And every little movement has meaning of its own
Every little movement tells a tale
When she walks in dainty hobbles
At the back round here, there's a kind of wibble-wobble
And she glides like this
Then the Jonnies follow in her trail
'Cos when she turns her head like so
Something's going, don't you know
Every little movement tells a tale
EVERY LITTLE MOVEMENT (HAS A MEANING ALL ITS OWN)
Ur Musikalen Madame Sherry, 1910
Musik Karl Hoschna, text Otto Harbach
Det är föreställning på Dansmuseet, och jag är inte riktigt där. Ika Nord och Meg Westergren står på scenen, och jag är - mentalt - nere i källaren, och någonstans i minnets vindlande katakomber. Senare, tänker jag. Och Varifrån?
Varje gång Dansmuseet har en föreställning så måste dom stänga delar av sin utställning, vilket gör att dom släpper in gratis till den del man fortfarande kan besöka, den nere i källaren. Den med kläder från den Ryska Baletten.
Och varje gång jag går och ser en föreställning på Dansmuseet så tar jag mej en tur ner i källaren. Det är gratis, kläderna är fantastiska, och Charles Korolys utställning i det mindre förrummet är lite magiskt.
Det är bara det att den här gången är den inte är här, längre.
Jag kommer ganska sent och tänker att jag bara ska ta en flängrunt därnere, kolla in lite Bakst och sen upp och sätta mej, och jag blir stående nedanför trappan. En ny, stor guldstatyett i en ny monter. Jag tittar in i det lite större rummet och ser att björkarna, den döda hästen, dödsmaskerna, är borta. Något nytt finns här. Jag läser på väggen, något om Nijinsky och hans syster. Jag visste inte att han hade en syster? Oj, oj, det här vill jag se! Jag fattar inte att jag inte hade koll på att dom hade en ny utställning, då hade jag ju kommit tidigare, men som tur är har jag tid efteråt. Jag får inte glömma att gå hit ner, efteråt.
Första gången jag såg Kristina Från Duvemåla satt jag bara och väntade på att hon skulle dö. Det var inte det att någon av skådisarna var dålig, eller att musiken tråkade ut mej: Det var det att föreställningen var lååång, och jag behövde gå på toaletten. Verkligen gå på toaletten. Sådär mycket att började småsvettas. Jag minns att när man på scenen kom in och började sjunga en sång om nån jäkla järnspis så var jag redo att ställa mej upp och skrika. Det var som om devisen Less Is More betydde nada för detta kreativa team. Om man lyckats stryka ner Victor Hugos Les Miserables till en överskådlig afton borde man kunna göra samma sak med vad han nu heter.
Sen dess är jag lite neurotisk vad gäller toabesök innan föreställningar. Vad flygfobiker känner på Arlanda är en värre version av vad jag känner i en teaterfoaje innan jag hittar toaletten.
Det finns en toalett nere i dansmuseets källare, och jag tänkte att jag skulle passa på. Men det är upptaget.
Jag hör hur någon pratar i telefon därinne. Typiskt. Jag väntar lite och försöker tjuvlyssna, men det hörs för dåligt, och jag ger handtaget ett ryck.
Det är nästan som om dörren vore en enarmad bandit, och dörrhandtaget en sån där spak man drar i, för nästan med en gång öppnas dörren, och en blond kvinna kommer ut, fortfarande pratande i telefon. Jag ger henne en blick, som för att säga: Du, det där kanske inte var så smart, tänk om det varit en jättekö härute, meter efter meter av nödiga människor, och därinne står du och låtsas att du är i en telefonkiosk?
- men hon bara ler och försvinner upp och ut. Jag antar att min blick inte var tillräckligt tydlig. Och så farligt var det ju inte.
Efter en stund går jag upp, vi släpps in, och jag sätter mej, mentalt inställd på att jag måste ta mej en svängom där nere, sen, efter föreställningen.
Vanligtvis, under föreställningar här, brukar vi, publiken, sitta i en ring längs med väggarna, och artisterna burkar dansa i mitten. Den här gången har man byggt upp en liten scen, lite som till ett föredrag, och vi sitter i rad på rad på rad.
Jag tänker på utställningen därnere och på några böcker jag har hemma, om Nijinsky: en av hans fru, och hans dagbok. Och jag undrar lite varför det inte verkar finnas en massa böcker om Djagilev, eftersom han - i mitt tycke - verkar vara den mest intressanta av dom allihop. Vad vore Ryska Baletten utan honom, vad vore baletten utan honom, vad vore konsten, modet, musiken, nittonhundratalet, utan honom? Jag tror att någon måste skriva en monologföreställning, lite som Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein av Marty Martin. Vem skulle spela? Vore det nåt för Dan Ekborg?
Det är en liten värld: tjejen som stod inne på toaletten och talade i telefon går upp på scenen och berättar lite om verksamheten på muséet, och jag inser att hon nog inte pratat i telefon, utan övat på det här lilla talet. Så presenterar hon Ika Nord och Meg Westergren, som kommer upp och tar över.
Ika Nord är klädd i en beige slags beige kostym, byxa och kavaj, i något stretchigt, och i mitt minne har hon revär, eller kantband, eller några slags mörka rand-detaljer. Hon har platta svarta enkla dansskor. Meg har en röd ullig, nästan filtad dräkjaktsliknande kofta, och tvåfärgade, lågklackade damskor av den där typen man på 60-talet bar med en chaneldräkt.
Ika Nord börjar med att visa hur man går, står och sitter, och jag är betagen från första stund. Genom att skifta fysik och förhållningssätt blir hon olika människor, på olika humör i olika berättelser. Personerna och humören liksom flyter igenom henne, lite som en mannekäng som visar olika sidor av samma plagg, det är bara det att när just den här modellen har gjort en snurr så är plagget ett helt annat.
Jag har ingen relation till Ika Nord, och med det menar jag att jag har hört hennes namn, men aldrig sett henne. Eller; någonstans måste jag ha sett en bild av henne, för jag vet av någon anledning att hon är mörkhårig. Och så något om Pettersson och Findus, och en adventskalender. Eller var det Pettersson och Findus som var kalendern?
Men nu, när jag ser henne, är det något bekant med hennes ansikte, med hennes mimik. Det är inte henne själv jag minns, utan någon annan, sådär som människor, som berättelser, kan eka i varandra. Vem? Varifrån?
Jag vet inte vad Meg Westergren går på, men jag vill ha nåt likadant. Människan är 83 år gammal, har jag räknat ut, och det enda som tyder på att hon skulle vara någorlunda till åren kommen är att hon är lite försiktig när hon går upp och ner för scenens trappsteg. Är det så att skådisar inte åldras som vi andra?
Hennes stora bidrag till föreställningen är att läsa tre dikter, och det låter kanske mer minimalt än det verkligen är, om man inte har hört hennes diktläsning.
Vissa människor verkar lyssna till sej själva när dom läser poesi, som om dom väntade på att ekot av deras röst ska klinga ut. Andra anammar ett afferkterat, personligt sätt att läsa som gör att man mer lyssnar på rösten än vad dom läser. Gudskelov läser dess människor oftast sina egna dikter, så dom får skylla sej själva.
Meg Westergren läser dikter som om dom vore monologer. Jag får och ser tankar. Bilder. Om det inte vore för rimmen skulle jag kanske inte ens tänka på att det är poesi. Jag föredrar det så.
Ika Nord framför något av Isadora Duncan, förklarar vad varje rörelse betyder, och jag fattar plötsligt varför hon var så stor. Det är ett språk. Bokstavligen.
Så - pam! - vet jag vem det är Ika Nord påminner om! Lily Tomlin!
Det fanns en tid - sådär en kanske tolv tretton, femton, sjutton år sen - när jag upptäckte Amazons second hand-avdelning för böcker och dvd-filmer. Varje månad avsatte jag en viss summa pengar som jag fick lyxa till det för, beställde hem varor, och sen, under månaden som kom, och ibland under längre tid, så damp det ner små paket på min dörrmatta, paket som jag ibland nästan glömt bort att jag beställt. Det var lite som julafton, året om, eller kanske mer som om jag fyllde år lite närsomhelst.
Det var där jag hittade Lily Tomlins och Jane Wagners dvd-film från 1991 av deras scenföreställning The Search for Signs of Intelligent Life in the Universe, en one woman show som Tomlin vann en Tony Award för 1986. I scenföreställningen föreställer och framställer hon olika personer, olika liv, helt utan rekvisita eller smink, bara med ljudeffekter - ljudet av en ölburk som öppnas när hon öppnar den, till exempel, i den filmade versionen klipper man mellan det mimade och en mer verklig, sminkad, kostymerad och ”verklig” version. Filmen är ett litet mästerverk, och Lily Tomlin är ett fenomen.
Det är detta jag tänker på när jag ser Ika Nord, kanske med den skillnaden att Lily lägger tyngden på det talade ordet, och Ika gör tvärtom. Hon visar kroppens möjligheter.
Hon visar ett mimstycke om 1900-talsmänniskan som är mycket starkt och svårt att glömma. Hur reser sej människan efter första världskriget? Hur reser hon sej efter andra? Jag vet, för jag har sett det.
Jag känner redan när jag sitter där att jag vill ha mer. Föreställningen har en lite eklektisk, hopkokad natur, lite som ett collage av idéer, historia, och av sånt som har gjorts och som har funkat, och jag vill se den i ett större sammanhang, med en övergripande tanke. Vad jag menar är att det är bra, och jag vill ha mer. Jag känner mej som Oliver Twist den dagen dom på barnhemmet blir bjudna på risgrynsgröt, nej, Ris a la Malta, nej, nånting, väldigt, väldigt gott, i alla fall. Och jag vill ha mer.
Efteråt, nere på utställningen, där jag går och lär mej om en syster jag inte visste fanns, tänker jag på en teveshow som Shirley Maclaine gjorde 1980, ”Every Little Movement” där hon - som började som dansare - framför låten Sweet Georgia Brown på fyra olika sätt, i de fyra vitt skilda stilar som Bob Fosse, Michael Kidd, Lester Wilson och till slut tv-showens koreograf Alan Johnsons skulle kunnat eller har gjort numret.
Jag skulle vilja se Ika Nord göra till exempel sagan om Rödluvan, och visa hur den skulle kunna tolkas av Isadora Duncan, Meyerhold, Decroux och dom andra som jag är för dum för att känna till. Jag vill ha mer Ika Nord, helt enkelt.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Dansmuseet! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1050:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
BLODSBAND på Dramalabbet:
"Det är bara jag i salongen. Bara jag som har gått in, alltså. Alla andra står ute i foajén. Nej, jag har fel, det sitter en kvinna vid teknikbordet också. Annars är jag ensam. Helt ensam i salongen. Förutom skådespelerskan som sitter och trycker längst uppe i trappan.
Det är premiär på Dramalabbet, av Lovisa Onnermarks BLODSBAND, och jag sitter ensam i salongen, på andra bänkraden. "
Låter det intressant? Här är resten:
TRETTONDAGSAFTON på Dramaten:
"”Vilka är munkarna?” viskar jag till min kompis Abercrombie Clone.
"Va?"
"Vilka är munkarna?"
Vi sitter i Dramatens stora salong och ser på Åsa Melldahls uppsättnings av Trettondagsafton. På scenen pratar Narren med den inspärrade Malvolio. Narren är utklädd till präst, trots att Malvolio inte kan se honom, och och bakom honom står fem, sex munkar, lite överraskande, eftersom Narren bara klätt ut sej till präst på skämt, för att driva med Malvolio. Varifrån kom alla munkar?
Abercrombie rycker på axlarna. Det känns som om vi har gett upp, båda två. "
Låter det intressant? Här är resten:
SKVALLER på Uppsala Stadsteater:
"I pausen sätter vi oss och knaprar på vårt medhavda godis, och jag tweetar och facebookar: ”Stockholms roligaste föreställning går i Uppsala; Skvaller på Stadsteatern är feno-fucking-menal!”
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar