CHICAGO på Kulsta, Kulturhuset Stadsteatern.
"Dom är i den där åldern när man är lite förvirrad, när man hellre minns än tar in något nytt. Dom hade ingen aning om vilka som var med i föreställningen, förutom bröderna Dyall. Japp, du läste rätt: Bröderna Dyall. Inte Sharon Dyall. Inte bara Kalle Dyall. Bröderna Dyall. Dom där två som varit så bra i den där showen, du vet:
”Den om han, Sammy… Kaye, eller vad han heter.”
”Nej, du menar Danny Kaye..”
”Ja, det gör jag. Danny Kaye jr.”
"Låter det intressant? Här är resten:
TRETTONDAGSAFTON på Dramaten:
"”Vilka är munkarna?” viskar jag till min kompis Abercrombie Clone.
"Va?"
"Vilka är munkarna?"
Vi sitter i Dramatens stora salong och ser på Åsa Melldahls uppsättnings av Trettondagsafton. På scenen pratar Narren med den inspärrade Malvolio. Narren är utklädd till präst, trots att Malvolio inte kan se honom, och och bakom honom står fem, sex munkar, lite överraskande, eftersom Narren bara klätt ut sej till präst på skämt, för att driva med Malvolio. Varifrån kom alla munkar?
Abercrombie rycker på axlarna. Det känns som om vi har gett upp, båda två. "
Låter det intressant? Här är resten:
≈ [UNGEFÄR LIKA MED] av Jonas Hassen Khemiri i Regi Farnaz Arbabi:
"Plötsligt har jag slängt mej in i det hela. Jag vänder mej till kvinnan, som jag nu ser inte alls är så gammal som jag först trodde, och antagligen är mer en kompis än en mamma:
”Vaddå, menar du att du är hellre sitter här och väntar på att nån som jobbar här ska komma och säga till dej att du ska ta bort den?”
Hon tvekar, lite:
”Ja, det är väl inte hans jobb att säga till mej vad jag ska göra?”
”Du fattar inte av dej själv att ni inte ska sätta upp saker på scenen? Du fattar inte att halva publiken just nu sitter och undrar vad ni är för idioter som ställer upp era muggar på scenen, som om det här vore nåt jävla cafébord?”"
Låter det intressant? Här är resten:
OTHELLO på Kulturhuset Stadsteatern:
”Och nu sjunger du.”
Hon, lite förvirrad, mitt uppe i andra tankar, stannar av, stirrar på honom:
”Sjunger?”
”Sjunger?”
”Ja.”
Hon känner efter hur det skulle kännas om hennes karaktär, Desdemona, skulle börja sjunga här. Kan hon det? Är det läge för det?
Hon bestämmer sej för att hon kan, och gör liksom ett litet ljud för att visa att det här ska nog funka, men så tystnar hon.
”Vad är det?” undrar regissören.
Hon, fortfarande kvar i känslan, stannar kvar i positionen, tittar inte på honom utan svarar, som om hon bett om sufflering:
”Sjung: I Will Always Love You…”
Hon fryser, stelnar till. Skämtar han med henne? Ska hon, mitt i all den här misären, brista ut i Whitney Houston?"
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar