GLADA ÄNKAN, genrep, Operan, föreställning 3, 18/1 2017

MUSIK Franz Lehár, TEXT Henrik Dorsin efter Victor Léon och Leo Stein, REGI Ole Anders Tandberg, KOREOGRAFI Roine Söderlundh, SCENOGRAFI Erlend Birkeland, KOSTYM & MASK Maria Geber, LJUS Ellen Ruge,  DRAMATURG Katarina Aronsson, MED HANNA GLAWARI Elin Rombo, DANILO DANILOVITSCH Jeremy Carpenter, BENNY ZETTERBERG, OPERANS VD Henrik Dorsin, VERONICA, HANS HUSTRU Marianne Hellgren Staykov/Vivianne Holmberg, LEIF ”FISKEN” HERMANSSON Klas Hedlund, SØREN RUGBRØD Pierre Gylbert, CARL Å. ADAMSSON Joel Annmo, CATHARINA NJEGUS Miriam Treichl, DIRIGENT Joakim Unander, Fredrik Burstedt, Kungliga Operans Kör & Kungliga Hovkapellet

Bit by bit,

Putting it together...

Piece by Piece-

Only way to make a work of art.

Every moment makes a contribution,

Every little detail plays a part.

Having just a vision's no solution,

Everything depends on execution:

Putting it together-

That's what counts!

Putting it Together 

ur SUNDAY IN THE PARK WITH GEORGE

av Stephen Sondheim

I filmversionen av Truman Capotes Breakfast at Tiffanys, säger Audrey Hepburn, i rollen som Holly Golightly, angående ångest och panik: Well, when I get it the only thing that does any good is to jump in a cab and go to Tiffany's. Calms me down right away. The quietness and the proud look of it; nothing very bad could happen to you there.

Några år efter att jag flyttade till Stockholm, tidigt 90-tal, när jag kände mej rotlös, osäker, utsatt eller tröstlös, då brukade jag irra in på NK. Och även om jag visste att jag inte riktigt hörde till, passade in, var en av deras idealkunder - jag bodde vide den tiden på ett bostadshotell för ungdomar, sysslade med kultur och försörjde mej genom att sälja bröd i tunnelbanan - fick dom mej aldrig att känna att jag var mindre värd, oönskad eller fel. 

Nu för tiden, när NK verkar ha blivit ett samlingsnamn för olika butiker, känns det mer och mer som om den rollen har tagits över av Kungliga Operan. Där känner jag mej trygg, omhändertagen, som att min ålderdom är tryggad, och sjukvården säkrad.

Min kompis Ticket Master, som tipsat mej om att Operan hade genrep på GLADA ÄNKAN, hade visserligen gett mej ett exakt klockslag, men i tillfällig förvirring fick jag för mej att det var då man slog upp dörrarna, och släppte in oss, så när  jag kom fram till Gustaf Adolfs torg, låste fast min hoj och klampade uppför operans trappor, då var det redan smockfullt på parketten. 

Jag övervägde att vända och cykla hem igen, men så letade jag mej truligt upp på tredje raden - det är tre balkonger upp för dej som inte pratar teater, så högt man kan komma - där jag hittade en plats längst fram vid räcket, i mitten. Här var det luftigt, ledigt och det verkade som om det var här operans personal hade valt att sätta sej. Det fanns en förväntan i luften, som om vi alla var inställda på att få se något spektakulärt, dåligt eller bra kvittade, vi var där, innan premiär!

Ordet operett är en slags diminutivform av ordet opera, en förminskningsform som gör den till en mindre opera, i betydelsen lättare, enklare, mindre komplicerad.  Här dör någon väldigt sällan, och man sjunger för det mesta i dur. 

Konstformen operett växte i mitten av 1800-talet fram ur den franska opéra comique, en konstform som använde sej av existerande musik, men med ny text, och man ska inte hänga upp sej på ordet comique, och tro att det betydde en slags musikaliserad fars, där och då stod den mer för det vanliga livet, om realism, om borgare och bönder, till skillnad från verk om kungar, gudar och heroiska hjältedåd.

Operetten kom till för att det fanns ett behov av en lättare, kortare musikteater, och alla verkar vara överens om att den startades av Hervé, en sångare, kompositör, librettist, dirigent och teaterchef som skrev mer än hundra operetter som alla idag är ganska ordentligt bortglömda. Kungen över den franska operetten är och förblir Jaques Offenbach, men bland engelsmännen härskar Gilbert and Sullivan, och över den österrikiskt-ungerska, regerar Johann Strauss II, och det är också hit kvällens kompositör, Franz Lehár, räknas.

Kompositören Franz Lehár föddes 1870 i kungadömet Ungern, i en del som idag  är slovakien. Han dog så sent som 1948, 78 år gammal.  Hans förhållande till det nazisterna och tredje riket är speciellt: Många av hans librettister var judar, och hans fru hade varit judinna innan hon konverterade till katolicismen för att gifta sej, och 1938 fick hon av nazisterna titeln Ehrenarierin, vilket ungefär betyder att hon ”höjts upp” till en slags heders-arier. Trots detta försökte man få henne deporterad.

Hans mest kända verk, GLADA ÄNKAN, började ursprungligen som en pjäs från 1861, L’attaché d’ambassade, av Henri Meilhac, en särdeles produktiv dramatiker och librettist, som bland annat - tillsammans med sin arbetspartner Ludovic Halévy - skrev librettot till George Bizets CARMEN, men han författade även, på egen hand, librettot till flera av Offenbachs operetter, som SKÖNA HELENA, RIDDAR BLÅSKÄGG, och PARISERLIV.

Trots detta skrevs librettot till GLADA ÄNKAN inte av dramatikern själv, utan av Viktor Léon och Leo Stein, där det var den senare som hittade pjäsen och tänkte att den skulle kunna bli en bra operett. Han tog kontakt med en samarbetspartner, Léon, och dom kontaktade en teater, Theater an der Wien, som gillade idén, och så författades ett libretto. Först efter det kontaktade man tonsättaren Frans Lehár.

Operetten hade premiär i Wien 1905, samma år som den transsibiriska järnvägen öppnar, Ryssland har en revolution, Theodor Rosevelt blir USAs 26:e president, Mata Hari slår igenom i Paris, Albert Einstrein brottas med relativitetsteorin, Las Vegas grundas, Norge får självständighet från Sverige, bröderns Wrights tredje flygplan stannar i luften i 39 minuter, och vargar utrotas i Japan.

Ursprungligen handlar GLADA ÄNKAN om den rika franska änkan Hanna Glawari, som har ärvt 20 miljoner av sin döde make, från det utfattiga balkanska kungadömet Pontevedro, och landet är nu rädda att hon ska ta sina pengar ur landet och bankrutta landet. Man bestämmer sej för att hitta en ny make åt henne, en Pontevedran. 

I Dorsins och Tandbergs version handlar det i stort om konst och kommers, den där balansgången som jag antar varje teaterchef måste göra. Det utspelar sej på Kungliga Operan, där chefen, Benny Zetterberg, försöker tillfredsställa alla, både de som kräver att det ska gå bättre för Operan, rent ekonomiskt, men även de som önskar rent konstnärliga framgångar. I ett desperat försök att behålla sitt jobb lyckas han engagera en stor operadiva, Hanna Glawari, men det visar sej att hon är trött på att göra de stora, tunga roller, och vill sjunga operett. Speciellt Glada Änkan.

För att tillfredsställa den konstkrävande teaterledningen kontaktar operachefen Danilo Danilovitsch, en prettoregissör på en förortsteater, en sån som med att harem av beundrande, ambitiösa kvinnor med skådisambitioner och som kulturskribenter förut älskade att glorifiera, innan det blev allmänt vedertaget att han bara stod i vägen för en kvinna.

Det hela kompliceras av att det visar sej att divan Hanna och demonen Danilo har ett romantiskt förflutet.

Jag har sagt det förut, men jag har lätt för att upprepa mej: det är svårare att skriva om något man gillar än något man ställer sej kritiskt till. Det är så lätt att man bli någon slags illitterat hejarklack, utan vare sej ananlys, åsikt eller infallvinklar, någon som bara staplar superlativ och verbala applåder.

Med detta sagt, vill jag säga: 

Jag gillade det här jätte-, jätte- jättemycket, utropstecken, smiley, #operanärbäst!

När det är som bäst påminner det om Broadway, om Hasse och Tage, om Galenskaparna och After Shave, om Bröderna Mozart och farsen Rampfeber, och när det är som sämst måste jag ha blinkat, för jag hittar ingenting att hacka på. Det känns underbart påkostat, detaljregisserat och lustfyllt, och det är en humor och berättarglädje som inte gör sej lustig över någon, utan att för den skull kännas pk-kastrerad. 

Alla, och allt, glänser och briljerar. Till och med kören, som ofta kan få en lite styrmoderlig behandling - stå still, ta inte fokus, se arg ut och sjung när du ska - utnyttjas suveränt, och presterar stort. 

Scenografi, ljus och kostym känns lyxig, påkostad och ambitiös, som en stad i väntan på stadsbesök. Regissören Ole Anders Tandberg(FÅGLARNA, OTHELLO, , KUNG LEAR) och jag har ett ambivalent förhållande, från min sida. Jag älskade hans DON GIOVANNI på Kungliga Operan, och JAG ÄR VINDEN på Kulturhuset Stadsteatern, men andra produktioner har jag varit lite mer ljummen, för att inte säga kall, inför. 

Här är han het som en hårfön. 

Operasångare, har det visat sej, tillhör bland det roligaste som man kan se på en scen. Miriam Treichl, som operachefens assistent, är så vansinnigt rolig att det inte skulle förvåna mej om hon dyker upp i nån Jönssonliganfilm, eller i nån fars på en sommarteater. Hennes - och många av de övrigas - bredd är förunderlig: från Wagner över hela spektrat till fars. 

Och, det kanske viktigaste, i en produktion där formen får stort utrymme: det låter fantastiskt. På vägen hem lyckades jag skrämma en och annan turist som strosade på cykelbanan vid Munkbroleden genom min entusiastiska, men något tondöva version av Vilja-visan.

Jag tänker inte slösa bort din tid med att hylla Henrik Dorsin, men jag har svårt att förstå hur dom kan dela ut nobelpris i fysik, men inte i komik. Nåt slag pris borde han få i alla fall. Han är något så ovanligt - i dess dagar - som en komiker som inte verkar ironisera och göra sej lustig över någon annan, han verkar våga driva med sej själv. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

NATTVANDRINGAR I DEN UNDRE VÄRLDEN, på Kilen: 

"För den verkligt stora behållningen är huvudrollsinnehaverskan. Hon golvar mej, och man blir lite förälskad i hennes rollfigur. Det finns inga stora, dramatiska uttryck, à la grekiska dramer, med hjärta, smärta, hat och hämnd, utan det är i det totalt normala, smått komiska lilla livet som figuren får liv."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/02/nattvandringar-i-den-undre-varlden.html

ROMEO OCH JULIA, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 2, 15/1 2017

Det hade varit skönt att se någonting riktigt, något som kändes, smärtade, rev och rappade. Jag hade velat se en föreställning där det var nära att jag ställt mej upp och skrikit: Nej, gör det inte, vänta, hon kommer att vakna!

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/02/romeo-och-julia-kulturhuset.html

FIGAROS BRÖLLOP,  på Dramaten: 

Efter föreställningen, när vi väntade på att de längre bort i bänkraden skulle resa sej, så att vi kunde komma ut, började jag prata med det äldre, äkta paret som satt bredvid mej:

”Vet du, det är så länge sen man såg något som var bra,” sa mannen som satt bredvid mej.

”Ja, allt ska göra så konstigt, nu för tiden,” beklagade han som satt bredvid honom.

”Som om det var barnteater.”

”Som om vi var dumma i huvudet.”

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/02/figaros-brollop-genrep-pa-dramaten.html