Pierre_Augustin Caron de Beaumarchais, Regi Tobias Theorell, Scenografi Herbert Barz Murauer, Ljus Torben Lendorph, Kostym Maria Gyllenhoff, Koreograf Anna Ståhl, Musik Janne Tavares och W. A. Mozart, Sångtexter Janne Tavares, Musiker Janne Tavares och Göran Martling, Peruk och mask Lena Strandmark och Anne-Charlotte Reinhold, Med Andreas Rothlin Svensson, Tova Magnusson, Grevinnan Almaviva, Eric Stern, Bahar Pars, Tanja Lorentzon, Pontus Gustafsson, Rakel Benér Gajdusek, Andreas T Olsson.
Bless this day,
Tragedy of life,
Husband joined to wife.
The heart sinks down and feels dead
This dreadful day.
Listen, everybody, look, I don't know what you're waiting for,
a wedding, what's a wedding, it's a prehistoric ritual
where everybody promises fidelity forever, which is
maybe the most horrifying word I ever heard of, which is
followed by a honeymoon, where suddenly he'll realize he's
saddled with a nut, and wanna kill me, which he should--
Thanks a bunch,
But I'm not getting married--
Go have lunch,
'Cause I'm not getting married--
You've been grand,
But I'm not getting married--
Don't just stand there,
I'm not getting married--
And don't tell Paul,
But I'm not getting married today.
Go, can't you go?
Why is no-
Body listening?
Goodbye,
Go and cry
At another person's wake.
If you're quick,
For a kick,
You could pick
Up a christening,
But please,
On my knees,
There's a human life at stake!
Getting Married Todey
Ur COMPANY
Text och Musik av Stephen Sondheim
Efter föreställningen, när vi väntade på att de längre bort i bänkraden skulle resa sej, så att vi kunde komma ut, började jag prata med det äldre, äkta paret som satt bredvid mej:
”Vet du, det är så länge sen man såg något som var bra,” sa mannen som satt bredvid mej.
”Ja, allt ska göra så konstigt, nu för tiden,” beklagade han som satt bredvid honom.
”Som om det var barnteater.”
”Som om vi var dumma i huvudet.”
Och jag höll med. För några år sen, på Elverket, såg jag en uppsättning av DON GIOVANNI av Hannes Meidal och Jens Ohlin, i regi av den senare, och det känns lite som om det var något åt det hållet man försökte göra på Stora Scenen. Det var bara det att den uppsättningen, trots att den var riktad till skolelever, kändes verkligare, mognare, mer genomarbetad, mer tänkvärd, och både mer komisk och skrämmande.
Sommaren 2015 såg jag dessutom en bearbetning av pjäsen, DEN GALNA DAGEN - ELLER FIGAROS BRÖLLOP, på Mälardalens Friluftsteater, en version som var avsevärt mer underhållande.
Det hade börjat bra. Jag menar, jag vet inte när Andreas T. Olsson inte är bra. Såhär i efterhand önskar jag att det aldrig hade börjat, för när vi kommer in i salongen är han redan igång, som en slags ciceron, värd eller M.C., master of Ceremonies. Han pratar med publiken, skämtar, och fungerar lite som en klassisk publikuppvärmare, bara mycket, mycket bättre. Han berättar om dramatikerns förflutna som urmakare, och knyter ihop olika trådar och infall, som värsta stand-upparen. Man kanske skulle kunna tänka att det inte är så svårt att vara rolig när man inte behöver förhålla sej till en handling, men även när han senare stiger upp på scenen, i små biroller, är han suveränt intressant, och lyckas göra de små inhoppen till det mest spännande som händer, på scenen.
Det handlar om Figaro, grevens betjänt, som ska gifta sej med Suzanna, grevinnans jungfru, idag, men får veta av sin fästmö att rummet dom fått som ligger mittemellan Greven och Grevinnans sängkammare, blivit dom tilldelade för att husets herre är lite sugen på den unga bruden.
Det handlar också om Marceline, en äldre kvinna som arbetar som hushållerska åt greveparet, och som lånat en stor summa pengar till Figaro, med förbehållet att om han inte kan betala tillbaka dom ska han gifta sej med henne.
Och det handlar om Cherubin, en page som är förälskad i Grevinnan.
Detta var den mest framgångsrika pjäsen i Frankrike under hela 1700-talet. Den är skriven av Pierre Beaumarchais, en verklig renässansman: Han var en urmakare, uppfinnare, dramatiker, musiker, diplomat, spion, förläggare, hortonom - en vetenskaplig trädgårdsodlare, en vapenhandlare, en finänsiär och en revolutionär. Någon borde skriva en pjäs om honom, tycker jag.
Han föddes i Frankrike 1732, som son till en urmakaren i en småstad. Tjuogoett år gammal uppfann han ett sätt för fickur att bli mer tillförlitliga, genom något som heter spärrhake, och efter lite tjafs om rättigheter blev han en av de mest kände klockmakarna i landet, något som gjorde honom förmögen, och han började fnula med att skriva pjäser.
Den här pjäsen ingår i en trilogi om Figaro, och den föregås av BARBERAREN AV SEVILLA, och följs av DEN SKYLDIGA MODERN, en pjäs som utspelar sej 20 år efter bröllopet, och handlar om hur Cherubin och Grevinnan har fått en son, och om Grevens oäkta dotter, som är kära. Den är också dramatikerns sista pjäs.
FIGAROS BRÖLLOP var tänkt att sättas upp 1781, på Comédie Francaise, en av Frankrikes få statliga teatrar som fortfarande existerar. Den skapades 1680, genom att Louis XIV slog ihop de två enda existerande teatergrupperna i Paris, Guénégaud Threatre och Hôtel de Bourgogne. Ursprungligen hade pjäsen godkänts av censorn, men en privat läsning inför Louis XVI, chockade monarken, och han förbjöd dess framförande. Det var först sen författaren gjort ändringar och förflyttat handlingen till Spanien, som man fick kungens tillstånd att framför den.
Den hade premiär 1784, på den då två år gamla Théâtre Français, och spelade 68 föreställningar i rad. Författaren gav sin del av förtjänsten till välgörenhet.
Två år senare, 1786, hade Mozarts operaversion, med ett italienskt libretto av Lorenzo Da Ponte, premiär på Burgtheater i Wien.
Kanske har man en liten kris på Dramaten. I alla fall borde man kanske ha det: stan är full av dramatenaffischer där man gör reklam, inte för uppsättningar, utan för olika dramatenskådisar, och i den stora foajén har man täckt över den stora fondmålningen View of the Park av Oscar Björck med ett ganska ful plankvägg där man har satt upp svartvita foton på alla skådespelare som jobbar på teatern. Det är inget fel i att vilja synliggöra artisterna, att liksom skapa kändisar, men då måste man liksom kunna följa upp; vad nytta är det att locka med till exempel Adam Pålsson, att utnyttja hans ansikte och namn, om man sen inte ger honom ett sammanhang att infria förväntningarna? Man verkar inte har några produktioner där de marknadsförda skådespelarna kan få briljera.
Jag vet inte om regissören Tobias Theorell är känd för sina rafflande, lekfulla komedier. Jag skulle inte säga det. För mej skulle han nog sortera in under det ganska svarta, poetiska, så jag trodde verkligen att detta kunde bli en intressant föreställning. Jag tyckte mycket om hans SVARTA DJURET SORG, på Dramatens Lilla, och SWEENEY TODD, på Kulturhuset Stadsteatern.
Det hela utspelar sej i ett slags tidslöst, regellöst, och principlöst samhälle där ingen verkligen verkar riskera något. Lite som såna där tecknade filmer där folk blir krossade av smidesstäd för att sen dyka upp igen, oskadda.
Scenografin föreställer ett ingenstans, och ser ut lite som en replokal, och verkar vara tänkt för en avsevärt mindre scen. Ett draperi av kätting hänger i fonden, och i mitten löper en slags böljande, upphöjd scen från bakre scen och fram, ner över scenkanten. På höger sida står ett trumset. På vänster en tvättmaskin och några stolar. Senare i föreställningen kommer man att sänka ner ett fantastiskt tak av hängande glödlampor, men den plötsliga poesin känns lite malplacé.
Musikaliskt är det lite… förvirrande. Man sätter upp FIGAROS BRÖLLOP, pjäsen, den som ligger till grund för den oändligt mycket mer kända operan. Sen tar man trots det tillbaka mycket av Mozarts musik. Men sen, som om Mozarts musik inte duger, skriver man till ny, ofta rejält ointressant musik.
Spelstilen är vad jag skulle kalla för öppen, vilket vill säga att alla, när som helst verkar kunna ta steget ut ur handlingen och börja prata med publiken, vilket gör att om historien haft någon som helst vikt, tyngd och relevans, så försvinner den känslan ganska fort. Tänk själv en rysare där offret hela tiden kan gå ur handlingen för att tala till åskådarna. Det blir lite svårt att ta något på allvar.
I vad jag tolkar som ett missriktat försök att visa att man är feministisk - om någon nu trott att denna uppsättning inte var det - så låter man Marceline, den åldrade hushållerskan, ha en lång om monolog om alla dick-pics som hon får.
Jag har svårt att tänka mej att detta är något som Dramatens stålullshårade publik inte är vidare bekanta med, varken som mottagare eller sändare. Känner man verkligen sin publik så illa? Dessutom verkar hon mer irriterad och störd på alla foton hon får, så publiken får liksom en bild av att dagens damer tycker att dickpicks är lite störande, men ofarliga, som skräppost, eller snöblandad motvind, medan jag tror att det inte alls är vad man vill säga. Om man vill göra ett inlägg i den här debatten så tror jag man måste visa en kvinna som känner sej som ett offer, inträngd, äcklad, ansatt, istället för någon som blir lite störd av att det plingar i telefonen.
Eftersom detta är en repetition tänker jag att detta är något dom testar, något som om man i repsalen av någon anledning kände var ett samhällsproblem som var viktig att ta upp i en uppsättning av FIGAROS BRÖLLOP, men som man efter idag kommer att ta bort, eftersom den känns lite apart i en sängkammarfars, men när jag någon vecka senare pratar med en kompis som såg föreställningen efter premiär, då var den oförklarligt nog, fortfarande kvar.
Av någon anledning har man också låtit Cherubin, den kåta, förlåt, konstant förälskade gudsonen till Grevinnan, och Grevens page, spelas av en kvinna. Är det en flört med byxrollerna inom opera, där man låter kvinnor spela män, eller anser man flatflörtandet mer kittlande, eller tvärtom sexuellt oprovocerande, att låta en kvinna spela rollen som den person som i praktiken står längst ner i status, men högst den erotiska skalan? Blir Grevinnans skuld, eftersom hon har en liten flört med honom, mindre om han spelas av en kvinna?
Vad jag hade förväntat mej, eller i alla fall önskat, hade varit en djupdykning ner i verket, att man liksom tagit komedin, ruskat om den, tagit ett steg tillbaka och sett på den ur ett annat håll. Lite som jag kan tänka mej att man gjorde 1927, när Konstantin Stanislavsky satte upp en produktion på Moskvas Konstnärliga teater.
Det finns ett citat som jag - har det precis visat sej - totalt har missförstått. Jag trodde det löd: Komedi är tragedi, minus tid, och jag hade tolkat det så att om man snabbade upp en tragedi, säg, scenen i HAMLET där Polonius gömmer sej bakom ett draperi, då skulle man ha en slags sängkammarfars. Citatet, som kan härföras till Steve Allen, lyder: Tragedi plus tid är lika med komedi, vilket betyder att det måste ha gått ett tag innan man kan skämta om en tragedi, men skämta måste man, annars blir man galen.
I alla fall, detta visste jag inte då, när jag satt i Dramatens Stora Salong, och jag förväntade mej en föreställning enligt den felaktiga tesen: att man kan göra tragedi av komedi om man drar ut på det.
Och ja, det är utdraget, och inte är det komiskt, så lite rätt hade jag, men att kalla det en tragedi är att ta i.
Att skämta kan vara en slags försvarsmekanism. Vi skämtar om Donald Trump, om Hitler, om stadsministrar, chefer och ledare, för att dom skrämmer oss, och vi vill ta ner dom, lite som när en apflock försöker skrämma iväg en boa-orm, eller när fåglar luftanfaller en katt. Det är exempel på humor som attack.
När Pierre Beaumarchais skrev FIGAROS BRÖLLOP, 1778, var det för en helt annan publik, en helt annan värld än den vi nu lever i, med andra sociala regler. Franska revolutionen låg ännu elva år in i framtiden, och klasskillnaderna var stora. Aristokraterna hade vissa privilegier. Underklassen var kanske inte slavar, men inte långt därifrån. Det var därför folk tyckte det var roligt att se en pjäs där tjänare och fruar lurar en greve, för han var någon man annars inte vågade sätta sej upp emot. Revolutionären Danton sa att den här pjäsen dödade adeln, och Napoleon Bonaparte, i exil, sa att pjäsen var revolutionen, redan i praktik.
När man ser pjäsen i våra dagar, med våra ögon, har den förlorat mycket av sin egg. Då, när en tjänare var uppstudsig mot en överordnad, riskerade han något, det var därför man skrattade, förtjust, åt hans mod och hans skicklighet. Överheten hade liksom en inbyggd makt, innerbar en verklig fara, det var lite som att munhuggas och skämta med Darth Vader.
Idag, när man sätter upp den här typen av domestiska komedier, har inte maktmannen samma inbyggda värde, utan det måste klargöras. De sociala reglerna, och inbördes status, måste var tydlig. Greven, eller vem det nu är, måste upp på pidestalen, för att vi ska kunna störta honom. Men om Figaro bara fjantar runt, utan att verkligen riskera något, då blir han ju en större idiot än Greven, som i alla fall har ett mål, en mening.
Och det är inte han, maktpersonen, som ska spela sitt värde, det är de andra. Ifall Figaro, Suzanna och grevinnan Rosine inte är vettskrämda, verkligen fruktar honom, fungerar inte komedin. Om greven redan från början är en pellejöns som man visar öppet förakt, om han har lågstatus, då har han ingenstans att falla, och vi, publiken, upplever inte att vi vinner något.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
GRUPPEN KÖPER SEJ FRI, på Kulturhuset Stadsteatern:
När en teatergrupp, eller en förställning, ger sej själv epitetet feministisk, drar jag ofta öronen åt mej. Inte för att jag har något emot jämlikhet, det är bara det att ordet i sej har blivit lite nött och utnyttjat. Exploaterat. Jag vet ingen föreställning eller teatergrupp som skulle säga att den inte är feministisk.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/01/gruppen-koper-sig-fri-kulturhuset.html
DONNA JUANITA på Kulturhuset Stadsteatern:
Det tog inte lång tid in i föreställningen innan jag började tänka: det här skulle kunna ha blivit riktigt bra. Med en annan regissör, kanske, nej, säkert, och definitivt med ett annat manus.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/01/donna-juanita-kulturhuset-stadsteatern.html
EN MAN SOM HETER OVE, på Rival:
"Är det bara jag, eller har Rival blivit en väldigt kreddig scen?
”Den har alltid varit det,” kanske du säger, ”från det att dom öppnade och körde KVARTERET SKATAN, RAINMAN och Sissela Kyles DINA DAGAR ÄR RÄKNADE. Den är en sån där scen dit de hippa Stockholmarna går, om dom går någonstans överhuvudtaget.
”Okej…” säger jag, för det verkar som om du vet vad du snackar om."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/01/en-man-som-heter-ove-rival.html
Håller helt med!! Tack för en bra text
SvaraRadera