsafton, utan post-party depression.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/12/disaster-charing-cross-theater.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar