Med Ulrika Skarby-mezzo, Linus Flogell-baryton, Karl Rombo-tenor, Charlotta Huldt-sopran, regi och Majsan Dahling-kapellmästare, Edvin Ramberg – ljus, på Bryggarsalen.
The night they invented champagne
It's plain as it can be
They thought of you and me
The night they invented champagne
They absolutely knew
that all we'd want to do
Is fly to the sky on champagne
And shout to everyone in sight
That since the world began
no woman or a man
has ever been as happy as we are tonight!
THE NIGHT THEY INVENTED CHAMPAGNE
From "Gigi" (1958)
(Lyrics : Alan Jay Lerner / Music : Frederick Loewe)
Jag är lite förvirrad. Eller, osäker, kanske man ska säga. Jag har nämligen precis fyllt år, och jag kommer inte ihåg om detta är en födelsedagspresent, eller inte. Det var så länge sen det bestämdes, och jag är nästan säker på att det inte är det, men jag minns inte om jag har betalat för det, eller inte.
Vi sitter i Bryggarsalen på Norrtullsgatan, jag och min kompis Patti-Li Leuk, vid bord nio, nästan så långt bort från scenen man kan komma.
Senast jag var här var 30 år sen, då en teaterskoleklass hade ett Shakespeare-uppspel. Jag minns en sång av Nina Rota, ur Zeffirellis Romeo Och Julia, ”What Is A Youth”, men inte mycket mer. Jo, kanske något ur En Midsommarnattsdröm? Det borde varit med något ur En Midsommarnattsdröm, det är det alltid.
Jag minns de enorma fönstrens ut mot Norrtullsgatan, men inte så mycket mer. De kaklade väggarna, det kaklade golvet, trapporna upp till det övre planet, sånt som varit orört sen det var nytt på 80-talet; dom måste ha funnits där, men jag minns dom inte.
Patti-Li är svår på Let’s Deal, du vet, den där appen med olika erbjudanden? Han har köpt en selfie-stick, och en massa massagetimmar, och jag tror att vår resa till Budapest, och den till Kappadokien.
Nu är det en trerättersmiddag med opera-underhållning som han har köpt, och vi är båda lite osäkra, för sånt här kan vara väldigt bra, men det kan också vara ett riktigt bottenapp. Man vet inte. Hittills verkar det riktigt lovande: vita dukar, trevlig personal, rena bestick och tjocka pappersservietter.
Vi kom aldrig iväg på Spagettioperan på Regina. Vi pratade om det, flera gånger, med det blev aldrig av, och nu är det för sent. Nu tar Playhouse Teater över på Drottninggatan, och Spagettioperan finns inte mer.
Eller? Det ligger ihophäftade A4-program på vårt bord, och vi turas om att läsa, och det känns som om det här, det vi ska få se ikväll, är resterna av Spagettioperan. Eller en ny version, kanske man ska säga?
Jag läser också att vi ska få: Förrätt: Toscansk Panzanella, Varmrätt: Majskycklingfilé fylld med ost och parmaskinka m rosmarindoftande potatiskaka och balsamico-sky(Svampragy åt oss vegetarianer), och till Efterrätt: Gräddfilspanacotta med jordgubbs- och raberbercompott.
Panzanella, när den ställs fram, visar sej vara en god tomat- och brödsallad som är mycket godare än det låter, så jag förstår att man behållit det italienska namnet.
Det börjar med Att Vara Riktigt Svensk/Du Gamla Du fria, från Hasse & Tages Gula Hund, och jag känner mej med en gång ganska trygg. Det här är folk som vet vad dom håller på med, och dom verkar till och med lite galna.
En ensam pianist står för musiken, men det känns inte futtigt, dels för att han vet vad också vet vad han gör, och dels för att detta är sånger som tål att sjungas, och som tål att höras.
Man har flera klädbyten, allt från paljetterade aftonklänningar till gröna kroppsstrumpor i lycra, från lösögonfransar och löshår till vita stärkta skjortbröst.
Och det är galet. Ofta helgalet, men på ett underbart sätt. Sådär helgalet att jag och Patti-Li ibland tittar på varandra och liksom signalerar: "Det här är galet, men på ett underbart sätt!"
Det borde finnas ett uttryck för ett visst fenomen, och jag tror jag tar och myntar det nu: ”Publiken Är Sämre Än Pjäsen”. Det betyder ungefär att någonting är bättre än hur det tas emot, ungefär som ”Pärlor För Svin” och ikväll är ett typexempel. Det här är knäppt, underbart roligt och begåvat, men det känns ibland som om folk tror att dom befinner sej i buffén på en finlandsfärja, och sångarna kommer och stör när man försöker få valuta för sina pengar. Det kanske inte är riktigt så illa, men ibland känns applåderna som om folk trodde att dom skulle behöva betala per handklapp. Det känns snålt, från publiken. Inte väldigt snålt, men ganska.
Det är ett väldigt generöst utbud, sådär så man knappt hinner äta, vilket är som det ska, för det är bättre med för mycket än för litet, när det gäller Opera och Mat, och även om det vi läst inte riktigt överensstämde med vad som serverades - vi fick till exempel ingen rosmariandoftande potatiskaka, men väl ett mycket gott mos - så är vi mycket nöjda. Det bjöds bland andra på Offenbach, Bizet, Donizetti och Rossini, och Don Juan, Candide, Lohengrin, Läderlappen och Csardasfurstinnan, och alltid med en twist, något galet insläppt in framförandet. Casta Diva har en Norma som långsamt snurras in i bandage, och Habaneran ur Carmen framförs av en trött, söndersjasad kvinna, fullastad med matkassar, som nog inte blir trodd av någon när hon sjunger: ”Men om jag älskar, om jag älskar, så akta dej - för mej!”
Och nån gång under kvällen, i en paus, framgår det att detta inte är min födelsedagspresent. Jag vet inte hur: jag frågar inte i alla fall. Jag tror att Patti-Li, bara säger det, plöstligt:
”Du vet att det här inte är din födelsdagspresent, va?” som om han läst mina tankar.
”Ja-a,” ljuger jag, och jag ser att han inte tror mej, men det är inget som behöver diskuteras.
”Du har plats i ryggsäcken, va?”
”Ja-a…” försäkrar jag, och försöker minnas vad jag har för ryggsäck idag, och om det finns plats i den.
”Bra.”
I andra akten inser jag att det behövs en Operettscen i Stockholm. Nånstans där man sätter upp Offenbach, och Strauss, och Kalman, inte på det där sättet som det tyvärr brukar göras, lite halvtrött, för att tillfredsställa den där utdöende hard-core-publiken som vill ha sin operett på ett visst sätt, utan i en ny, modern stil. Lite Glada Änkan möter Galeasen, liksom.
Mot slutet, efter kaffe och efterrätt, blir jag, Patti-Li Leuk och två andra, relativt unga män, upplockade på scenen för ett slags fysiskt trolleritrick, och det känns som om vi fyra nästan är de enda män i publiken som fortfarande är fysiskt förmögna att obehindrat ta oss upp på scenen. Men när vi efteråt tar emot applåderna känns det faktiskt inte alls som om pjäsen är bättre än publiken. Här uppe, på scenen, känns det som om publiken har hunnit ikappt. Eller, kanske har dom alltid varit det, det har kanske bara inte känts ändå bort till bord nio, längst bak.
Och om du undrar vad det var för en present jag fick av Patti-Li kan jag glatt berätta att det var en riktigt rejäl tegelsten: Åke Holmquists biografin över Beethoven, en sån där bok som både gör dej smartare och ger dej bisceps.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Biljett genom Let’s Deal 450:- Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 2510:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
fler
Om du gillade det här kanske du gillar:
EVITAS ENSEMBLE SÄGER NEJ TILL CANCER på Göta Lejon:
"Jag känner mej som en hundvalp, du vet, när det kommer gäster? Jag vill rusa runt, hälsa på alla, vifta på svansen och gläfsa glatt. Det finns så många här jag känner, så många jag inte har sett på flera år, eller ännu längre.
I kön till att hämta ut biljetterna träffar jag fem bekanta, utanför träffar jag sju, och när jag väl kommer in i foajén blir det nästan för mycket. Hade jag varit en hundvalp hade jag kissat ner mej, tror jag. Det är nästan för mycket. Jag hinner inte avsluta en mening med en person innan jag skymtar någon annan, och fladdrar vidare, som en slags rundhult, tunnhårig Auntie Mame, som en fet fjäril, eller som en hyperaktiv snorunge som mutats med socker. "
Låter det intressant? Här är resten:
OTHELLO på Kungliga Operan:
"För mej handlar Othello om två intressanta saker: Dels den där bad boy- fascinationen som många kvinnor - och en del män - har, och det där andra som får en kvinna att stanna kvar hos en man, långt efter det att hon borde lämna honom, och dels den där manipulationen av en annan människa som Iago är så bra på. Han är lite Richard III, men med mycket lägre ambitioner och sämre publikkontakt. "
Låter det intressant? Här är resten:
MASKERADBALEN, med Scensångarna, på Teater Alma:
"Kommer du ihåg hur det var när man var liten, när man skulle på kalas, och mamma satte på en finkläder med varningen att man inte fick smutsa ner dom, och hur allting liksom stramade, var obekvämt, kliade och man kände sej liksom en pappersdocka, påbylsad, uppklädd, utklädd? Jag känner det fortfarande så de då gånger jag får på mej en kostym: stärkt, bepansrad, munderad.
Det är lite så här: alla känns lite utklädda. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar