Manus och dialog, Emma Sandanam, Manus och musik Mette Herlitz, Sonetter Lotta Olsson, Sångtexter Emma Sandanam, Regi Ensemblen, Scenografi och kostym Annsofi Nyberg, Videografik Åsa Waerner, Ljus Albin Flinkas, Ljud Robert Larein, Ljud Fredrik Meyer, Mask Frida Ullander, Koreografi Catharina Allvin, Kapellmästare Marika Willstedt, Kapellmästare Fredrik Meyer, Med Albin Flinkas, Maja Rung, Fredrik Meyer, Marika Willstedt
I saw him once
Then he was gone
We were like dreamers at night
Who meet as in a trance, then part again!
Two phantoms in the shadows of the moon
Can people really fall in love so soon?
He walked along
He seemed alone like me
Could he have known
That moment was my destiny?
I had to run away!
And it was like a dream
I saw him once
The dream was true
I saw him once,
And once will do!
I SAW HIM ONCE
LES MISERABLES
Musik Claude-Michel Schönberg,
fransk text Alain Boublil and Jean-Marc Natel,
engelsk text Herbert Kretzmer
Jag var inte ett dugg sugen. Det regnade, det var kallt och grått, och allt kändes lite hopplöst. Våren verkade ha kommit av sej, och på min Facebooksida rullade det bara förbi en massa hemskheter om rasism, främlingsfientlighet och varför vi ska bojkotta Indiana. Jag säger det till och med till min kompis Patti-Li Leuk när jag hittar honom bland alla andra som står och trängs för att komma in på Soppteatern:
”Usch, jag ser inte alls fram emot det här…”
Han ser lite förvånat på mej, och jag inser att det inte är ett vidare trevlig sätt att inleda en dag tillsammans, så jag säger:
”Hej, förresten…”
Han skrattar, lika mycket åt mej som åt det komiska i situationen:
”Hej, själv…”
Det är lite med flit som jag hänger mej åt en slags pseudo-depp: jag försöker aktivt sänka mina förväntningar.
Jag tyckte nämligen så väldigt väldigt mycket om DEN ALLVARSAMMA LEKEN, på soppteatern, och när nu extrakt samma gäng - japp, samma skådisar, samma kreativa team - gör en ny uppsättning, så är jag lite rädd att jag ska bli besviken.
Och om sanningen ska fram var jag inte vidare sugen på historien om kvinnan som på dagen till sitt bröllop blir biten av en orm, och brudgummen, som för att få hämta upp henne ur dödsriket lyckas beveka Hades med sin musik, men inte kan motstå en sista, fatal tillbakablick.
Det har redan gjorts en musikal, fyra pjäser, sju filmer och femton operor om det här. Femton!
Vi har fått ett bord nästan längst fram, och vi får sällskap av ett par där hon står för det kulturella, och han liksom bara hänger med. Hon letar upp vad dom ska gå på, och han verkar inte ha något veto. Vi pratar med dom lite innan föreställningen, sådär som man gör, och de flesta av hans analogier är hämtade från sporten. När jag nämner att alla ungar borde få pröva på teater håller han med, och nämner att det skapar en bra laganda hos ungarna, på vilket jag anmärker att jag inte alls tycker teater är som sport: det finns inga förlorare, man försöker inte vara bättre än någon annan. Teater är liksom motsatsen till en fotbollsmatch. Han håller med, men efter en stund börjar han beskriva det hela som om det vore rugby, och jag är precis på väg att börja repetera mej själv, när -
Ridån går upp. Till vänster, en flygel. Till höger, en stol och en cello. Vid fonden, på golvet, en massa svarta bordslampor i metall på svart, fyrkantig fot. Nakna glödlampor. En av glödlamporna verkar inte funka, men det är meningen, visar det sej senare. Samma kluster av lampor står till vänster, framför flygeln. En trappa leder från scenen ner till publiken. En kvinna i frack. Det börjar.
Problemet för mej, när något är väldigt, väldigt bra, är att jag inte kommer ihåg allt jag vill komma ihåg. Jag är liksom närvarande, där, då, och den delen av hjärnan som ansvarar för minnet verkar inte vara påkopplad, all kapacitet går åt till att känna, att uppleva. Det finns massor i den här föreställningen som jag inte minns alls.
Maja Rung, i margaretaflätor, svarta byxor och vit blus, spelar Eurydike, som ute på svampplockarrunda med sin fogsvans i skogen träffar Orfeus, i svart kostym och lagerkrans, och tycke uppstår. Dom har sin första dejt vid bord 25 på soppteatern, uppställt på höger sidoscen.
Det smarta är det dom inte säger, det dom inte visar. Som blicken. Den där hyper-hypade blicken som Orfeus ger Eurydike när han är osäker på om hon följer honom upp ur dödsriket. Den där blicken som sabbar allt. Eller Eurydikes död. Alla dom där operadramatiska tillfällena där många skådisar och regissörer skulle ha frestats att verkligen klämma ut varenda droppe tragisk patos, har man helt enkelt hoppat över.
Vi i Sverige är inte bortskämda med bra musikaltexter. Ofta, så gott som 99,9% av gångerna, är det en översättning vi lyssnar på, och en översättning kan aldrig vara lika bra som originalet, eftersom den är ett slags kompromiss av innehåll och meter och rim. Och de gånger det görs något svenskt så händer det ofta att kompositören anser sej vara en ny Stephen Sondheim, eller Cole Porter eller Stephen Schwartz eller Jerry Herman, som tycker att "om dom kan skriva både text och musik så kan jag skriva både text och musik". Hur stavar du till hybris? Eller självinsikt? Det är inte en förlust att erkänna att man kanske inte är bäst på något.
Jag kommer ihåg inte ihåg att texterna till DEN ALLVARSAMMA LEKEN var såhär bra, även om jag minns att det var bra? För det här är bra. Riktigt jäkla bra. Visserligen har man använt sej mycket av poeten Lotta Olssons sonetter ur Den Mörka Stigen, men det är inte så mycket dom jag tänder på, som den omgivande berättelsen. Rimmen är oförutsägbara, men känns inte sökta, affekterade, som skrivna för att briljera, så där Robert Broberg-roliga där man mer skrattar åt ordvitsar och tomterim, än åt vad man försöker säga. Jag fnissar flera gånger, skrattar högt. Här finns ordvitsar, komiskt ironi, takt och tempo, allt det där som man hoppas man ska finna när man går på en Molièrepjäs, eller något annan komiskt versverk, men som jag i alla fall, aldrig träffat på.
När jag tänker på den här föreställningen tänker jag på ett fabergé-ägg, en sån där perfekt liten juvelbesatt miniatyr, innehållande en överraskning, som tsar Alexander III gav till sin danska hustru Maria Fjodorovna. Den är perfekt, briljant, smakfull och man kan helt enkelt inte göra det bättre.
Det fräsiga med det här verket är inte bara det att kompositör och librettist är två kvinnor. Det fräsiga är att dom helt enkelt är bäst i Sverige, just nu. Japp, Björn och Benny: dags att lämna över cupen, för ni har väl inget nytt att komma med?
Och givetvis måste dom skriva en tredje minimusikal om olycklig kärlek. Trilogier is da shit, tydligen. Men om vad? Kathy och Heathcliff i Svindlande Höjder? Jag hoppas att det inte blir Romeo och Julia, men å andra sidan: se vad dom gjorde med det här materialet. The Notebook? The Wings of The Dove? A Love Story? Dom känns så väldigt moderna så det är nästan skönt när dom tar sej an klassiker.
Och när dom är klara med trilogin så tycker jag att det är dags att dom tar tag i något stort. Inte för stort, men något ett snäpp upp. Jag röstar nog på Selma Lagerlöfs Löwensköldska Ringen, eller Dorothy Parkers Big Blonde, eller något av Tjechov? För vi och dom är väl ännu inte reda för en musikal om Norrmalmstorgsdramat? Stockholmssyndromet, anyone?
Ofta, när jag ser en föreställning, speciellt av en ung regissör - men flera gånger även av etablerade, äldre stutar - sitter jag och irriterar mej på att dom inte bara kan berätta historien. Det känns som om det finns en brist på respekt för dramatikern. Regissörerna verkar känna att dom måste sätta sitt bomärke på verket, så att vi aldrig någonsin glömmer att vi sitter och tittar på en uppsättning regisserad av Schwartzwald Korpengemmer, Pehr Mahrcus Ehriczon eller Lisa Ladugårdsdottir-Brünhildehjelm. Regissören, vill man säga, är Numero Uno, och dramatikerna ska vara tacksam att regissören ens nedlåter sej att ta i hens opus och påvisa vad som bara kan bli bättre.
Jag är av den åsikten att dramatikens verk, Dramat, är det första, det viktiga, och om man som regissör känner att man nödvändigt måste pinka in ett revir kanske man ska skriva en egen pjäs. Det verkar ju inte vara så svårt?
Och med detta menar jag inte dom gånger när regissören tolkar verket, ger sin bild av det, framställer det på sitt sätt, vilket hen måste, utan de gånger dom begår ett regelrätt övergrepp på berättelsen, och man undrar varför dom över huvud taget valde att sätta upp just den här pjäsen, när så lite av dramatikerns intentioner lämnas kvar.
På Orfeus och Eurydike har man löst problemet genom att eliminera regissören helt och hållet, något jag inte rekommenderar, om man inte verkligen vet vad man håller på med. Det verkar omöjligt, men jag tror att vi här har att göra med skådisar med goda egon, som inte faller i fällan att svälla ut, basunera sina känslor, hänge sej åt det där som gör att dom många väljer att bli skådisar över huvud taget.
Videografiken, av Åsa Waerner är så vacker och smakfull att jag efteråt har en känsla av en himla massa scenbyten, trots att jag vet att dom inte gjorde några.
Iscensättning, både i övergripande förflyttningar och rena fysiska rörelser, känns naturliga, inspirerade, uppfinningsrika och är mycket intressanta. Här finns inga steg bara för att att steg ska tas.
Jag är så gammal att jag minns när man nästan kom till Soppteatern för maten. Det var ofta lite hellre än bra på scenen, och man visste inte vad man skulle få. Nu för tiden, sen Flinkas tog över, händer det ofta att soppan står kvar, nästan orörd, efteråt. För det är vansinnigt att man bjuds på något såhär bra, så billigt, och att det dessutom ingår middag.
Om Suzanne Osten fick sitt Unga Klara tycker jag nog att Albin Flinkas ska få… Jag vet inte vad: jag skulle vilja säga en större, egen scen, men inser att det underbara med Soppteatern är att det är just på Soppteatern, att det är litet, intimt, och att man känner sej fullständigt bortskämd av den höga klassen på underhållningen. Sätt det på en lite större scen, och jag vet inte vad som blir kvar.
Nu vet jag vad jag vill säga: Om Suzanne Osten fick sitt unga klara tycker jag nog att att Albin Flinkas ska få allas vår omtanke, så att han räcker, riktigt, riktigt länge. Vi vill ju inte att han gör en Bob Fosse, eller hur?
När Fredrik Meyer, som Hades, kommer in på scenen, någorlunda lätt kryddad som en lätt parodi på Richard Wolff, tänker jag plötsligt på höstens stora musikalpremiär på stora scenen: Cabaret, och tänker att det skulle vara intressant om man inte gjorde konferenciern som den där uttjatade halvtransan man förväntar sej, utan såhär: lite trött, lite sexig, men absolut inte androgyn. Jag leker lite lätt med tanken på Fredrik Meyer i den rollen, men tänker sen att det finns så många andra, bättre sammanhang för honom. Men visst vore det intressant att inte få se det väntade, en variant på något av det där som Robert Fux och Lindy Larsson gör så bra, utan istället få lite Magic Mike, Kalle Dyall eller Alexander Larsson?
Maja Rung är det absoluta svaret på så många frågor som börjar: Vem skulle passa att spela den kvinnliga huvudrollen? Jag kan liksom inte få nog av henne. Trots att hon alltid känns igen - och med det menar jag att hon inte hänfaller åt att göra en Meryl Streep för att variera sej - så tröttnar man inte på hennes persona, sådär som man kan göra med andra personligheter där man ibland - om man fick replikerna i förväg - kunde ha gissat hur dom kommer att läsas. Jag vill, och det är inte så mycket som en önskan som ett krav, att Albins Flinkas Musikdramatiska Teatertrupp - japp, jag har gett ett namn åt soppteaterns utbrytarfalang för föreställningar som är längre än en timme med ändå är enkla och okonstlade - ger en inte nödvändigtvis översatt uppsättning av Adam Gwons musikal Ordinary Days, ett verk om fyra personers liv i New York. Sa jag att jag vill att Maja Rung Ska göra Deb, tjejen som håller på att skriva en avhandling om Virginia Woolf, och som får sjunga sångerna ”Don’t Wanna Be Here” och ”Calm”? Nej? Nu är det sagt.
Och detta innebär att Marika Willstedt, som verkar vara en fena på det mesta, får sjunga ”I’ll Be Here”, och det är bara att gratulera, öven om det är en present som är välförtjänt.
För givetvis vill jag att det ska vara det här gänget som gör’et, i väntan på nästa hit av Sandanam&Herlitz.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Vanlig biljett, 160. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1630:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
PIANO, PIANO på Kulturhuset Stadsteatern:
För mej handlar det kanske om en pianist som tar farväl.Av en karriär, av ett liv, eller bara av en del av alltihop? Hon kommer in i ett rum, en lagerlokal för pianon, och ett efter ett spelar hon sej igen dom, ger dom en sista chans att glänsa, att andas och leva. Lite som sista måltiden för den dödsdömde, eller som när man överöser ett älskat sällskapsdjur med kärlek, försöker ge det den där perfekta sista dagen, innan det är dags att åka till veterinären och den där väntande sprutan.
Låter det intressant? Här är resten:
ÄT LUNCH MED MOZART PÅ FOLKOPERAN:
Du vet hur du går förbi vissa affärer och tänker: vem är det som köper såna här klänningar? Såna här julgransglittriga, brudklänningsliknande, men kulörta klänningar, till synes obundna av något slags mode?
Nu har jag svaret: det är operasångerskor som köper dom.
Låter det intressant? Här är resten:
X, på Unga Klara:
"Det är lite som när en välvillig människa, som inte anser sej vara homofob, efter ett par glas, på ett trevligt kalas nån gång, nånstans, frågar en homosexuell person: ”Så vad gör ni i sängen? Vem är mannen och vem är kvinnan?”
Vad kan man göra? Man kan välja att ta illa upp, eller man kan ljuga och börja beskriva den mest fantastiska och fantasifulla sexakt man kan hitta på, inspirerad av Kama Sutra, 9 1/2 Vecka, Spökhuset på Gröna Lund och en Berg- och Dalbana, och och sen avsluta med:
”Vad brukar du göra i sängen?”"
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar