This is a man who thinks with his heart,
His heart is not always wise.
This is a man who stumbles and falls,
But this is a man who tries.
This is a man you'll forgive and forgive
And help and protect, as long as you live.
He will not always say what you would have him say
But, now and then he'll say something wonderful.
The thoughtless things he'll do will hurt and worry you,
Then, all at once he'll do something wonderful.
Something Wunderful
Ur THE KING AND I
av Rodgers och Hammerstein
Är det bara jag, eller har Rival blivit en väldigt kreddig scen?
”Den har alltid varit det,” kanske du säger, ”från det att dom öppnade och körde KVARTERET SKATAN, RAINMAN och Sissela Kyles DINA DAGAR ÄR RÄKNADE. Den är en sån där scen dit de hippa Stockholmarna går, om dom går någonstans överhuvudtaget.
”Okej…” säger jag, för det verkar som om du vet vad du snackar om.
Tidigare på dagen har jag suttit och skrivit om PETER PAN GOES WRONG, som jag någorlunda nyligen hade sett i London. Jag hade också försökt läsa på lite om kvällens föreställning, men jag vet inte om det är en trend, eller bara ett irriterande sammanträffande, men jag tycker produktionsbolag har blivit ganska slarviga med att kreditera kreatörer. Någon vecka innan hade jag varit och sett STJÄRNKLART, och ingenstans på nätet hade jag hittat namn på vem om som koreograferat, regisserat, gjort kostym, scenografi och så vidare. Och det är samma sak med den här föreställningen: Det är inget problem att på Blixtens hemsida hitta bild och namn på den som är redovisningsansvarig, eller receptionist, eller grafisk formgivare, men att hitta information om vem som har ljussatt och designat ljudbilden är helt omöjligt.
Det regnade, och det tog lång tid att skriva om min londonresa. På fejsbook peppras det med länkar om folk som hade åsikter om Åhlens val av Lucia: en liten, mörkhyad kille. Jag kan ibland bli fascinerad över att folk orkar bry sej, men jag kan bli mer förundrad över att medierna ger utrymme åt idiotiska åsikter, bara för att skapa stormar.
En halvtimme senare är jag klar med mitt svar: jag har gaffat fast några liljeholmens runt mitt huvud, tänt på dom, och filmat mej när jag rivit av en ganska respektös version av Luciasången. Alltid irriterar det väl någon, men förhoppningsvis piggar det upp desto fler. Jag lägger ut filmen på fejjan och insta.
Det går en halvtimme, kanske, och jag står i hallen, i regnkläder, på väg att cykla till Rival, då det ringer på min mobil. Nån på nån tidning har sett min film på instagram, och vill lägga ut den. Jag är lite förbehållsam, för jag är rädd att filmen ska användas som ännu en klabbe i åhlensluciabrasan, men har man sagt A får man man skeden i vacker hand och ro honom i land, så jag skickar över den.
Jag sätter mej på cykeln och trampar in till stan, fullt beredd att medialt bli utnyttjad, missförstådd och hatad och avskydd av alla.
För två år sen, 2015, på julafton, precis när jag och mina föräldrar stod ute i fastun och tackade för oss, på väg hem, frågade min kusin, Meta Summer, om jag ville följa med på bio på annandag och sen En Man Som Heter Ove. Det är kanske inget konstigt med det, om det inte vore så att vi firade jul nere på Öland, och det finns inga biografer där. Inte på södra Öland, i alla fall, och det var där vi var. Det fanns en aula i Mörbylånga, visste jag, för julen innan hade jag sett Hundraåringen Som Hoppade Ut Genom Ett Fönster Och Försvann, där. Men ingen riktigt biograf.
”Det finns en biograf i Torngård,” börjar Meta förklara.
”Ja,” avbryter min mamma, och jag hör på hennes ton att detta är något speciellt, ”den ligger egentligen i Gräsgård, och dom gör avbrott mitt i filmen - ”
”- för att sälja korv,” skrattar min kusins sambo. ”Och den ligger i Degerhamn, kan man säga.”
Sånt kan man väl inte säga nej till?
Uppe i Stockholm, på varje elskåp och lyktstolte, på varje buss, taxi och anslagstavla, hade man precis börjat göra reklam för Rheborgs monologversion, så när vi några dagar senare sätter oss i en bil och kör rakt ut i den mörka, snölösa ölandsnatten, har jag liksom inte klart för mej att Rheborg inte är med i filmen. Jag har inte läst boken, som kom 2012, för jag läser sällan svenska böcker, så jag har ingen aning om vad den handlar om. Nån som är sur, ser det ut som, på affischen, och jag antar att han heter Ove.
Det visade sej vara en mycket fin film, och en lika bra biograf.
När jag nu äntligen ser scenversionen, saknar jag ingenting från filmen. Kanske är det så att jag fortfarande minns scener, och liksom omedvetet spelar upp dom i mitt minne, men jag tror inte det. Det känns som om jag är här och nu.
Det handlar om Ove, en man som ännu inte uppnått pensionsåldern, men som fått gå från sitt jobb. Ingenting har blivit som han trodde att han hade rätt att förvänta sej. Hans liv och hans land har förändrats, och han känner inte igen sej. Han är, antar jag, vad vissa skulle kalla en vit, privilegierad man. Det är bara det att ingen talat om det för honom. Hans fru har dött, han har inga vännner, och han bestämmer sej för att ta livet av sej. Då ringer det på dörren. Livet, på gott och ont, har kommit på besök.
Scenografin är enkel, men effektiv: i fonden en plankvägg som går att belysa bakifrån, så att ljus sipprar in mellan springorna. Några bänkar. Mer behövs inte. Kostymen likaså: en blåblek skjorta, en stickad väst med knäppning, ett par gubbjeans.
Och en ensam man på scenen.
Jag älskar monologer. Detta är dessutom en ypperligt utförd och iscensatt monolog, så jag sitter i på salongen, längst upp, längst bak, och myser som en kliad katt. Framför mej sitter ett gäng ungdomar med invandrarbakgrund. När Ove nere på scenen börjar härma Parvaneh, en nyinflyttad granne som pratar svenska med brytning, tittar jag nervöst för att se hur dom reagerar. Dom skrattar, och armbågar varandra i sidan. Tydligen har ingen talat om för dom att den politiskt korrekta reaktionen borde vara att bli förnärmad.
Om jag har några åsikter så är det att det går lite fort i början, nästan forcerat, men jag antar att man måste sno sej på att fånga publiken. Jag önskar också att man någonstans skulle få se Ove eller monologisten när han inte vet vad han känner, eller vad han ska tycka. En man som blir utsatt, perlex, bara någon gång.
Men det här är bölande bra, sådär rörande att man får små harklingsklumpar längst bak i halsen. Man förälskar sej i Ove utan att han - både skådespelaren och rollen - verkar be om det. Det finns liksom inget poppispockande publikfrieri, tvärtom, gubben är hur sur som helst, och avig, mest hela tiden. Men långsamt, på något sätt, blir han en hjälte. En förebild. En person som försöker göra det rätta. Som inte fegar.
Och jag skulle inte kalla mej en hjälte, men min luciafilm användes inte till att orsaka en folkstorm. Den dog en stilla död i mediaflödet, som vid det här laget var lite trötta på luciakriget. Hans Luciakrona kan vara landets fyndigaste stod det över ett foto av mej på deras hemsida. Videons röda playknapp har hamnat mitt i mitt ansikte och gör att jag ser ut som en clown, eller Rudolf med röda mulen.
Jag har i skrivande stund inte emottagit ett enda dödshot.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Git! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 9049:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
STJÄRNKLART, på Stockholm Waterfront:
Stjärnklart är en show som dyker upp varje jul, och gör en julbordsturné, runt om i landet. När man säger julbord, så kanske det låter som något litet, intimt, som en trubadur som surrar i bakgrunden när man får sin välkomstglögg och en barbershopogrupp som river av några julhits till kaffet och konfekten. Det här är inte en sån show. Det är här är showernas motsvarighet till melodifestivalen. Det här är stort. Det här är några Börsen-shower på turné.
HONK! med Poff! på Fanfaren i Farsta:
Ordet amatör kommer från franskans amateur, som i sin tur är hämtad från det latinska amator, en som älskar, och betecknar någon som håller på med något av kärlek, inte för pengar. Så egentligen är det inget nedsättande med uttrycket; i själva definitionen finns inget som tyder på att man också måste vara dålig på det man håller på med. En amatörskådis är bara någon som älskar teater så mycket att betalningen inte är det primära.
Är det inte också intressant att det också på något sätt betyder att ”riktiga” skådisar inte älskar det dom håller på med?
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/01/honk-fanfaren-kultur-farsta.html
RAGTIME, på Charing Cross Theatre, i London: Anthony Drewe, och musiken av
”Has it started?”
Den unga biljettriverskan ser på oss, förvånad, och så verkar hon fatta:
”Oh, are you here for the show?”
Vi nickar, båda två, upp och ner, ivrigt.
Vi kommer aldrig för sent. Faktum är att jag ofta är pinsamt tidig, och Patti-Li, som gillar att ha koll, brukar också vara ute i god tid. Men den här gången har vi goofat: Trots att vi visste att föreställningen började 14:30, så hade vi på något sätt lyckats förtränga det, och istället ställt in oss på att det skulle starta 15:00.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/01/ragtime-charing-cross-theatre-london.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar