Fritt efter Henrik Ibsen, Regi och bearbetning Alexander Mørk-Eidem, Scenografi och kostym Erlend Birkeland, Ljus William Wenner, Ljud Lisa Norman Mask Anna Jensen Arktoft. Med Leif Andrée, Kajsa Ernst, Louise Peterhoff, Annika Hallin, Niklas Falk, Jörgen Thorsson, Andreas Kundler, Jan Mybrand, Peter Eggers.
Everyone hates me-yes, yes-
Being the Mayoress, yes.
All of the peasants
Throw rocks in my presence,
Which causes me nervous distress, yes.
Me and my town, battered about,
Everyone in it would like to get out.
But me and my town,
We just wanna be loved!
Stores are for rent, theatres are dark,
Grass on the sidewalks, but not in the park,
Me and my town,
We just wanna be loved!
The people are starving,
So they sleep the day through.
My poor little people,
What can they do?
ME AND MY TOWN
ANYONE CAN WHISTLE
Text och musik, Stephen Sondheim.
Jag har en kompis som har koncentrationssvårigheter. Inte direkt nån bokstavskombination, men tillräckligt mycket för att det ska bli ett problem, för honom och för andra. Han kan inte sitta still och pyssla med saker, eller läsa instruktioner, eller plugga, eller verkligen gå in för något. Han tycker det är tråkigt. Han har inget tålamod, säger han. Han älskar att spela dataspel och cykla fort, och med det menar han fortare än alla andra.
Under föreställningen sitter jag och undrar om detta inte är en förställning som skulle passa honom. Här krävs ingen direkt koncentration. Man snarare uppmuntras att inte koncentrera sej. Så fort jag börjar dras in i dramat, så fort ljuskäglan så att säga drar ihop sej, och man börjar kunna koncentrera sej på något, så avbryts berättande, eller drar iväg åt ett annat håll, med kontentan att när kvällen är över känner jag att ingenting har blivit sagt.
1882 skrev Henrik Ibsen En Folkefiende, en pjäs om en man som upptäcker att badet i staden där han bor, är förorenat, och att makthavarna i staden - av rädsla för vad ett offentliggörande av detta skulle medföra för stadens ekonomi - önskar tysta ner honom.
1974, 102 år senare, publicerades Peter Benchleys Jaws, Hajen, en bok om en man som upptäcker att badstranden i staden där han bor, är hemvist åt en stor, vit haj, och att makthavarna i staden - av rädsla för vad ett offentliggörande av detta skulle medföra för stadens ekonomi - önskar tysta ner honom.
Hajen kände jag till, jag läste den nån gång på 80-talet, men inte En Folkefiende, och jag upptäckte, under kvällen, att under all bråte finns en mycket intressant historia. Ett riktigt drama, en tragedi, på det där grekiska viset.
Det handlar om Leif Stockman, en läkare på en ort med ett nytt, fint bad, ett slags spa, som förväntas locka en massa turister. Under sommaren har flera besökare blivit sjuka, och i egenskap av badets läkare misstänker han att vattnet är förorenat, skickar iväg några prover för att utreda, och det visar sej att han har rätt. Hans syster, som i pjäsens original är en bror, stadens borgmästare, ber honom lägga locket på, eftersom detta kan medföra både döden för både hennes politiska karriär och för staden.
Det finns många grepp i den här föreställningen. Ett är att tala till publiken. Ett annat är en massa färg, brunt, tjockt skyddspapper och enorma rullar av kartongpapper. Första hälften av första akten går åt till - för dom som inte råkar ha replik - att klä in scenrummet i skyddspapper. Här ska målas, nämligen. Och andra hälften av första akten går åt - för i stort sett samma personer - att med en höjd, agiterad näve lägga sej på stora, grova kartongskivor, medan någon annan ritar av en personens konturer.
Efter paus har man ställt upp de utklippta konturerna, som en slags upprorisk massa som vägrar lyssna på Stockmans förnuftiga tal.
Kostymerna är nutida vardagskläder, men för det mest är man klädd i vita skyddsoveraller, för att inte få färg på kläderna.
När Stockmans vänner, en ägare till en gratistidning, en fattig musiker, en annan politiker, för höra talas om hans upptäckt, sluter dom upp bakom honom, men det behövs bara ett samtal med borgmästaren för att dom ska göra en kovändning, vilket för mej känns som en väldigt naiv läsning, som tar bort mänskligheten och gör dom till idéer, och jag sitter och tänker att detta är teater för mina naiva vänner, dom jag hade i 20-årsåldern, som ville störta monarkin, och som trodde att detta skulle hjälpa till att lösa bostadsbristen, eftersom dom då kunde flytta in på Kungliga Slottet.
Hans fru, som först anklagar hans vänner för att överge honom, väntar i kanske två minuter innan även hon lämnar honom, lånar pengar av pappa och öppnar en yogaretreat på Mallorca, eller vad det nu var, och var det nu var.
I denna bearbetning har man gjort Stockmans bror, borgmästaren, till kvinna, vilket jag tycker är intressant, en kvinnlig makthavare och allt det där, tills dess man bara inte kan låta bli att påpeka att hon inte har några barn. Jag vet inte vem som påpekar det, jag tror det är hennes bror, och det är kanske typiskt för vad en man skulle säga till en kvinna han känner sej hotad av, men eftersom angreppet på något sätt inte blir bemött, och eftersom det sägs om styckets Bad Guy, så får det liksom stå som en sanning: en kvinna som gör karriär har inga barn. En kvinna med barn kan inte göra karriär. En kvinna kan inte både bara kvinna och politiker. Det irriterar mej mycket, speciellt som styckets andra vuxna kvinna, en mamma, inte verkar ha något yrke, så jag förutsätter att hon är hemmafru. I alla fall är det något som aldrig skulle skrivits till om rollen förblivit manlig. Ingen hade påpekat för en man att han är barnlös.
Dramaturgiskt har man så svårt att berätta att Peter Eggers karaktär är en nazist att man till slut måste låta honom ta av sej på överkroppen och blotta en stor tatuerad svastika på ryggen.
Det blir aldrig farligt, vilket är synd. Enda gången jag får mej en verklig tankeställare är när Stockman håller sitt tal och man efteråt stämplar honom som fascist. Jag sitter länge och funderar på det, mot slutet av pjäsen, varför man påstår att han är fascist. Var det bara för att provocera, och varför? Anser man verkligen att hans åsikter är fascistiska?
Leif André är som vanligt suverän, och får mej att tro att han inte agerar. Han är inte konstlad, på det där förhöjda sättet som många skådisar kan vara. Det känns som om hans person och hans persona är samma sak. Hans röst är hans egen. Han är den absolut största tillgången som den här uppsättningen har. Han, och Jörgen Thorsson, som i rollen som musikern känns så naturlig att jag länge, dum nog, satt och trodde att han nog inte kunde vara något annat än en musiker, eftersom han var för naturlig för att skådespela. Jag hade helt glömt att jag sett honom i både Macbeth och Fröken Flegmans Mustasch, i parkteatern, 2012.
1964, i Majestic Theatre på Broadway i New York, hade Anyone Can Whistle premiär, en musikal med bok av Arthur Laurents och text och musik av Stepen Sondheim, om en korrupt kvinnlig politiker i en konkursfärdig stad, där man, som genom ett mirakel, upptäcker att det rinner mirakulöst helande vatten ur en sten. Eller? Det visar sej snart att det är ett trick, för att locka turister.
Jag är inget fan av Alexander Mørk-Eidems regi eller bearbetningar. Dom brukar intressera mej till en början, men sen, mot slutet, när man ska försöka säga det man har kommit för att säga, brukar det falla sönder. Lite som många av Hasse och Tages filmer. Ofta, när jag frågar vänner vad det var dom tyckte om med hans uppsättningar brukar jag få svar som:
”Jag tyckte om klädena och musiken.”
”Jag gillade scenografin.”
”Det var roligt.”
Men när jag frågar vänner vad dom tyckte det handlade om, vad man ville berätta, vad dom har lärt sej, eller vad dom har fått att tänka på, brukar dom bara rycka på axlarna, och svara:
”Jag tyckte om klädena och musiken.”
”Jag gillade scenografin.”
”Det var roligt.”
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Magnus! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 2510:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
fler
Om du gillade det här kanske du gillar:
MIDSOMMARNATTSDRÖM på Kungliga Operan:
"Par hoppar upp på de ikullvälta silagen, och jag hinner precis tänka, liksom skriva för mej själv, som en minnesanteckning: ”Ett gäng heterosexuella par hoppar upp på varsitt hösilage”, och känna mej lite utesluten, när jag ser att på en hög av hö, inte längst fram, men inte heller i skuggorna längst bak, står två män, och utför samma, flörtiga dans, och jag myser lite grann. "
Låter det intressant? Här är resten:
OPERAGALA, På Bryggarsalen, föreställning 45 14/4 2015
"Patti-Li är svår på Let’s Deal, du vet, den där appen med olika erbjudanden? Han har köpt en selfie-stick, och en massa massagetimmar, och jag tror att vår resa till Budapest, och den till Kappadokien.
Nu är det en trerättersmiddag med opera-underhållning som han har köpt, och vi är båda lite osäkra, för sånt här kan vara väldigt bra, men det kan också vara ett riktigt bottenapp. Man vet inte. Hittills verkar det riktigt lovande: vita dukar, trevlig personal, rena bestick och tjocka pappersservietter."
Låter det intressant? Här är resten:
EVITAS ENSEMBLE SÄGER NEJ TILL CANCER på Göta Lejon:
"Jag känner mej som en hundvalp, du vet, när det kommer gäster? Jag vill rusa runt, hälsa på alla, vifta på svansen och gläfsa glatt. Det finns så många här jag känner, så många jag inte har sett på flera år, eller ännu längre.
I kön till att hämta ut biljetterna träffar jag fem bekanta, utanför träffar jag sju, och när jag väl kommer in i foajén blir det nästan för mycket. Hade jag varit en hundvalp hade jag kissat ner mej, tror jag. Det är nästan för mycket. Jag hinner inte avsluta en mening med en person innan jag skymtar någon annan, och fladdrar vidare, som en slags rundhult, tunnhårig Auntie Mame, som en fet fjäril, eller som en hyperaktiv snorunge som mutats med socker. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar