I was sitting by the phone
I was waiting all alone
Baby by myself I sit and wait and wonder about you
It's a dark and dreary night
Seems like nothing's going right
Won't you tell me honey how can I go on here without you?
Yes I'm down and feeling blue
And I don't know what to do, oh-oh
Ring, ring, why don't you give me a call?
Ring, ring, the happiest sound of them all
Ring, ring, I stare at the phone on the wall
And I sit all alone impatiently
Won't you please understand the need in me
So, ring, ring, why don't you give me a call?
So, ring, ring, why don't you give me a call?
RING RING
ABBA
Det är bara jag i salongen. Bara jag som har gått in, alltså. Alla andra står ute i foajén. Nej, jag har fel, det sitter en kvinna vid teknikbordet också. Annars är jag ensam. Helt ensam i salongen. Förutom skådespelerskan som sitter och trycker längst uppe i trappan.
Det är premiär på Dramalabbet, av Lovisa Onnermarks BLODSBAND, och jag sitter ensam i salongen, på andra bänkraden.
Om jag har möjlighet brukar jag alltid sätta mej längst fram i mitten, men den här gången, liksom för att pigga upp mej, bryta en vana, hindra att något blir slentrian, sätter jag mej på andra bänkraden, men i mitten.
Det var inte länge sen jag var här och såg Paret. Då, för en månad sen, var det här ett barområde, vars ena vägg var baksidan på föreställningens publikgradäng. Dramalabbet försöker sej nämligen på något nytt: deras föreställningar är så populära att man nu prövar att spela två parallellt, inte samtidigt, men två samtidigt löpande. Parets scenografi står orörd, bakom oss, och man har byggt upp en ny här, så att dom kan spela liksom rygg mot rygg.
Scenområdet är täckt av trasmattor. Där finns en vit pinnstol, en svart pall, och en grå gammaldags telefon, en sån där siffrorna snurrar. Man kan se blodiga avtryck på fondväggen, på elementet och gammalt, intorkat blod på en del av mattorna. Och det finns en trappa, en riktig trappa, en trappa som jag antar går upp till Dramalabbets kontor, eller också kanske bara ut på gården eller nåt. Och däruppe sitter skådespelerskan.
Och här sitter jag. Ensam.
Det ska handla om Agamemnons dotter Elektra. Man har skrivit om henne förr. Många har skrivit om henne förr: Sophocles, Euripides, Aischylos och Girandoux har avhandlat henne, Richard Strauss har gjort en opera om henne, hon dyker upp hos Eugene O’Neill, och det finns till och med en katt i musikalen Cats som har hennes namn. Och en Marvel Comics karaktär. Att säga att någon har Elektrakomplex är motsatsen till att ha ett Oidipuskomplex.
Till slut kommer publiken in, och jag ångrar med en gång att jag inte satt mej längst fram. Han är inte lång, han som sitter framför mej, men han sitter där, och det räcker.
Skådespelerskan kommer ner för trappan. Hon är klädd i färgglada gympadojjor, rosa eller brandgula, jag minns inte, mysbyxor, en svart topp och två långa, nästan fotsida kapplikande uppknäppta skjortklänningar, den ena över den andra. Hon har en sladdrig axelväska. Det börjar.
Det börjar med ett skratt. Ett lyckligt, nästan hysteriskt skratt, på gränsen till gråt.
Det är en slags modern version. Elektra väntar på att hennes bror Orestes ska ringa och berätta att han har mördat deras mor och hennes älskar, som hämnd för att hon lät döda deras för att hämnas att han offrade deras syster Iphigenia till gudarna för att kunna segla till Troja för att hämta hem Helena, hans bror Menelaus fru.
Hon har väntat i femton år på det här telefonsamtalet. Hon vill ha, hon måste ha, hon kan inte leva utan hämd. Det verkar vara det enda som håller henne vid liv, det finns inget efter det. Henne plan är att dom bara ska resa bort.
Jag tänker på folkgrupper som hatar andra folkgrupper, på hedersmord, på det där hatet som är det enda som håller en vid liv. På hämnd. På sista scenen i West Side Story. På oförmågan att förlåta. Att säga att det här, det slutar här, nu.
Confucios sa “Before you embark on a journey of revenge, dig two graves.”
Han kommer att ringa, det är hon säker på, men allteftersom tiden går blir hon mer osäker. Till slut är hon säker på motsatsen.
Det påminner mej lite om Jean Cocteaus Vox Humana och Dorothy Parkers Ett Telefonsamtal. En ensam kvinna väntar på att en man ska ringa.
Hon skulle kunna göra det själv, säger hon, men hon är kvinna, och alltså är hon svag. Ett djur. Han är en man, en högre stående varelse.
Och det var nu jag tyckte det blev väldigt intressant. Hur kvinnan låter sej begränsas av sej själv, av sitt kön. Hur hon, i mångt och mycket är mer driven, mer kapabel än mannen, men att hon låter sitt kön stå i vägen. Kanske trygg i att själv inte behöva ta steget, eller kanske sådär helt övertygad om sin egen ickeexisterande begränsning, sådär som katter man kan se på Youtube som har lärt sej att man inte kan gå genom en glasruta och som inte försöker ens när fönstret är öppet, som en slags Lady Macbeth som står där bakom sin make ropar efter blod, förbannande sin egen kvinnlighet, utan en tanke på att själv lyfta en kniv.
Texten rytmisk, tydlig, poetiskt i sitt upprepande, och skådespeleriet är säkert och spänner från humor till det riktigt svarta. Jag tycker mycket om personregin, men vissa yttre konstnärliga grepp anser jag att man kunde varit utan. Det viktiga är i alla fall det som sker inom kvinnan på scenen.
Jag tänker på en diskussion om feminism som jag hade med en väninnna för något halvår sen. Hon påstod att kvinnliga komiker inte släpptes fram. Jag sa att jag inte visste tillräckligt om den branschen för att kunna uttala mej med någon vidare expertis, och att jag höll i princip med, men att hennes resonemang var lite skevt: jag ansåg att ingen, inom vissa hårt konkurrerande yrkesområden, släpptes fram, och jag tror att man gjorde sej en otjänst om man gick och väntade på att någon, någonsin skulle släppa fram en.
När det är över reser jag mej. Dom andra sitter kvar. Jag går ut. Dom andra sitter kvar. Jag inser att alla andra, utom jag, verkar känna varandra.
För mej, bland annat, handlar föreställningen om hur många människor, för det gäller inte bara kvinnor, låter sej begränsas av det dom är, och inte det dom kan bli.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Teresia och Dramalabbet! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1050:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
TRETTONDAGSAFTON på Dramaten:
"”Vilka är munkarna?” viskar jag till min kompis Abercrombie Clone.
"Va?"
"Vilka är munkarna?"
Vi sitter i Dramatens stora salong och ser på Åsa Melldahls uppsättnings av Trettondagsafton. På scenen pratar Narren med den inspärrade Malvolio. Narren är utklädd till präst, trots att Malvolio inte kan se honom, och och bakom honom står fem, sex munkar, lite överraskande, eftersom Narren bara klätt ut sej till präst på skämt, för att driva med Malvolio. Varifrån kom alla munkar?
Abercrombie rycker på axlarna. Det känns som om vi har gett upp, båda två. "
Låter det intressant? Här är resten:
SKVALLER på Uppsala Stadsteater:
"I pausen sätter vi oss och knaprar på vårt medhavda godis, och jag tweetar och facebookar: ”Stockholms roligaste föreställning går i Uppsala; Skvaller på Stadsteatern är feno-fucking-menal!”
Låter det intressant? Här är resten:
DET FLYGANDE BARNET på Orionteatern:
"DEN FÖRSTA RÖSTEN: Den någorlunda knubbiga mannen i tensonjacka och med en bok om Gilbert &Sullivan i sin vintage fjällrävenryggsäck som står och tittar på en publikrepetition av Lars Rudolfssons uppsättning av Roland Schimmelpfennigs DET FLYGANDE BARNET fullständigt hatar det här. Hans fötter värker. Hans rygg gör ont. Han ställer sej på vänster ben. Han byter till höger ben. Vänster. Höger. Han svankar. Han kröker ryggen. Den någorlunda knubbiga mannen i tensonparkas, bok, fjällräven -
DEN ANDRA RÖSTEN: - vänder sej om, bort från scenen. Undrar varför i helvete dom inte kan få sitta ner?
DEN FÖRSTA RÖSTEN: Han vill sitta ner.
DEN FÖRSTA OCH ANDRA RÖSTEN: Varför får han inte sitta ner? "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar