ROMEO OCH JULIA, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 2, 15/1 2017

Foto: Carl Thorborg

Av William Shakespeare, Översättning Göran O Eriksson, Bearbetning Armin Kerber, Regi Linus Tunström, Scenografi och kostym Julia Przedmojska, Musik Foad Arbabi, Ljus William Wenner, Mask Carina Saxenberg, Ljud Simon Mårtensson, Med Gizem Erdogan, Daniel Nyström, Emil Almén, Elin Skarin, Alma Pöysti, Robert Fux, Leonard Terfelt, Elin Skarin, Anna Wallander, Anders Johannisson, Gunilla Röör, Åke Lundqvist, Lennart Jähkel, 

If your heart always did

What a normal heart should do

If you always play a part

Instead of being who you really are

Then(And) you might just miss

The one who's standing there

So instead of passing by

Show him(the someone) that you care

Instead asking why

Why me? And why you?

Why not we two?

'Cause love don't need a reason

Love don't always rhyme

And love is all we have for now

What we don't have is time

Love Don’t Need a Reason

av Peter Allen, Micheal Callen Marsha Malamet.

Det hade varit skönt att se någonting riktigt, något som kändes, smärtade, rev och rappade. Jag hade velat se en föreställning där det var nära att jag ställt mej upp och skrikit: Nej, gör det inte, vänta, hon kommer att vakna!

Det finns två pjäsen, nej, en pjäs och en musikal, som jag inte behöver se igen, så länge jag lever. Det finns fler, men ROMEO OCH JULIA och WEST SIDE STORY, toppar listan. Det är historier jag inte behöver få berättade för mej, igen, nånsin. Varför? Därför att jag är ganska så ordentligt cynisk, som tänker: varför investera i två straighta ungdomar som ändå tar livet av sej i slutet?

Jag vet inte hur gammal jag var, men tillräckligt gammal för att få följa med på fest, tydligen, och tillräckligt gammal för att tycka det är pinsamt att böla öppet, inför alla, som en snorunge. 

Eller fest och fest; vi var hos några vuxna, hos någon väninna till min mamma. Musikalen Showboat, från 1951, gick på teven, och det var inte alls en sån där musikal som jag var van att se, en sån där Fred Astaire och Ginger Rogers snurrade runt, runt, och var lite sura på varandra, men blev vänner sen. 

Det här var sorgligt. Det var så ledsamt att jag fick en liten klump i halsen, du vet, längst bak, som gör att man inte kan prata ordentligt, man måste harkla sej. 

Idag skulle jag inte kunna säga dej vad filmen handlar om, och jag antar att jag missade en hel del av den, för så fort det blev för sorgligt, och jag tårarna började komma, då smet jag in på toaletten, och stod och lipade, ljudlöst. 

När jag försvann in för tredje eller fjärde gången undrade min mamma om jag hade fått blåskatarr, och jag förstod att det här att smita iväg var mer suspekt än jag hade tänkt.

Jag berättar det här för att illustrera att jag inte alltid varit en känslokall, distanserad, analytisk fetbobba utan något som helst romantiskt sinne.

Eftersom jag försöker se minst en föreställning i veckan, kan det ibland bli så att jag går på saker som jag inte är vidare nyfiken på, speciellt om det visar att jag har sett allt annat. Ärligt talat är det ganska ofta så, men det behöver inte betyda att föreställningen visar sej vara ointressant när jag väl ser den. 

Den här dagen, en söndag, stod jag och valde mellan att gå och se ROMEO OCH JULIA på Kulturhuset Stadsteatern, eller WEST SIDE STORY med Viktor Rydbergs Gymnasium, på Maxim. Jag vägde för och emot, och till slut fick ekonomin avgöra. 

Det var ännu ett fall där snålheten bedrog visheten.

Det är inga problem att få en sistaminutenbiljett, och det är så gott om lediga platser att man i princip kan välja och vraka. Jag väljer en plats långt fram, och hamnat precis bakom sufflören, visar det sej. Det är också den plats dit Mercutio går när han ska ställa sej på armstöden till en stol ute i salongen. 

Vi är så få i salongen att det mer känns som om man bjudit in personer för en diskussion om pjäsen efter föreställningen, än en föreställningspublik. Jag sitter länge och väntar på att resten ska komma, och det kommer som en verklig överraskning att det bara blir vi, ikväll, när dörrarna till salongen stängs, och det börjar.

Det handlar om Romeo och Juliet, nej, det handlar om Romeo Montague och Julia Capulet, för vilken familj dom tillhör är minst lika viktigt som vilka dom är som individer. Nästan viktigare, för man lär egentligen inte känna dom, mer än som två personer som blir förälskade i varandra. 

Vad det är hos varandra som dom blir förälskade i, blir jag aldrig riktigt klok på. Dom bara ska falla för varandra, så jag antar att det är varandras utseende, i första hand, och trots att dom båda har en ganska avancerad retorik och en fallenhet för ordsmideri, verkar det inte som om den talangen uppskattas, eller ens uppmärksammas, av den älskade.

I alla fall, deras familjer, Montague och Capulet, ligger i fejd. Romeo, som redan är förälskade i någon från det andra lägret, en Capulet; den då okända Julias kusin, Rosalie Capulet, smiter tillsammans med sina vänner Mercutio och Benvolio in på en fest som hålls av Capulet, där han och Julia för första gången träffas. Ögonblicklig kärlek uppstår. 

Jag tror aldrig jag har blivit förälskad vid första ögonkastet. Attraherad, javisst, nästan dagligen, men aldrig förälskad. Därför hade det varit intressant att se hur det går till. Hur attraktionen ögonblickligen går över i besatthet: Jag är kvinna, du är man, vi är någorlunda attraktiva, let’s get it on. Tyvärr så visas det väldigt sällan på scenen. Det är som om man inte riktigt har tid att undersöka vad det är man blir intresserad av. 

Men det som fascinerar med en förälskelse, till skillnad från attraktion, är allt den måste övervinna. Allt som sker trots, och på trots. Alla nej, på vägen. 

Det hela började som en italiensk sägen, med rötter i antiken, som översattes till vers av Arthur Brooke 1562, två år innan William Shakespeare föddes. 1567, när barden bara var tre år, skrev Willian Painter en prosaversion, Palace of Pleasure. 

Shakespeares version tros ha skrivits någon gång mellan 1591 och 1595, och är en av hans tidigare tragedier, skriven innan EN MIDSOMMARNATTSDRÖM, HAMLET, TRETTONDAGSAFTON och MACBETH, men efter RICHARD III och SÅ TUKTAS EN ARGBIGGA.

Han norpade en hel del från Brookes och Painters berättelser, eftersom upphovsrätten inte var vad den är idag, men han tillförde också en del intressanta biroller, som Mercutio och Paris. 

Berättelsen har använts i inte mindre än 27 operor, av alla från Berlioz till Tjajkovskij, med Gounods opera som den kanske bäst kända, och kritiskt erkända, och den mest välkända baletten är nog Prokofievs. Regissörer som George Cukor, Franco Zeffirelli och Baz Luhrman har filmat den.

På Stadsteatern har man bearbetat, strukit, styckat och suddat, så att vad som finns kvar kanske skulle passa bättre på en mycket mindre scen. Över trettiotalet roller har strukits ner till elva, med några dubbleringar,  men istället för att koncentrera handlingen till ett slags kammarspel, så känns det istället lite som om man rasslar runt i ett slags folktomt universum. Ibland går tankarna till något man skulle kunna skapa om man ville göra en Staffan Göthe, utan att ha den erfordrade fallenheten. Eller också är det bara de uppstoppade djuren som får mej att tänka så.

Jag hade velat se tvekan, tvivel och trevande, och upplever det här skeendet som stressat, övergripande och allmänt, som om man ville komma till kritan, utan att ha klart för sej vad det skulle vara. Det landar liksom inte i något. Jag känner nästan inte för någon De mer perifera rollerna blir för distanserade för att jag ska kunna läsa, eller i vissa fall ens förstå dom.

Innan föreställningen hade jag fruktat att detta skulle vara en högtravande uppsättning, en slags iscensatt litteratur, men hade faktiskt föredragit det, om skådespelarna hade tillåtits utveckla vändpunkter, fått vara här och nu, med fokus på sekunderna som tickar iväg. 

Till och med, tror jag, hade jag föredragit om man använt huvudrollsinnehavarnas olika kulturella bakgrund som något att bygga en konflikt på, men inte heller det används. Som det är nu förstår jag inte varför man sätter upp den, vad man tycker man har att tillföra med denna läsning. Jag hittar ingen romantik, sensualism, eller sexualitet. Och inget riktigt ställningastagande.

Kostymerna är kontemporära, med några få, förvirrande undantag, och scenografin är lite fyrkantigt. Lekfullt, kanske, och innovativt, men fyrkantigt. Bokstavligen. 

Den förra produktionen jag såg, där Julia Przedmojska gjort scenografin, DORIAN GRAY, på Kulturhuset Stadsteatern, hade två väggar, ställda i rät vinkel mot varandra. Den här har lagt till ytterligare en sådan modul, satt båda på hjul, och monterat dit gångjärn, så att väggarna går att fälla. 

Det är egentligen inte scenografens fel, men scenografin får för stort utrymme, i båda fallen. Den står ut, tar över. Det hade behövts en mycket mer lekfull och innovativ iscensättning för att utnyttja rummet, för att normalisera spelplatsen, för att skapa en verklig värld som karaktärerna lever i, och inte få oss att sitta och undrar vad man ska hitta på för underfundiga nedfällningar, lucköppningar eller väggvridningar härnäst

Vad som är svårt, när man som här tar ett avsteg från den historiska, faktiska verkligheten och skapar en slags fantasivärld, där plats och tid mer är luddiga, och konturslösa - vi vet inte när i tiden detta ska utspela sej, vi vet bara att det inte är en tillbakablick - är att de reglar som bygger detta sociala samhälle, och kultur, måste vara tydliga. Kan folk flyga? Är samhället ett patriarkat? Är det en synd att döda? Om det är nu, eller i framtiden, varför har man inga datorer eller mobiler? 

För att verkligen kunna förstå, uppskatta och bedöma en roll, så måste man veta de regler de lirar med, deras möjligheter och begränsningar. 

Här har man tagit en dåtid, klätt den i nutid, och hoppats på det bästa, utan att jag egentligen förstår varför man har valt att inte sätta det i historiskt kontext. 

När Julia sätter sej upp mot sina föräldrar och säger att hon inte vill gifta sej med greve Paris, så hade det hjälpt att veta om detta var vanligt: är det så att i denna världen brukar unga flickor själva få välja vem dom vill gifta sej med, eller är detta en omöjlig tanke? Det kvittar om vi som modern publik tycker att det borde vara så: det är viktigt för att måla Julias roll: är hon en mycket modig ung kvinna, med radikalt moderna idéer, eller är hennes krav normala, vilket gör hennes föräldrar krav, och följaktligen dom själva, mer intressanta, och hon själv blir en slags medelmaria?

Eftersom man här har valt att låta Romeos kusin Benvolio spelas av en kvinna som verkar vara en riktig fighter, och som inte tycks dra någon oresonlig uppmärksamhet till sej med sina blåmärken och märken efter slagsmål, så tolkar jag det som att detta är en värld där kvinnor inte förväntas hålla sej för sej själva, utan konkurrerar på lika villkor, vilket gör Julias konflikt med sina föräldrar till ganska ointressant, då den inte kräver något större mod från hennes sida. 

Jag har alltid tyckt att Mercutio är den mest fascinerande rollen i pjäsen, därför att han på något sätt står utanför handlingen. Kärleksparet blir ofta ganska ointressanta, som Barbie och Ken, mer som två ideér, två representanter för ung, blind kärlek, än två verkliga, intressanta människor. Mercutio på något sätt stoppar upp handlingen, ger tyngd, ger själ åt berättelsen. Hans död är så mycket mer upprörande - i alla fall för mej - än både Romeos och Julias. Han vill ju inte dö, medan de andra två inte vill något annat. 

Det blir så även här: jag dras till Mercutio, Benvolio, Amman - som av någon anledning spelas av en man, och spelas mycket bra, - och konstigt nog, Paris, greven som är den man som Julias föräldrar helst ser att hon skulle gifta sej med. Jag har aldrig sett en uppsättning där han, den tilltänkte, fått så stor uppmärksamhet, och lyckats hålla den, utan att jag egentligen vet varför, förutom att han på något sätt känns levande.

Man använder sej också av ett väldigt - låt oss säga - speciellt sätt att försöka ta livet av sej: man försöker kväva sej med en plastpåse. Det är lite svårt att förstå att i en värld där alla andra dör av knivhugg, så väljer inte en, utan båda, oberoende av den andra, att försöka ta livet av sej med en plastpåse över huvudet, även om det bara är en som lyckas. 

När det är över dröjer det innan applåderna kommer. Men sen klappar vi länge. Det är inte så mycket för det vi har sett, utan för att visa dom däruppe, skådisarna, att vi uppskattar deras slit, deras ambition och deras vilja att ge den bästa tänkbara föreställningen för den lilla publik som hittat dit. Jag önskar att dom hade fått mer utrymme att göra det dom är bäst på: att existera i stunden, fascinera och trollbinda.

Jag kan blir lite förundrad över att man i såna här förställningar, där man förefaller vilja säga Varför kan människor inte bara leva i fred? så sällan verkar undersöker varför människor inte bara kan leva i fred.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

FIGAROS BRÖLLOP,  på Dramaten: 

Efter föreställningen, när vi väntade på att de längre bort i bänkraden skulle resa sej, så att vi kunde komma ut, började jag prata med det äldre, äkta paret som satt bredvid mej:

”Vet du, det är så länge sen man såg något som var bra,” sa mannen som satt bredvid mej.

”Ja, allt ska göra så konstigt, nu för tiden,” beklagade han som satt bredvid honom.

”Som om det var barnteater.”

”Som om vi var dumma i huvudet.”

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/02/figaros-brollop-genrep-pa-dramaten.html

GRUPPEN KÖPER SEJ FRI, på Kulturhuset Stadsteatern:

När en teatergrupp, eller en förställning, ger sej själv epitetet feministisk, drar jag ofta öronen åt mej. Inte för att jag har något emot jämlikhet, det är bara det att ordet i sej har blivit lite nött och utnyttjat. Exploaterat. Jag vet ingen föreställning eller teatergrupp som skulle säga att den inte är feministisk. 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/01/gruppen-koper-sig-fri-kulturhuset.html

DONNA JUANITA på Kulturhuset Stadsteatern: 

Det tog inte lång tid in i föreställningen innan jag började tänka: det här skulle kunna ha blivit riktigt bra. Med en annan regissör, kanske, nej, säkert, och definitivt med ett annat manus. 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/01/donna-juanita-kulturhuset-stadsteatern.html