Always there’s gotta be somebody watching the show,
Somebody loving the others and letting them know,
Any actor’s gotta attract applauds,
Those are the laws,
They wanna be liked a bit,
That’s why I’m perfectly glad to be cheering the bands,
Millions of people like me gotta fill upp the stands,
So when the house lights dim - gimme a call
and I’ll be there giving my all,
and when the drums roll out - think about me,
There’s gotta be me!
If I like it I will cheer it
Cheer it loud and let them hear it!
How can there be a parade without a crowd?
Watching the Big Parade Go By
STARING HERE, STARTING NOW,
Det tog några år, men nu har jag äntligen lärt mej att hitta till Kulturama. Man bara cyklar på, och sen, mitt i rondellen, tar man till höger, in bakom alla husen, på en lugn, billös gata, som känns lite som en sån där naturlig led där ett tågspår någon gång gått, och sen, efter en stund, kommer man fram till en slags lastkaj, kedjar fast cykeln vid cykelställen, och man är framme.
Våren är här, och det märks på fågelkvitter och influensa, men också i att musikalskolor, musiklinjer och estetiska utbildningar har konserter, slutspel, uppvisningar och avslutningsprogram. Men man måste vara på: ofta görs det bara en eller två spelningar, och var du inte där, då har du missat chansen.
Det här är andra eller tredje året jag kommer på den här typen av konsert på Kulturama, musikalavgångsklassen har konsert i skolans cafeteria, men i övrigt verkar det vara verksamhet som vanligt: andra elever kommer och går, det smäller i dörrar och springs i trappor. Ibland tar man hänsyn till den pågående konserten, ibland inte.
Jag sitter vid ett runt bord, nästan längst fram. Bredvid mej sitter en man som älskar musikalen Cats. Han har sett den, i olika versioner, över trettio gånger, berättar han, nästan med en gång. Eller, jag tror i alla fall det var så många han sa.
Dagen innan hade jag träffat en kvinna som sett Kulturhusets Stadsteaterns De Tre Musketörerna över trettio gånger, och jag undrar vad det är som får personer att se saker så många gånger. Själv såg jag visserligen Arcadia på Stadsteatern tre eller fyra gånger, men det var mest för att jag inte förstod den. Jag älskade den, men jag förstod den inte, så jag köpte pjäsen, läste på, såg föreställnignen, och läste igen.
När jag frågar mannen bredvid varför han sett Cats så många gånger svarar han att han älskar musikaler där människor inte är människor.
”Som Lejonkungen?” frågar jag.
”Som Lejonkungen,” svarar han, ”eller Wicked, eller Cats.”
Jag tror jag fattar vad han menar, och jag tror jag fattar varför.
Det här händer i pausen. Vi har precis sett eleverna framföra sånger ur musikalerna BONNIE OCH CLYDE, GHOST, ORDINARY DAYS, IN THE HEIGHTS, TITLE OF SHOW och SPAMALOT, efter en inledning av Will I, ur RENT, framförd av alla, och nu, under den lediga mellantiden, driver artisterna omkring i caferian, snackar med kompisar, skolkamrater eller föräldrar. För oss är detta något speciellt, en konsert, för dom verkar det vara bara ännu en dag. Inga nerver, inga utbrott.
Efter paus blir det sånger ur nya bekantskaper som BROOKLYN och TALES FROM THE BAD YEARS, de någorlunda bekanta A GENTLEMANS GUIDE TO LOVE AND MURDER, JEKYLL AND HYDE, RENT, THE WILD PARTY, THE ADDAMS FAMILY, och så avslutar man med lite mer ur RENT.
Man passar även på att göra reklam för skolans kommande produktion, KVINNOR PÅ GRÄNSEN TILL NERVSAMMANBROTT, en musikal byggd på Almodovars klassiska film, som tyvärr floppade på Broadway, trots Patti LuPone och Laura Benanti, Sherie Rene Scott, och Brian Stokes Mitchell, ett bevis på att ingen går säker på Broadway.
Detta är varför jag älskar den här typen av uppspel: man får se nya förmågor testa sina vingar, och man får höra ny musik ur nya bekantskaper. Ingen här skulle någonsin få tanken att ställa sej upp och sjunga Memory, I Could Have Danced all Night, Maria, eller ett medley ur Cabaret.
I duetterna har man en tendens att inte öppna upp, att liksom sjunga till varandra, att bli hängande i varandra, och de gånger det finns något att syssla med, som ett gräl, till exempel, då låter man ibland helt det fysiska nästan helt ta över, och själva sången, numret, försvinner.
Det är, konstigt nog, de mer finstämda, introverta numren som imponerar, som I’ll Be Here, ur ORDINARY DAYS, Nothing Stops Another Day, ur GHOST, eller Raven, ur BROOKLYN, sånger som är som monologer, som berättelser, där man nästan glömmer bort musiken. Det borde inte vara så. Det borde vara för svårt. Men det är det inte. Det känns äkta.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1050:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter @enIVeckan
Om du gillade det här kanske du gillar:
SHOWCASE: JERSEY BOYS på Chinateatern:
Det börjar, och jag är glad att stolen har nackstöd, för här är det fara för whiplash. Jag vet att det inte började med confettiraketer, men det känns som om det började med confettiraketer. Och rök. Massor med rök.
Men det börjar, i verkligheten, med musik. En efter en gör de fyra huvudrollsinnehavarna entre nerför en trappa, sjungande låtar som jag inte tror det finns någon som inte har hört förut.
Och det fräsiga är att med varje ny entré avslöjar man någon man lyckats hålla hemligt, vilka som har huvudrollerna...
Låter det intressant? Här är resten:
EN KROPP SÄGER MER ÄN TUSEN ORD på Dansmuseet:
Ika Nord börjar med att visa hur man går, står och sitter, och jag är betagen från första stund. Genom att skifta fysik och förhållningssätt blir hon olika människor, på olika humör i olika berättelser. Personerna och humören liksom flyter igenom henne, lite som en mannekäng som visar olika sidor av samma plagg, det är bara det att när just den här modellen har gjort en snurr så är plagget ett helt annat.
Låter det intressant? Här är resten:
BLODSBAND på Dramalabbet:
"Det är bara jag i salongen. Bara jag som har gått in, alltså. Alla andra står ute i foajén. Nej, jag har fel, det sitter en kvinna vid teknikbordet också. Annars är jag ensam. Helt ensam i salongen. Förutom skådespelerskan som sitter och trycker längst uppe i trappan.
Det är premiär på Dramalabbet, av Lovisa Onnermarks BLODSBAND, och jag sitter ensam i salongen, på andra bänkraden. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar