I'll never be
A knight in armor
With a sword in hand,
Or a Kamikaze fighter;
Don't count on me
To storm the barricades
And take a stand,
Or hold my ground;
You'll never see
Any scars or wounds-
I don't walk on coals,
I won't walk on water:
I am no prince,
I am no saint,
I am not anyone's wildest dream,
But I can stand behind
And be someone to fall back on.
SOMEONE TO FALL BACK ON
Jason Robert Brown
Ungefär 85 procent av alla böcker, som trängs med mej här hemma, är biografier eller memoarer. Jag har en himla massa. Vissa, som Maria Rivas, om sin mamma Marlene Dietrich, som D.V. av Diana Vreeland, och Gypsy av Gypsy Rose Lee, läser jag om och om igen, medan andra, Romalova Nijinskys bok om sin berömde make, eller hans dagböcker, eller böcker om Rose Kennedy, Diane von Furstenburg, Matthew Bourne och Michelangelo väntar på sin tur.
Två har bubblat upp till ytan, och så fort jag är klar med med att läsa om Ethel Merman, John Singer Sargent och John Bradys minnen av sin tid som ansvarig utgivare av Women Wear Daily och Harpers Bazaar, så ska jag börja bläddra i dom. Tanken var egentligen att dom skulle vara lästa såhär dags, men…
Den ena boken är Per Gerhards biografi över sin pappa Karl Gerhard, Karl Gerhard Med Kvickheten Som Vapen, och det andra är Karl Gerhards egen biografi Katt Bland Hermeliner, båda med sina dammskydd intakta. I Per Gerhards fall är det kanske inte så konstigt - boken kom 2007 - men Katt Bland Hermeliner kom 1957, så någon måste ha varit väldigt rädd om den.
Jag önskar faktiskt att jag redan hade läst båda böckerna när jag och min kompis Patti-Li Leuk gick och såg Karl Gerhard på Kulturhuset Stadsteatern. Eller kanske inte. Ett kort sökande på Wikipedia, när jag kommer hem efter föreställningen, och jag hittar många saker som utlämnats eller förändrats, och jag antar att om jag varit riktigt inläst så hade jag väl bara suttit där och irriterat mej på alla osanningar.
I ärlighetens namn marknadsför dom föreställningen som ”En fantasi om en revykung.”
När den berömda stripteasedansösen och Bon-mot-makerskan Gypsy Rose Lees självbiografi skulle bli föremål för en musikal, Gypsy, satte sej hennes syster, June Havoc, på tvären. Hon tyckte inte om hur hon - som Baby June i föreställningen - framställdes, och ville inte ge sitt medtyckande. Producenterna svarade med att hota att byta ut hennes namn, och på så sätt - om musikalen blev en hit - helt skriva ut henner ur historien. Hon ändrade sej. Trots detta marknadsfördes musikalen med underskriften - A Musical Fable.
Kanske är det samma sak här, med föreställningen om Karl Gerhard? De efterlevande vill inte bli inblandade, eller kanske är det manusförfattaren som inte vill behöva ta hänsyn till viss fakta? Dottern Fatima har fått byta namn till Matilda, hans första fru, Mary, döptes om till Molly, och hans son, Per, nämns inte alls. Två av hans tre skådespelande fruar är helt strukna.
Och som fantasi vet jag faktiskt inte vad den vill säga. Anti-nazistiskt, javisst, men om man nu tar sej såna friheter med verkligheten, varför inte gå längre? Att verkligen säga något om statlig censur, kärlek mellan två män, eller kanske bara något minnesvärt om Karl Gerhard, en fruktansvärt produktiv man som idag mest är känd för två sånger: Jazzgossen, och den där sången om en häst. Jag saknar en synpunkt, i betydelsen point of view. Varför man väljer att skriva den, varför man väljer att skriva det man skriver, och utesluta det som utesluts, och varför man gör de regival som görs? Varför läggs så mycket krut på Mary, hennes jobbsökande, skilsmässa och nya man, och så lite på adoptionen av Matilda, som en dag bara finns där? Varför harva runt med Moa Martinsson och Zarah om man inte låter dem ta plats? Och vad hände med titelrollen? Vad ville man säga om honom?
Ibland känns det som något från Soppteatern som blivit blåst upp ur sina proportioner. Visst, man flyttade föreställningen från en liten scen till den här stora, och det känns som om något gick förlorat. Jag sitter under kvällen och funderar hur det hade varit att se den på en mindre, mer intim scen. Den medelstora ensemblen måste där nästan ha trängts, medan den här känns lite underbemannad, som om om alla statister gått ut i strejk, eller något. Där, kan jag tänka mej, på den mindre scenen, kändes iscensättandet av revynumren adekvata, som om man visade en idé, eller essensen av ett nummer, medan de här känns som något som ensemblen försökt sno ihop själva. Det blir varken minimalistisk eller fullt ut realiserat.
Det handlar om Karl Gerhard, om hans liv från repetitionerna inför den kända Revyn Gullregn, på Folkan, där han framförde sitt ställningstagande mot Hitler och Sveriges undfallenhet i kupletten Den Ökända Hästen Från Troja, och fram till hans död. Första akten sträcker sej bara från dagarna innan premiären av revyn till dagen efter, då han förbjuds att framföra sin kuplett. Andra akten börjar tio år senare och och sträcker sej fjorton år framåt.
Jag vill redan nu passa på att nominera Björn Gustafsson till priset ”Den sämst utnyttjade förmågan i en pjäs på svensk scen”. I rollen som teatervaktmästare och senare i rollen som patient, lyckas han, med minimalt material, sno varenda scen han är med i. För mej, efter Jönssonligan, Emil i Lönneberga, Dubbelstötarna och Kuta och Kör, är han en levande legend, och här, sorgligt outnyttjad.
Jag vet inte om det är ljuset, men kostymerna, av Anna Heymowska(HEJ, DET ÄR JAG IGEN, HAPPY END), med undantag av två gulliga amoriner, är ganska anonyma, lättglömda, känns platta, oanvända, opatinerade, och inte ens i kläderna som i föreställningen används i de olika revyinslagen tycker jag att det glänser till. Jag är medveten om att alla kläder i alla föreställningar inte kan vara oförglömliga, men här, på stora scenen, kanske det behövs att man tar i från en lite starkare palett?
Scenografin likaså: där, på den mindre scenen, måste den ha känts monumental, nästan kvävande, här känns det lite som om man befinner sej i ett underjordiskt garage där väggarna målat med falu rödfärg. och en slags inklädd ljusramp på fyra ben som går att skjuta fram och tillbaka, och på sidorna, som för att göra scenen mindre bred: samma typ av monumentmur.
Det är som om den här föreställningen inte riktigt vet vart den vill: det är inte ett vinklat biografiskt verk á la Evita, eller någon av Shakespares historiska pjäser där man liksom ser huvudpersonen genom ett filter, för att dra vissa slutsatser eller berätta sin syn på saken, för något övergripande tema hittar jag inte. Men inte heller är det en regelrätt pjäs där man gett sej ut för att berätta sanningen om Karl Gerhard.
Det börjar och slutar med Göthe, Karl Gerhards partner och sekreterare. Han kommer, tillsammans med dotterns Matilda - läs Fatima - tillbaka till deras hem - och minnena får liv. Karl Gerhard, Zarah Leander, Moa Martinsson, alla de gamla spökena får liv, och Göthe minns tillbaka. Per Sandberg (MÄSTAREN OCH MARGARITA) gör en oantastlig insats, både irriterande och ömklig, patetisk och stoisk, och för mej var han en av höjdpunkterna, det är bara synd att han inte ens i sina egna minnen får en mer framträdande plats. Jag hade gärna sett historien helt genom hans ögon, hur en homosexuell relation med en av Sveriges megastjärnor under 40-talet såg ut.
I andra akten sitter jag och funderar på vems historia det är som berättas. Stor emfas läggs vid en - vad jag tror i alla fall - fiktiv karaktär, Juliette Tigerskiöld, en fransk judinna, antagligen gift med en svensk man. I första akten görs en stor affär av en ring hon skänker Zarah Leander, något som sen inte direkt följs upp, i alla fall inte med det värde man förväntat sej efter ett så dramatiskt flaggande av ringens vikt i början av historien. En och annan dramaturg hade nog strukit det stickspåret helt och hållet. Jag antar att man vill berätta om Zarahs svek, men det blir väl övertydligt. Med den presentationen förväntar man sej att Zarah ska ha burit ringen varje dag under kriget och sen, för sent, lagt den i Juliettes kista. Eller nåt.
Gerhard verkade ha varit god vän med Moa Martinsson, men varför får man inte veta. De verkar inte ha det vidare trevligt, och hon kommer mer in som ett slags dåligt samvete, en slags memento-mori-viskande hydra. På teater räcker det ofta inte med att påstå att två personer - speciellt två kända, verkliga personer - är vänner, man vill se bevis därpå. Hur påverkade varandra? Vari bestod vänskapen? Samma sak gäller Zarah Leander, någon som Karl Gerhard var svag för, men vi får inte se varför. Hon kommer för sent till repetitioner, hon sviker på premiärdagen och drar för att leka näktergal hos Hitler, hon kommer tillbaka och blir förlåten. Varför? Jag kan väl inte vara ensam i att tycka att en utveckling av deras relation hade varit önskvärd. Som det är nu hade den nästan fått större utrymme om hon aldrig ens varit på scenen, bara omnämnts.
Cecila Frode har också fått ganska bisarr regi när det gäller att ge liv åt Zarah: hon spelas lite som någon i de första stadierna av Alzheimer. Förvirrad, desorinterad, främmande.
Richard Wolff, (ARNOLD) är mycket bra som Karl Gerhard, speciellt när han stramar upp sej. Ibland låter han lite av Cab Calloway smyga sej in rollen, och då är jag inte riktigt lika begeistrad. Det känns som om skådespelaren själv har en dragning åt det makabra, åt Nosferatu, men när han undviker det är han mycket bra. Många skådespelare hade kunnat spela rollen, men den är som gjord för Wolff.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, Tack Patti-Li! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 790:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
WRITTEN ON SKIN på Kungliga Operan:
"Efteråt, i bilen hem, undrar vi hur det kommer sej att ingen längre gör operor man kan tralla. Eller är det något som helt tagits över av musikalerna? Om vi låtsas att Trollflöjten aldrig blev skriven, och någon idag kom till ett operahus med den, precis nyskriven, skulle den då sättas upp, eller skulle man le lite sådär von oben och skicka Malte Mozart till en broadwayproducent?"
Låter det intressant? Här är resten:
BLÅSAR-SYMFONIKERNA: KLARINETT TOTALE, med Blåsar-symfonikerna på Musikaliska:
"”Dom är neurotiska,” avslutar Skäggige Skalman. Vi står i snömodden utanför Musikaliska på Nybrokajen, på väg in till en Klarinettkonsert, och jag har frågat vad han tänker på när jag säger Klarinett. "
Låter det intressant? Här är resten:
SVARTE ORM på Intiman:
"Det känns som om Kim Sulocki, när han bygger en komiskt roll, går till väga på samma sätt som andra gör när dom skapar en Kung Lear, en Arkadina eller en Blanche DuBois: Han är minutiöst. Jag får intrycker att man skulle kunna fråga honom vad hans roll åt till frukost, och han skulle kunna svara hur rollen firade sin senaset födelsedag, med vem, och vilka presenter han fick."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar