1. Invocation And Instructions To The Audience – Alina (Actor 1), Tuvalisa (Actor 2) + ensemble Översättning Hans Marklund, utökad av Niklas Riesbeck, 2. Free – Emilia (Pseudolus) + ensemble Översättning Ulricha Johnson, 3. Everybody Says Don’t - Nina (Hapgood), Jonathan (Fay) Översättning Niklas Riesbeck, 4. The Little Things You Do Together – Elin (Joanne), Elias (Robert) Clas (Harry), Lieze (Sarah) Översättning Niklas Riesbeck, 5. Barcelona – Elias (Bobby), Linn (April) Översättning Ulricha Johnson, 6. Broadway Baby – Alina (Hattie) Översättning Niklas Riesbeck, 7. Every Day A Little Death – Moa (Charlotte), Tove (Ann) Översättning Erik Fägerborn, 8. Poems – My (Kayama), Emma G. F. (Manjiro) Översättning Niklas Riesbeck, 9. Worst Pies In London – Patricia (Mrs Lovett), Johan (Sweeney) Översättning Calle Norlén, 10. Franklin Shepard Inc. – Jonathan (Charlie), Moa (Programledaren), Henrik (Frank) Översättning Niklas Riesbeck, 11. Colour And Light – Rebecka (Dot), Johan (George) Översättning Erik Fägerborn, 12. Our Little World –Emma M. (Rapunzel), Vilma (Häxan) Översättning Niklas Riesbeck, 13. Hello Little Girl – Clas (Vargen), Amanda (Rödluvan) Översättning Niklas Riesbeck, 14. I Know Things Now – Amanda (Rödluvan) Översättning Ulricha Johnson, 15. Unworthy Of Your Love – Henrik (Hinkley), Linnea (Fromme) Översättning Erik Fägerborn, 16. Our Time Översättning Erik Fägerborn
Jag vet inte hur andra vaknar. Kanske är det lika för alla. För mej känns det som om jag flyter upp ur ett djupt, mörkt vatten, mot ljuset och luften. När jag bryter ytan, går från det mörka upp mot det ljusa, det är då jag går från medvetslös till medveten. Det är inte en metafor, det är en faktiskt känsla.
Långsamt, som en dator efter en omfattande uppdatering, faller bitarna på plats: vem jag är, var jag är, när jag är.
Så ligger jag och funderar lite på vad som ska hända, vad jag ska göra, vad som ska hända. Tankar far in och ut, som diabilder på en duk.
Hjärnan är något underbart. Den här morgonen börjar jag plötsligt fundera på när det egentligen var jag var inbjuden till Niklas Riesbecks och Base23s Sondheimsredovisning. Det är ett årligen återkommande evenemang, något jag ser fram emot, och jag tror inte jag har missat en enda.
Det borde vara nu, snart, tänker jag. Jag vänder mej, plockar upp iPhonen, men hittar inget i min kalender. Jag sätter mej upp, stel och skraltig. Sträcker på mej. Knakar loss. Knäcker till. Reser mej och pulsar ut i köket. Gör kaffe. Sätter mej vid datorn och börjar leta i iCal…
En kvart senare sitter jag på cykeln och trampar som en galning!
Det är idag!
Det är snart!
Det är bara 40 minuter tills det börjar!!!!
Jag har hunnit duscha och raka mej, slänga på med något någorlunda rent, och har tryckt i mej en banan.
Med tio minuter till godo kommer jag fram, svettig och eländig, men i tid.
Jag älskar, nej; gillar, nej; nånstans mellan älskar och gillar, ett elevuppspel. Det finns något underbart, energigivande i första gången en elev möter en publik. Jag menar, det behöver inte vara första gången, men det är första gången den får redovisa vad den har lärt, var den är på väg att bli vad den ska bli. Vi, publiken, blir liksom en slag förvarning, en barometer, en spegling av vad som komma skall. Och en reflektion av vad som går ut, och hur det uppfattas.
På bara några år har Base23 och Stockholm Musikal Utbildning lyckats etablera sej som en av de bästa musikal-utbildningarna, och minst tre gånger om året brukar jag titta in och se vad de har att redovisa: Niklas Riesbecks Sondheimsredovisningen, Tvåornas Show, och Treornas Avgångsmusikal.
Vi, publiken, sitter på bänkar ställda i ett slags U. Jag är sen in, och hamnar lite på högersidan. Det ligger kuddar på golvet framför bänkarna, och jag, som är hur ungdomlig och vig som hest, sätter mej i skräddarställning. Några timmar senare önskar jag att jag satt mej på en bänk, för svanken värker. Ett halvår av icke-gym gör att kroppen propagerar sin försummelse.
Bakom dom som sitter på bänkar sitter eleverna när de inte uppträder. Förr om åren har vi suttit i en vanlig salongssittning, och de har suttit i en rad, längst bak på scenen, så att man liksom har kunnat iaktta dom, gissa vem som ska upp härnäst, och se när slutet närmar sej, eftersom nästan alla sjungit sin sång. Här, när det är över, och de kommer fram och bockar, överraskas jag av hur många de är.
Det intressanta, i stort, för mej, är inte att det är just Sondheimsånger. Jag är inte en Sondheimpurist, även om han väldigt länge var den enda kompositören som spelades i mina lurar.
Det intressanta är att det är svåra sånger, sånger som sångaren måste brottas med. Musiken är sofistikerad, komplex, och texterna är allt annat är lätta.
En efter en, eller i par, går elverna upp och framför sånger ur Sondheims musikaler, ofta presenterade av andra elever. Det berättas lite om musikalen och situationen som sången är plockad ur, och så kör man.
Det är nästan löjligt bra. Onödigt bra. Man befinner sej nånstans mellen elevredovisning och något som är större, som början på en slags föreställning. En sorts workshop som lovar något mer, något större.
All text är översatt till svenska, och vanligtvis brukar jag sitta och småirritera mej på ordval, nödrim och inklämda toner där fler ord måste in, och sitter liksom och hör den engelska texten spela inne i mitt huvud, men den här gången kan jag släppa allt det där. Kanske för att det är väldigt bra översättningar?
Vissa nummer är små charmiga saker, andra är riktiga rysare. Och jag menar rysare i den där bemärkelsen som man inte kan slita blickan från en trapetsartist eller nån som jonglerar med knivar.
Jag sitter och tänker på en slags arketyp i Sondheims sånger, en kvinnlig roll som jag inte tycker mej finna en motsvarighet till bland de manliga: den sofistikerade, blaserade, ironiska och tuffa kvinnan. Som Joanne i COMPANY, Charlotte i A LITTLE NIGHT MUSIC, Phyllis i FOLLIES. En slags Dorothy Parker-roll som verkar specialskriven för skådespelerskor med vissa kvalitéer. Som Dorothy Loudon, Elaine Stritch, Alexis Smith, Diana Rigg, sånger där det krävs en slags personlighet för att ge rollen rättvisa. Send in the Clowns skulle kunna vara en sån sång, om det inte vore så att den handlar om kärlek, vilket gör att också en ung kvinna kan sjunga den.
Det är skönt att se att ingen av de kvinnliga eleverna behöver försöka ge sej på Ladies Who Lunch eller I’m Still Here. Det är inte det att dom inte skulle klara det. Det är det att ingen elev i den åldern klarar det.
Jag går från uppspelet med ett positiv intryck av ett slags fokus-skifte. Med det menar jag att det känns som om man hade lekt med lite nya infallsvinklar. Ta till exempel låten ”Hello Little Girl” från INTO THE WOODS. Vanligtvis ses den ur Rödluvans perspektiv, och Vargen är någon som observeras på distans, lite som en mördare i en otäck film. Här handlar det plötsligt lika mycket om honom, han tar lika stor plats som hon, han spelar inte längre enbart hennes förutsättningar. Han ger sin syn på saken.
Eller Color and Light ur SUNDAY IN THE PARK WITH GEORGE. Jag brukar anse att det är Dots nummer, modellen som George målar av. Vi, publiken, brukar liksom följa scenen ur hennes perspektiv: hon sjunger om konstnären, och vi ser honom som hon ser honom, distanserad, främmande, onåbar.
Här är rollerna nästan omvända: jag dras till hans fascination av henne, av hans fixering, fokus, det handlar plötsligt mer om verket som skapas än modellen som blir målad.
Det är en mycket bra klass. Speciellt männen är överraskande starka. Och det betyder inte att kvinnorna är ovanligt svaga.
Varje år uppför avgångsklassen en musikal, och det ska bli väldigt intressant att se vad som kommer.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej säkrast på instagram.
Om du gillade det här kanske du gillar:
FRI, en reading på Ö2:
"Eftersom ingen frågade vad vi tyckte, blev det aldrig tillfälle att säga vad jag ville säga: att jag saknade ett nu i pjäsen, och ett här.
Med ett nu menar jag en punkt utifrån var i tiden pjäsen berättas. Om man jämför en text med en vanlig dag, så menar jag att den kan berättas på kvällen, när allt har hänt, när allt har löst sej och man vet hur det har gått, nuet är liksom ett då. Den kan också berättas med många små nu, under dagen: nu är frukost, nu är lunch, nu är middag; nuet som många små nu.
Ser man tillbaka på det som har hänt, eller ser man framåt mot det som kanske ska hända?"
Låter det intressant? Här är resten: FRI
DÖVHETEN på Drottningholms Slottsteater:
En bok kan pågå sida upp och sida ner, man kan lägga ifrån sej den, komma tillbaka, fundera, bläddra framåt eller bakåt, man kan läsa om, stanna för att googla, man kan hoppa hur som helst i tid och rum.
En pjäs är något annat. Och det har lite med tid att göra. Och lite med rum. Man kan liksom inte breda ut sej och ta tid på teatern. Det går liksom inte att bläddra framåt. Vi, publiken, är fångna i salongen.
Flera gånger önskar jag att jag kunde hoppa till nästa kapitel, skumma igenom. Det pratas väldigt mycket, men sägs väldigt lite.
Låter det intressant? Här är resten: DÖVHETEN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar