Out of the tree of life I just picked me a plum
You came along and everything's startin' to hum
Still, it's a real good bet, the best is yet to come
The best is yet to come and babe, won't that be fine?
You think you've seen the sun, but you ain't seen it shine
Wait till the warm-up's underway
Wait till our lips have met
And wait till you see that sunshine day
You ain't seen nothin' yet
The best is yet to come and babe, won't it be fine?
THE BEST IS YET TO COME
HOWES, BRIAN / HANSON, ROSS / WINKLER, AUSTIN /
Du vet hur man ibland sitter och rollbesätter föreställningar i huvudet, samtidigt som man sitter och ser dom? Man plockar bort skådisar och sätter dit andra, eller man tar en skådis och stoppar in den i andra saker man vill se? Jag gör det ganska ofta, och ibland sätter jag ihop Dreamteam i huvudet: Vad händer om hon och han och den där skulle spela tillsammans i den eller den pjäsen? Med kläder av den där? Och i hennes regi?
Jag, Jennie Blåtå, Malvolio Morrhår och Claveria DuChopps är på genrep av FRANKENSTEIN 2.0 på Boulevardteatern, och knappt har den kvinnliga huvudrollen öppnat munnen innan jag sitter och plockar in henne i andra roller i andra musikaler: The Last Five Years, Next To Normal, My Fair Lady, men framför allt: Kristina Från Duvemåla. Hon är som klippt och skuren för den rollen. Vem är hon? Hon är suverän. Tydlig, bra, oteatral, älskvärd och begåvad.
Det handlar om Adam, som har misshandlat sin tjej så kraftigt att hon fått en bestående hjärnskada, och i fängelset träffar han en läkare som erbjuder sej att operera i hans hjärna och ta bort det aggressiva. Operationen lyckas, han släpps fri, går tillbaka till sin flickvän, underbart förändrad, men upptäcker snart att läkaren gjort något annat: opererat in små nanorobotar i hans hjärna som gör honom mer och mer intelligent. Han är den förste av en ny slags människa. Men alla tycker inte om det här meckandet med människan, och opinionen mot ingreppet väcker, både de som tycker att en brottsling inte ska belönas på detta vis, och det som är emot denna robotomisering av människan. Läkaren skjuts, och monstret måste fly…
Scenen är nästintill tom: två silvriga skyldockor, en man, en kvinna, påhängda med kläder som de två skådisarna plockar på sej. Två högryggade, silvriga rullande kontorsstolar. En slags gradäng på hjul som fungerar som säng, brits och bår. Ett fyrmannaband sitter till vänster, fullt synliga: Piano, gitarr, bas och trummor.
Kostymerna drar åt det rockiga hållet: svarta jeans, stövlar, t-shirtar, tröjor. Lager på lager. Man plockar åt sej vad behöver från Skyltdockorna: En vit läkarrock, kavajer, glasögon, En tjock halsduk symboliserar den misshandlade flickvännen, men blir också en filt när det är dags att sova.
Alla roller spelas av de två skådisarna, och merparten av dubblerande görs av kvinnan, vem hon nu är.
Det är inte förrän i pausen, när jag och Malvolio Morrhår står i foajén och bubblar och babblar och spyr motsatsen till galla över den kvinnliga huvudrollen, hon som absolut borde göra Kristina, som Jennie Blåtå informerar oss att hon redan har gjort Kristina: att hon var en av de tre ursprungliga Kristinorna.
Så mycket för att se en stjärna tändas: hon var redan tänd, och sen långt tillbaka.
Det här var ett genrep, och mycket kan hända, även om det inte behöver det. Kanske skulle man stryka den förvirrande ramberättelsen: två personer från framtiden som kommer till oss och berättar historien, för detta är något som inte känns så avlägset, och man skulle förstå allmänhetens reaktioner om det skulle hända något sådant här, nu, och inte 2026.
Dessutom började andra akten med en slags övning i publikkontakt, som både kändes påklistrad och kontraproduktiv: aktörerna gick ut och frågade folk vad dom vill förändra med sej själva, och så blev dom zappade med en slags pistol och lovade att förändringen bara skulle ta några timmar. Historien och föreställningen är intressantare än så.
Jag tycker inte att den manliga huvudrollen är riktigt rätt. Det handlar inte om hans begåvning eller talang, utan är en helt subjektiv åsikt. Hans kvalitéer kommer inte riktigt fram, tycker jag, och jag sitter och funderar på vad som skulle hända om man ersatte rollen med Peter Johansson från Rock of Ages. Han har en rockpipa, utstrålar både charm och något lite skrämmande, och är fysiskt som gjord för rollen som ”Rocky” i Rocky Horror Picture Show, en roll som ju faktiskt inte är en så avlägsen släkting till kvällens huvudroll.
Ingen står uppförd som regissör för verket, vilket jag har svårt att tro. De sceniska lösningarna, aktörernas riktningar och rörelserna i rummet är för tydliga för att ”bara ha kommit till”. Det finns schvung i föreställningen, en fortsatt framåtriktad rörelse utan svackor, och med mycket underhållande och begåvade infall. Berättandet, det sceniska språket, tyckte jag mycket om.
I New York, där dom är ena hejare på att sätta upp musikaler, har dom något som kallas en workshop, vilket är när man först testar materialet, för att se om det håller. Sen, om verket visar sej ha potential, gör man de ändringar, strykningar eller tillskott, som behövs. Man stryker roller, man stuvar om i historien, folk kommer till och folk försvinner. Sen är det dags för förhandsvisningarna, som kan vara många, och som till skillnad från många svenska produktioner, är ett kontinuerligt arbete: även här stryks det, tillförs, dras ifrån. Regissör, dramatiker, kompositör sitter ute bland publiken, och varje gång det rasslas med program, hostas eller skrapas med fötterna, känner dom att något måste göras: publiken är inte riktigt ombord. Det är en balansakt mellan det kreativa teamets ambition och publikens efterfrågan. Man satsar på en premiär, javisst, men man satsar också på något som ska ha ett liv efteråt, i många kommande produktioner.
För mej var detta en workshop, och jag menar det på ett mycket positivt sätt: Detta är en fantastiskt bra och sevärd föreställning, och den lovar något mer. Man har så mycket som talar för sej: en bedårande huvudrollsinnehaverska, många mycket bra sånger, en intressant historia, en begåvad iscensättning, med många lysande lösningar, och vad som nu behövs, för att musikalen ska få ett fortsatt liv, är att man tar en sista titt på produktionen, stryker visst, utvecklar annat, skaffar en ny affisch - för ärligt talat tycker jag att den nuvarande skyltar för en billigare och mer amatörmässig uppsättning, något en högstadieskola skulle sätta upp, men deras affisch skulle antagligen se bättre ut - och sen är det dags för de första förhandsvisningarna. Du kommer väl?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Genrepsbiljetter, Tack Jennie Blåtå! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 790:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
KARL GERHARD på Kulturhuset Stadsteatern:
"Jag vill redan nu passa på att nominera Björn Gustafsson till priset ”Den sämst utnyttjade förmågan i en pjäs på svensk scen”. I rollen som teatervaktmästare och senare i rollen som patient, lyckas han, med minimalt material, sno varenda scen han är med i. För mej, efter Jönssonligan, Emil i Lönneberga, Dubbelstötarna och Kuta och Kör, är han en levande legend, och här, sorgligt outnyttjad."
Låter det intressant? Här är resten:
WRITTEN ON SKIN på Kungliga Operan:
"Efteråt, i bilen hem, undrar vi hur det kommer sej att ingen längre gör operor man kan tralla. Eller är det något som helt tagits över av musikalerna? Om vi låtsas att Trollflöjten aldrig blev skriven, och någon idag kom till ett operahus med den, precis nyskriven, skulle den då sättas upp, eller skulle man le lite sådär von oben och skicka Malte Mozart till en broadwayproducent?"
Låter det intressant? Här är resten:
BLÅSAR-SYMFONIKERNA: KLARINETT TOTALE, med Blåsar-symfonikerna på Musikaliska:
"”Dom är neurotiska,” avslutar Skäggige Skalman. Vi står i snömodden utanför Musikaliska på Nybrokajen, på väg in till en Klarinettkonsert, och jag har frågat vad han tänker på när jag säger Klarinett. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar