Manus, ide’, musiksammansättning, steg och regi: Kent Olsson, Bakgrunder: Kenneth Wellvik, Kostym: Thomas Malmroos & Ulf Bernström med Ulf Bernström, Monica Christoffersson, Liza Sandberg och Peppe Bergström.
Säg minns du den sången,
vi sjöng, du och jag?
Långt härifrån, långt härifrån.
När livet var ljuvligt, och fyllt av behag,
Långt, mycket långt härifrån.
MINNS DU DEN SÅNGEN
Text: Hjelm, C E
Musik: Österdahl, M
Vi är ganska många bögar och en himla massa pensionärer som har samlats här i Scalateaterns foajé. Det finns en del variabler och parametrar där olika de olika gruppernas intressen sammanfaller. Som 60-talsmusik, som Siwan, som Tunna Skivor, till exempel. Fast en del är både och, ser det ut som. Jag menar, vi är på väg att bli vad dom redan är.
Jag är här med mina vänner Mr. Peanut och Donald Trumf, två killar som inte ofta går på teater. Till exempel var dom en gång i London och kom hem utan att sett en enda föreställning, vilket nästan är straffbart, tror jag.
Mr Peanut, som slutat röka, slutat snusa, och bytt nikotinet mot jordnötter, har gått upp ganska rejält, och på vägen till teatern föreslår jag appen Lifesum, där man får hjälp att räkna kalorier, och det verkar som om jag har honom på kroken, tills vi kommer in i lokalen och han går fram till baren och beställer ett glas vin och en mindre hink popcorn. Trots allt är det i alla fall bättre än tobak.
Det fanns en tid, en klubb, och det fanns en grupp. Alla var unga, framtiden var vår, och saker kunde bara bli bättre. Landets ekonomi var lysande, modet var bättre än någonsin, och musiken, musiken var hit, efter hit, efter hit. Roxettes It Must Have Been Love hördes världen över, men vi dansade till Got to Get med Rob'n'Raz featuring Leila K, Dr. Albans Hello, Africa och Neneh Cherrys Buffalo Stance. Vi, det var jag, Skäggige Skalman, Aloe-Vera, Danske Fors och annat löst folk, som Acid House-Heads och Grunge-grabbar. Ingen av oss hade fyllt 30, och vi sålde bröd i tunnelbanan eller jobbade på hemtjänstens kvällspatrull.
Klubben var Paradise, ett gaydisco inhyst på rockklubben Ritz, i Medborgarplatsens tunnelbanestation, vid uppgången mot Folkungagatan. Om man kom innan klockan nio var det gratis entré, men musiken startade inte förrän långt senare, så det blev många sysslolösa timmar där de lyckliga hade råd med hamburgertallrik och öl, och vi andra bara babblade och bubblade, spanade in varandra och drack vatten, tills dansen kom igång.
Gruppen hette Die Stuttgart Grüppe, och det fanns inga som dom. Varje onsdagskväll, runt midnatt, avstannade allt på dansgolvet, röken skingrades, och det var showtime. På den här tiden, innan Pride, innan The Pink Dollar, inan någon politiker ens börjat se de avvikande som en maktfaktor, hade bögarna - och i viss mån flatorna - sina egna kändisar, i en egen parallell värld: Världen utanför brydde sej inte om oss, och vi brydde oss inte om den, men härinne, i vår värld var Die Stuttgart Grüppe högaktade som kungligheter. De var legendariska. Alla kände vi nån som kände nån i gruppen, och historierna om vad dom gjort och sagt hade blivit rena rama myter.
Dom var ett gäng separatister ur glam-drag som ville göra något annat. Man hade hoppat av folkliga After Dark och de mer provocerande men mindre kända Surprise Sisters, hade bytt ut paljett-tygerna mot kitchigt mönstrat bomullstyg, sexigheten mot det rakt av smaklösa, Shirley Bassey och Wall Street Crash mot Florence Foster Jenkins och Barbro Hörberg. Deras shower var någonstans nära avant garde, nära performance art. Och dom var livsfarligt roliga.
Medleyn hade blivit deras specialitet. 60-tals medleyn. 70-tals medleyn. 80-talsmedleyn, det vill säga popmedleyn med kontemporär, nutida musik. Blixtsnabba klädbyten och suveräna musikaliska klipp, i en tid innan sånt gick att fixas i garageband eller andra musikredigeringsprogram, när all redigering måste göras på rullbandare. Det här var innan datorn, innan internet, i en tid när CD-skivan var en nymodighet, innan 70-talet var inne igen.
Stjärnan och ledaren för gruppen var Sippan. Det var han som stod för idéerna, klippte banden, koreograferade och hade många av divarollerna. Brita Bratwurst var hans alter ego, en ful kvinna med hiskeligt snett överbett och stripigt hår, och en röst som skapades av att man spelade in en verklig röst på låg hastighet och spelade upp den i normalt tempo. Lite som mössen i Askungen, kan man säga.
Nu, 26 år senare finns inget av det kvar, förutom några videons på Youtube, och en massa shower på vhs-band, undanstuvade i människors källarförråd. Ritz har blivit en paintballhall, och det närmsta jag gör som liknar dans, är när jag hoppar runt på Friskis och Svettis. Gruppen har skingrats, och Sippan har lagt klackarna på hyllan, flyttat till Skåne, heter numera Kent Olsson, och har börjat med riktiga talanger. Folk som inte behöver mima, utan kan sjunga själva.
Gruppen Milda Makter har sina rötter i Vingresors Club 33, och i Sunwing Resorts, där Kent brukade jobba som showproducent, och de andra som artister, men bildades först 2008, då man fått en förfrågan om att göra några shower för Birka Paradises tredagarskryssning i Östersjön. Resenärerna var mestadels i 60-årsåldern, så sångerna grävdes fram ur 60-talets hitlistor. Året efter bjöds gruppen tillbaka, och man började göra spelningar på andra ställen. Och ryktet om gruppen började sprida sej bland seniorerna…
Showen på Scala är ett slags showcase för att få visa upp sej för pensionärsgrupper i huvudstaden och är i stort sett fyra enorma medleyn. Två innan paus, och två efter, och man river av i stort sett varje 60-talslåt med svensk text du kan tänka dej. Och några okända. Men man går även så lång tillbaka som till 30-talet, och kanske - vad vet jag - ännu längre, till låtar som är så gamla att till och med den här publiken upplever dom som något som tillhör en äldre generation.
Men detta är inte bara låt-efter-låt-medleyn, det finns en slags naturlig logik i låtvalen, en anledning till övergångarna. Ibland blir nästa låt ett slags svar på den för första låten, en kommentar eller en slags replik, vilket gör att man vissa stunder nästan är inne och nosar på musikteater, inne och trampar på musikalens marker.
Artisterna byter kläder, peruker och accessoarer, man använder sej av enkel scenografi, som på den gamla goda tiden, med den skillnaden att sången är det centrala. Och det här är sångare som vet vad dom håller på med. Som, liksom soldater, har gjort sin grundutbildning och sin praktikt under svåra förhållanden, där agnarna sållats, och detta är vad som blev kvar, dom som klarade av det. Pipor av stål.
Tempot börjar ofta någorlunda högt, och blir bara högre. Jag vet inte hur seniorerna klarar av det, för jag känner flera gånger att jag måste få ta en paus, få smälta, få lugna mej. Kanske har dom knaptrat hjärmedicin och oljat sin pacemaker, för jag märker inte av att någon bärs ut på bår.
Detta är som något man kan få se på Golden Hits, eller på Wallmans salonger, fast kanske med lite mer tanke bakom, lite mer finess i själva upplägget.
Vi sjunger med, klappar i händerna, stampar och skrattar, och Mr Peanut blir så till sej att han spiller både vin och popcorn, och jag antar att han räknar handklappandet som motion, och det utspillda som ett slags kaloribortfall, så den här kvällen, den är en win-win, för alla.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Kent! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 2610:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
FRUKTKABARÉ MED GUNNEL & GUDRUN på Klara Soppteater:
Dom kommer genom publiken, på var sin sida, två tanter i 80-årsålderna. Den enda smal och barsk, och nästan dubbelböjd, som en salladstång, den andre stor, lång och glad, med smala ben och en himla massa vikt runt torson, den där fetman som är så farlig, du vet?
Om du föreställer dej en inte fulls så alkoholiserad, och lite mer butch version av Angela Lansburys roll i Döden på Nilen, Salome Otterbourne, och en mer verbal variant av den gamla pruttiga tanten från Tjejen Som Visste För Mycket, så får du en uppfattning om vilka dom är.
Låter det intressant? Här är resten:
GÖSTA BERLING SAGA på Kulturhuset Stadsteatern:
Kostymerna är medvetet bleka, förenklade empireversioner, och jag hade kanske uppskattat något lite mer teateralt i denna ganska nakna, renrakade uppsättning. Av någon anledning har kostymören tyckt det passande att förse några av dom med pälsrockar som dom fullkomligt drunknar i. Jag antar att målet var ett ge dom kraft, styrka, men många av dom påminner mej vid entre om ewokerna ur Star Wars.
Låter det intressant? Här är resten:
HAKUNA MATATA, ett elevuppspel av Kulturama Gymnasium:
Det är en gymnasieklass, vet vi, så man kan inte förvänta sej för mycket, men det är på Kulturama, så man kan i alla fall förvänta sej ganska mycket. Jag förmodar att man varken kan eller får efterlikna originalet, så jag undrar hur man har löst det hela. Det är ju en musikal om djur, om lejon och hyenor och apor och sånt.
”Kanske har dom dockor?” säger jag till Malvolio där vi går, den långa raksträcken mot den relativt nya stadsdelen.
”Dockor?”
”Ja, lite som Avenue Q, eller så? Eller: kanske är det sockdockor? Lite som Staffan Westerberg möter Broadway?”
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar