Manus: Roger Allers och Irene Mecchi, Musik: Elton John, Text: Tim Rice, Regi Jesper Tydén, Koreografi Madeleine Cederlöf Ritzén, Sånginstudering: Ylva Nordin och Helen Franzén, Mask: Josefin Hummel, Ljus Max Ekberg, Ljud Tomans Andersson, Orkester: Kapellmästare/Keyboard: Mathias Lundqvist, Gitarr: Nicklas Thelin, Bas: Jonas Olofsson, Trummor: Steven Långs, med Alexandra Salomonsson, Jonahtan Suarez, Tora Hammarström, Josefine Hummel, Fannie Johansson, Najomi Brezina, Emma Pucek, Johanna Hillbom, Hanna Pearce, Hanna Kihlgren, Bella Almstedt, Vanja Lehtola, Elin Janhagen, Rebecca Davidsson, Sebastian Cifuentes Grueso, Hanna Pearce.
What will this day be like? I wonder.
What will my future be? I wonder.
It could be so exciting to be out in the world, to be free
My heart should be wildly rejoicing
Oh, what's the matter with me?
I've always longed for adventure
To do the things I've never dared
And here I'm facing adventure
Then why am I so scared?
I HAVE CONFIDENCE
Ur Sound of Music
av Richard Rodgers, Oscar Hammerstein II
Jag har aldrig sett Lion King, varken i London, där den hade premiär 1999, och fortfarande går, eller i New York, där den hade premiär 1997, och fortfarande går, vilket har gjort den till den fjärde längst spelade föreställningen på Broadway. Jag har inte ens sett en bootleg på nätet. Filmen har jag sett, förstås, för länge sen, men för säkerhet skull lyssnar jag igenom musiken på väg till Hammarby Sjöstad.
Båda jag, och min kompis Malvolio Morrhår, som jag ska se föreställningen med, är lite förvånade över att man har fått rättigheterna att sätta upp den här föreställningen, även om det är en amatörproduktion, på en skola, och att dom tillåts göra en egen version. Disney brukar vara ganska hårda på sånt där. Vi kommer fram till att det måste vara därför man kallar föreställningen Hakuna Matata, för att visa att detta inte är samma produktion som den som går på Broadway och West End.
När vi träffas, uppe vid Gullmarsplan, för att promenera till Kulturama, pratar vi om vad vi förväntar oss. Det är en gymnasieklass, vet vi, så man kan inte förvänta sej för mycket, men det är på Kulturama, så man kan i alla fall förvänta sej ganska mycket. Jag förmodar att man varken kan eller får efterlikna originalet, så jag undrar hur man har löst det hela. Det är ju en musikal om djur, om lejon och hyenor och apor och sånt.
”Kanske har dom dockor?” säger jag till Malvolio där vi går, den långa raksträcken mot den relativt nya stadsdelen.
”Dockor?”
”Ja, lite som Avenue Q, eller så? Eller: kanske är det sockdockor? Lite som Staffan Westerberg möter Broadway?”
Vi är tidiga. Jag har ätit lunch, men Malvolio har en kupong på hamburgerkedja, där man får två hamburgare till priset av en, eller nåt, och medan vi sitter där, vid ett av fönsterborden och han glufsar i sej, pratar vi om de olika uppspelen runt om i stan: Kvinnor på Gränsen till Nervsammanbrott på Kulturama, Pippin på S:t Eriks Gymnasium, och så Base23s alla avslutningar.
Vi hinner med en kopp kaffe runt, hörnet, på Magnus Johansson Bageri & Konditori, och vi sitter ute, för första gången i år, nöjda med att vi inte köpte några sötsaker därinne, men ganska ordentligt sugna. Där fanns en hemgjord chokladglass som verkade hur smarrig som helst…
Det är kö längst hela korridoren, som det brukar vara. Malvolio ställer sej och tar plats, och jag går tillbaka till informationen och frågar om dom har släppt biljetterna till avgångsklassens musikal, men får ett beklagande svar.
Inne i salongen frågar jag några flickor på första raden om dom kan flytta ihop lite, så att jag och den andra farbror får plats.
”Är det okej?” frågar jag, men får ingen svar, även om dom gör plats för oss. Jag antar att det är okej, och vi sätter oss.
Till vänster står ett högt, hemgjort träd, med tjock stam och lövverk av camouflagenät. Vid fonden står några byggnadsställningar, över vilka man draperat gröna tygstrimlor.
Först, när det börjar, blir jag nästan lite förbannad. Det låter så bra, både rent musikaliskt, men även själva ljudkvaliteten, att jag först tror att allt måste vara inspelat, till och med sången. Jag har varit på proffsuppsättningar där ljudet varit sämre!
Jag är lite kluven när det gäller regissörer på skolor med estetiska utbildningar. Å ena sidan tycker jag att skolan, utbildningen, tjänar på att dom finns där, å andra sidan tycker jag att många av dom är för bra för att bara vara verksamma på en skola. Musikalsverige skulle tjäna på det. Om dom kan få fram det här resultatet med visserligen begåvade, men relativt oerfarna elever, och under så högst begränsade förutsättningar, vad skulle dom då inte kunna göra om dom fick chansen att sätta upp saker på större scener, med proffs?
Och regissörer som också är pedagoger, speciellt inom musikteatern, växer inte på träd.
Jesper Tydén, som också satte upp gymnasiets utmärkta produktion, CARRIE, förra våren, är en sån där mycket lovande regissör och pedagog som borde ges chansen att göra större produktioner. Han behärskar, förstår, den här konstformen.
Treorna, avgångsklassen på sju personer, gör alla de större rollerna, men får även hjälp av tvåorna i stora gruppnummer, och man har gjort en mycket imponerande läsning: vad jag förstår finns det bara en kille i klassen, det eviga dilemmat på estetiska linjer, så man har helt enkelt vänt på könsrollerna. Killen får göra ingenue-rollen, Nala, men som kille, i en värld där det är honorna som styr. Här är högsta hönset inte en drottning, utan en kvinnlig kung. Greppet gör att historien känns väldigt fräsch, och utmanande. Den enda gången läsningen krackelerar är i och med den andra kvinnliga rollen, Simbas mamma Sarabi, som av naturliga skäl måste göras av en kvinna, eftersom det inte finns fler män i klassen. Hur bra den än görs sitter jag kanske lite och önskar att den andra killen på scenen, som jag antar går i tvåan, hade fått spela rollen, om så bara för att göra läsningen mer vattentät.
Det här är en historie som hela publikan kan utantill, och det är bara några få gånger jag önskar att man skrivit till lite berättande text, bara för att förtydliga, för några gånger är jag lite undrande om vad det är som har hänt, händer, eller vem som är vad, hyena ellle lejon, men det är bara korta, snabbt övergående stunder.
Kostymerna är i grunden en slags kroppsstumpa, till vilken man tillför caper, jackor, västar, tygskynken och andra accessoarer. Man har en slags djursminkade ansikten, och en himla massa våfflat hår. Tänk dej att ensemblen i Cats skulle få för sej att sätta upp Lejonkungen, så kanske du förstår?
Eleverna imponerar, även om man slutar tänka på dom som ’bara’ elever, och flera gånger glömmer jag bort att det är en skolföreställning jag sitter och tittar på, för många av dom verkar ha kommit så mycket längre än 3:e klassen på gymnasiet.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Födelsedagspresent, tack Johan! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 2510:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
AKRAM KHAN OCH ISRAEL GALVAN: TOROBAKA, på Dansens Hus:
"En gång dansade jag faktiska flamenco. En lektion, vill säga, nån gång på 80-talet. Eller, kanske två. En kvällskurs på balettakademien, när den låg på Brunnsgatan, tror jag det var. Eller David Bagares gata, kanske? Det var innan det blev hippt, innan Juaquin Cortes och allt det där, och jag var ensam kille i klassen, och jag fick typ vänta hela lektionen, till slutet, då jag fick stå ensam mitt på golvet, räkna till elva, stampa och klappa händer.
Men step gick jag en hel termin. Eller var det två?"
Låter det intressant? Här är resten:
EN FOLKEFIENDE, på Kulturhuset Stadsteatern:
"En kvinna med barn kan inte göra karriär. En kvinna kan inte både bara kvinna och politiker. Det irriterar mej mycket, speciellt som styckets andra vuxna kvinna, en mamma, inte verkar ha något yrke, så jag förutsätter att hon är hemmafru. I alla fall är det något som aldrig skulle skrivits till om rollen förblivit manlig. Ingen hade påpekat för en man att han är barnlös."
Låter det intressant? Här är resten:
MIDSOMMARNATTSDRÖM på Kungliga Operan:
"Par hoppar upp på de ikullvälta silagen, och jag hinner precis tänka, liksom skriva för mej själv, som en minnesanteckning: ”Ett gäng heterosexuella par hoppar upp på varsitt hösilage”, och känna mej lite utesluten, när jag ser att på en hög av hö, inte längst fram, men inte heller i skuggorna längst bak, står två män, och utför samma, flörtiga dans, och jag myser lite grann. "
Låter det intressant? Här är resten:
Ah, varför därför jag kände mig som hemma på Cats när jag såg denna då? (Angående insticket om att en Cats ensemble skulle gjort Lejonkungen)
SvaraRaderaJag har sett Lejonkungen i London en gång och det roliga i sammanhanget är att man där faktiskt använder dockor och masker men inte på ett så uttalat sätt som i Avenue Q utan på ett helt eget sätt som gör att man bara sitter och gapar och undrar över hur de hinner med alla kostymbytena. Väl värt ett besök om du har vägarna förbi. Blir alltid imponerad över hur Kulturama lyckas göra så otroligt bra föreställningar med så lite resurser hela tiden och detta är skolnivån till trots bland det bästa jag sett i teatersverige utom Cats. :)