Here is a secret I never have told
Maybe you'll understand why
I believe if I refuse to grow old
I can stay young till I die
Now, I've known the fears of sixty-six years
I've had troubles and tears by the score
But the only thing I'd trade them for
Is sixty-seven more....
Oh, it's time to keep livin'
Time to keep takin' from this world we're given
You are my time, so I'll throw off my shawl
And watching your flings be flung all over
Makes me feel young all over
NO TIME AT ALL
från PIPPIN
Stephen Schwartz
Först känner jag inte igen honom. Jag har läst att han har haft cancer, och jag tänker: är det där en peruk? Har cellgifterna gjort att han tappat allt hår, och detta är en peruk, och om detta är en peruk, varför valde han denna peruk? Han hår är fluffigt, lockigt, och på något sätt tycker jag nästan frisyren ser ut som om han ska spela den ”manligare” huvudrollen i La Cage aux Folles.
Och jag minns plötsligt inte längre hur han brukade se ut.
Jag sitter uppe på balkongen på Intiman, längst ut till vänster, och det är Stockholmspremiär för Magnus Härenstams Enmansföreställning Morsning och Goodbye. Salongen är smockfull av kändisar och några av dom har till och med svällt över och fått platser här uppe. Det ryktas att Kungen och Drottningen sitter där nere. Det är den typen av premiär.
Salongen är fylld av en slags förväntansfull kärlek. Man kan inte låta bli att tycka om honom. Han har på något sätt varit en trygg konstant i våra liv: från Fem Myror via Verkmästaren i Magen, till Jeopardy. Om han har blivit äldre innebär det att vi har blivit äldre. Om han har tappat greppet innebär det att vi står näst på tur.
Johan Herbert Magnus Härenstam föddes 1941 i Västervik. Det är samma år som Stockholm börjar bygga sin tunnelbana, Borta med Vinden får svensk biopremiär och Stockholm inför Trådbussar. Det är också året då alla tyska judar måste bära davidsstjärnan, första massrensningen i Auschwitz genomförs, och Japan anfaller Pearl Harbor.
Intima Teatern, Intiman, invigdes 1950. Mannen som står på scenen är alltså nio år äldre än scenen han står på.
Bland det första han gör när han kommer in, efter att applåderna har lagt sej, är att förklara vad som har hänt med hans hår: Det är hans hår, hans nya hår, det hår som växte ur efter cancerbehandlingen. Tjockt, lockigt. Jag hade ingen aning om att det kunde hända: bli cancerfri och få tillbaka kalufsen låter som en win-win.
Och på nåt sätt har han inte åldrats. Visst, han har blivit äldre, men han har inte blivit gammal. Han är klädd i svart kostym, har oxblodsfärgade skor, vit skjorta, vinröd väst där kedjan av ett fickur glittrar, och en vinröd näsduk sticker upp ur kavajens bröstficka. En stilig, något äldre man.
Det är en mycket rolig föreställning, en slags personlig stand-up om att bli gammal. Bäst blir det när han berättar om sin cancerbehandling, på ett humoristiskt, utlämnande sätt. Humorn känns osökt, som om det är så han ser världen; vattenglaset är inte halvtomt, det är halvfullt, med något som bubblar lite som champagne.
Han delar scenen med en barstol och ett barbord på vilket det står en vattenkaraff, ett vattenglas, och ligger några antecknade papper. Ibland sätter han sej, men inte, verkar det, för att han inte orkar står, utan mer för att markera något nytt: när jag pratar om det här står jag. När jag sen pratar om det här, sätter jag mej.
Mellan skratt och applåder sitter jag och tänker: det finns en pjäs, någonstans, i det här. En pjäs om att bli äldre, om att bli sjuk, om att blir frisk, om kroppens förfall. Någonting som Neil Simon kunde ha skrivit, men aldrig skrev.
Fatta pennan, herr Härenstam, du kan få lite hjälp på traven:
SCEN 1.
EDVARD, 75, kommer hem. Han fru EBBA. 76, står vid den franska balkongen och röker. Utanför hör man glassbilen.
EBBA. Herregud vad du skräms, det var tur att jag höll mej i räcket. Nog för att jag hatar glassbilen, men inte tillräckligt för att bli kamikazepilot. Dessutom tror jag att man måste tillbringa några månader på ett träningsläger i mellanöstern för att verkligen bli framgångsrik inom den typen av terrorism. Vad sa farbror doktorn?
EDVARD. Jag är cancerfri. Så vitt han kan se. Vilket inte säger så mycket, eftersom jag misstänker att han snart är kvalificerad för en blindhund. Hans terminalglasögon var tjocka som betongglas. (HÄNGER AV SEJ ROCKEN.)
EBBA. Hipp hurra, eller?
EDVARD. Hipp hurra,
EBBA. ...och ja, må han leva... (VÄNDER SEJ UT OCH RÖKER.)
EDVARD. Jag har beslutat att i morgon är det vi som slutar röka.
EBBA. (VÄNDER SEJ LÅNGSAMT TILLBAKA.) Vi? Menar du vi som i ”vårt kungliga majestät kommer att ge upp ciggisarna”, eller vi som i: ”Jag vill ha skilsmässa om du tar i från mej detta enda lilla nöje jag har kvar”?
EDVARD. Vi, som i du och jag, dom enda på gammeldansens vänner som fortfarande luktar böckling.
EBBA. Gå ut och kom in igen, den här gången tänker jag inte hålla i mej, åt helsike med glassbilen.
(DET ÄR TYST:)
EBBA: Vad hände med: Jag vägrar att ge upp det som gör livet värt att leva för att fortsätta leva ett värdelöst liv?
EDVARD: Det var när jag var döende. Då, när de verkade kört kan man kosta på sej att prata om att vilja dö med flaggan i topp. Har man inget kvar har man i alla fall sin stolthet. Nu, när det ser ut som om vi får stå ut med varandra ett tag till har jag inget emot att hoppa i den nikotinfria livbåten och ro utav bara helsike.
EBBA. Ro du, jag stannar kvar, än har ingen siktat isberget. Och jag har sett dej på sjön; du ser ut som nån som tror att ”Att angöra en brygga” är en instruktionsfilm.
EDVARD. Nån sa att det inte är bra för huden, heller.
EBBA. Edvard, jag är 75 år, jag tror inte jag kan bli mycket skrynkligare än såhär. Jag ser ut som om nån släppt ut luften ur en Shar Pei.
Och titeln? Resten Av Hans Liv.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljetter, Tack Vicky, Bosse och Bettan! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 790:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
PSYKOMANIA av Leo Spauls:
"Jag känner igen kvinnan i kassan, som också sköter tekniken, från Mälarhöjdes teater, och killen i Clark Kent-glasögon bakom disken bryter charmigt på spanska och bjuder mej på en kopp kaffe. Toaletternas väggar är svampade, jag antar att teatern legat här sen 80-talet.
I väntan på att få gå in bläddrar jag i en medhavd biografi över Lord Byron och tjuvlyssnar på när teknikern berättar att hon ibland blir skrämd av alla dockor, som stundtals verkar röra sej. Hon säger att hon tror att det bara är vindrraget som får dom att röra sej…"
Låter det intressant? Här är resten:
FRANKENSTEIN 2.0 på Boulevardteatern:
"Du vet hur man ibland sitter och rollbesätter föreställningar i huvudet, samtidigt som man sitter och ser dom? Man plockar bort skådisar och sätter dit andra, eller man tar en skådis och stoppar in den i andra saker man vill se? Jag gör det ganska ofta, och ibland sätter jag ihop Dreamteam i huvudet: Vad händer om hon och han och den där skulle spela tillsammans i den eller den pjäsen? Med kläder av den där? Och i hennes regi?
Jag, Jennie Blåtå, Malvolio Morrhår och Claveria DuChopps är på genrep av FRANKENSTEIN 2.0 på Boulevardteatern, och knappt har den kvinnliga huvudrollen öppnat munnen innan jag sitter och plockar in henne i andra roller i andra musikaler: The Last Five Years, Next To Normal, My Fair Lady, men framför allt: Kristina Från Duvemåla. Hon är som klippt och skuren för den rollen. Vem är hon? Hon är suverän. Tydlig, bra, oteatral, älskvärd och begåvad. "
Låter det intressant? Här är resten:
KARL GERHARD på Kulturhuset Stadsteatern:
"Jag vill redan nu passa på att nominera Björn Gustafsson till priset ”Den sämst utnyttjade förmågan i en pjäs på svensk scen”. I rollen som teatervaktmästare och senare i rollen som patient, lyckas han, med minimalt material, sno varenda scen han är med i. För mej, efter Jönssonligan, Emil i Lönneberga, Dubbelstötarna och Kuta och Kör, är han en levande legend, och här, sorgligt outnyttjad."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar