Manus, regi & sångtexter Jacob Hirdwall, Musik Fredrik Söderberg, Koreografi Johanna Lindh, Scenografi och kostym, Caroline Romare, Scenografi och ljusPeter Stockhaus, Mask Carina Saxenberg, Videoscenografi Tom Waldton, Regiassistent, Patricia Nicole Olmos Polanco, Grafisk form Ola Carlson, Foto Karolina Henke, Producent Birgitta Rönnhedh, Teknik Robin Auoja, Mika Knutsson, Kommunikatör Margareta Hallqvist, Inspelad musik Anna Söderberg, MED Andreas Liljeholm, Camilla Larsson, AnnaKarin Hirdwall, Linda Lönnerfeldt, Malin Güettler, Niklas Jarneheim, Röster, Fortunata Kolompar, Leonardo Secic, Adrian Secic, Ebba Backlund, Gabriella Jädert, Tala Radwan, Ali Hussein, Zahed Yossefi, Annie DeFay Hallworth, Josef Abbas, Marika Lindström
We all must pay a price
To be safe, we lose our chance of ever knowing
What's around the river bend
Waiting just around the river bend
I look once more just around the river bend
Beyond the shore where the gulls fly free
Don't know what for what I dream the day might send
Just around the river bend for me, coming for me
I feel it there beyond those trees
Or right behind these waterfalls
Can I ignore that sound of distant drumming?
For a handsome sturdy husband who builds handsome sturdy walls
And never dreams that something might be coming?
Just around the river bend
Just around the river bend
Just Around the Riverbend,
ur Pocahontas,
av ALAN MENKEN, STEPHEN LAURENCE SCHWARTZ
Elaine Stritch, broadwaylegenden som kanske är mest känd för sin roll som Joanne i Stephen Sondheims och George Furths musikal COMPANY, spelade 1958 i GOLDILOCKS, en musikal som konstigt nog inte handlar om Guldlock, även om en man utklädd till björn dyker upp i en scen. Föreställningen var ingen hit, och gick bara 161 föreställningar, även om den nominerades till fem Tony Awards, och vann två, för manliga och kvinnliga biroll.
Dramatikern, kompositören, aktören och sångaren, Noël Coward, som en kväll sitter i publiken, kommer till hennes loge efter föreställningen, och säger “Any leading lady who doesn’t do a double take when a nine-foot bear asks her to dance is my kind of actress.”
Det är lite det jag tänker på när jag sitter längst fram på Kilen och ser Ensembleverkets uppsättning av NATTVANDRING I UNDRE VÄRLDEN, för huvudrollsinnehaverskan gör lite samma sak: vad som än händer - och det händer henne en hel del - så tar hon in, och verkar tro på det som sker. Det är genom hennes spel som föreställningen får en trovärdighet och mänsklighet. Hennes sätt att förhålla sej till det som händer, hennes intresse för berättelsen, ger den ganska högtravande, intellektuellt ganska konstruerade berättelsen en själ.
Det handlar om Eurydike, en högpresterande systemutvecklare som tror att hon fått i uppdrag av sin chef att åka över ”floden” till fel sida av stan och köpa ett konstverk på ett galleri. Givetvis, med ett sånt namn, så bär det raka vägen ner i underjorden. Hades, underjordens gud, har något att säga henne. Exakt vad vet jag inte. Syftningarna till grekisk mytologi blir lite förvirrande: jag saknar en Orpheus, och jag vet inte varför det är Hades som lockar ner Eurydike, och inte Aristaeus som jagar henne dit. Biten av en orm blir hon i alla fall, men då är hon redan därnere.
Jag tycker att föreställningen förlorar lite på att flörta med legenden om Eurydike, eftersom den egentligen inte har så mycket med den att göra. Det hade kanske varit intressantare om man hållit parallellerna dolda, så att vi, publiken, eventuellt hade sett sambandet, utan att få det skrivet på näsan, för det får i alla fall mej att hela tiden falla ur historien och försöka förstå vad det är för symboler som man refererar till, även när det kanske inte alls finns några dolda meningar. Och jag är inte tillräckligt smart att reda ut allt, känner jag.
En gång när jag försökte skriva en seriös pjäs, så var jag mer intresserad av att imponera på ett ansiktslöst övre kulturskikt med mitt geniala manus, med mina högtravande referenser och blinkningar till den antika mytologin och dramatiska arketyper, än jag var fokuserad på vad jag verkligen ville säga, vilket egentligen inte var så mycket, och absolut inte originellt. Jag påstår inte att det är så i det här fallet, men mina tankar om föreställningen går lite åt det hållet.
Författaren verkar vilja säga något om vad han tycker är ett övre samhällsskikt, men jag uppfattar det som att han gör det von oben, själv, med en lite nedlåtande, överintellektualiserad attityd.
Mitt stora problem, när en dramatiker försöker göra en Tennessee Williams, det vill säga använda sej av myter och klä dom i moderna kläder, är att den verkliga världen måste vara verkligt verklig, för att det ska funka. Det blir annars så väldigt abstrakt och eteriskt att mycket förlorar sin distinktion: Blanche Dubois kommer visserligen till Elyseiska fälten, med spårvagnslinjen Linje Lusta, men det är namnet på en gata i ett mycket specifikt område, Latin Quarter, i New Orleans. I ORPHEUS DESCENDING är den poetiska handlingen fast förankrad i en spannmålsbutik i en liten stad i södern. Sebastian, i SUDDENLY LAST SUMMER, blir dödad och uppäten, som Dionysos, men platsen är en europeisk semesterort.
Här vet jag inte riktigt var det är meningen att vi ska befinna oss, om den verkliga världen, den där huvudrollen arbetar, ska vara en plats som existerar, eller om allt är en saga, utan någon som helst fast förankring. Men det gör också att samhällskritiken blir lite uddlös. Det glider liksom över och blir en fabel, en distanserande saga.
Detta sagt om dramatikern, så vill jag framhålla att jag tycker regissören - som är en och samma person - gör ett utmärkt jobb. Föreställningen är iscensatt på ett mycket intressant och vackert sätt, med fantastiskt fina och finurliga scenbilder, projektioner och filmer. Där finns den poesi jag saknar i texterna. Jag går från föreställningen med känslan av att ha sett ett mycket intressant dansverk, där en apcharmig kvinna ur publiken letat sej upp på scenen.
För den verkligt stora behållningen är huvudrollsinnehaverskan. Hon golvar mej, och man blir lite förälskad i hennes rollfigur. Det finns inga stora, dramatiska uttryck, à la grekiska dramer, med hjärta, smärta, hat och hämnd, utan det är i det totalt normala, smått komiska lilla livet som figuren får liv. Jag hade gärna sett henne och denna karaktär i andra saker, som Eurydike Försöker Ställa Allt Till Rätta, en föreställning där hon kanske dimper ner i den stora dramatiken och försöker lösa konflikter, lite som en slags dramatikens diplomat. Jag skulle gärna se henne försöka medla mellan Hamlet och Gertrude i, eller vad sägs om Eurydike Ordnar Upp i Orestien?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
ROMEO OCH JULIA, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 2, 15/1 2017
Det hade varit skönt att se någonting riktigt, något som kändes, smärtade, rev och rappade. Jag hade velat se en föreställning där det var nära att jag ställt mej upp och skrikit: Nej, gör det inte, vänta, hon kommer att vakna!
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/02/romeo-och-julia-kulturhuset.html
FIGAROS BRÖLLOP, på Dramaten:
Efter föreställningen, när vi väntade på att de längre bort i bänkraden skulle resa sej, så att vi kunde komma ut, började jag prata med det äldre, äkta paret som satt bredvid mej:
”Vet du, det är så länge sen man såg något som var bra,” sa mannen som satt bredvid mej.
”Ja, allt ska göra så konstigt, nu för tiden,” beklagade han som satt bredvid honom.
”Som om det var barnteater.”
”Som om vi var dumma i huvudet.”
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/02/figaros-brollop-genrep-pa-dramaten.html
GRUPPEN KÖPER SEJ FRI, på Kulturhuset Stadsteatern:
När en teatergrupp, eller en förställning, ger sej själv epitetet feministisk, drar jag ofta öronen åt mej. Inte för att jag har något emot jämlikhet, det är bara det att ordet i sej har blivit lite nött och utnyttjat. Exploaterat. Jag vet ingen föreställning eller teatergrupp som skulle säga att den inte är feministisk.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/01/gruppen-koper-sig-fri-kulturhuset.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar