Det här var lite av en besvikelse. Eller; en rejäl besvikelse.
Efter att någon månad tidigare ha sett ett elevuppspel på Stockholms Musikalartistutbildning på Base23, ypperligt ledd av Niklas Riesbeck, där eleverna arbetade med Sondheimsånger, tyckte jag det skulle bli intressant att se vad vuxna, yrkesarbetande skådespelare kunde visa upp.
Jag måste först lägga in ett förbehåll: jag menar inte att någon skugga ska falla över eleverna, jag anser att de är kompetenta konstnärer som tyvärr togs in på en rejält undermålig utbildning.
Det lät ganska intressant och ambitiöst på papperet. På StDHs hemsida läste jag att ”Kursens fokus är att ge deltagarna den kunskap som är nödvändig för att kunna arbeta inom området musikal och musikteater i professionella sammanhang.” och ”Genom praktiskt arbete under kursen kommer ett utforskande av likheterna och skillnaderna mellan scenkonstformerna musikal och musikteater att utforskas.”
Den senare meningen visade sej vara ren blöja, då bland det första kursledaren Pia Olby säger är att man inte har hittat någon skillnad på musikal och musikteater. Så man hade istället valt att kalla allt för musikal. "Och vad var då musikal," frågade hon, och svarade sen själv att hon inte visste.
Kanske sa hon det för att få ett skratt, kanske var det av nervositet, men det är anmärkningsvärt och ger ett dåligt intryck när den kursansvarige läraren säger sej inte veta vad ämnet är hon undervisar i.
Jag tror att detta är det största problemet med kursen: att huvudläraren inte har kunnat ringa in vad musikal är. Att inte ha en tes, en regel, ett påstående. Om hon till exempel hade sagt:
”Musikal är att berätta genom sång,” så hade eleverna - även om detta kanske inte stämmer - haft något att förhålla sej till: Vad är det jag berättar? Hur berättar jag? Varför berättar jag? För vem berättar jag?
Nu, eftersom läraren inte har kunnat definiera ämnet, vad som är musikal, så kan man inte heller säga vad som inte är musikal, och det verkar vara okej att göra vad som helst på scenen, bara man gör det till musik.
Vad gäller den första meningen, ”att ge deltagarna den kunskap som är nödvändig för att kunna arbeta inom området musikal och musikteater i professionella sammanhang,” så säger jag bara: lycka till. Flera av deltagarna är yrkesverksamma och mycket kunniga, men jag tror nog inte de lärde sej så mycket mer än de redan kunnat.
För att komma in på kursen måste eleverna ha minst tre års erfarenhet av musikal och musikalteater, men kursens ambition verkar vara att ge deltagarna en chans att prova på att för första gången sjunga inför publik. Det verkade inte ens finnas krav på att man skulle kunna sin text utantill.
Detta var en åtta veckor lång kurs.
Detta var en åtta veckor lång kurs.
Vi befinner oss i en slags blackboxteater, i en av StDHs salar, och eleverna sitter på första stolraden i väntan på att gå upp. Det finns ett piano och en pianist. Och någon slags spelordning.
Ibland upplever jag att pedagogerna på StDH är omedvetna om hur priviligierade de är. Speciellt vad gäller de som arbetar på de här kortare kurserna. Jag har sett ganska många redovisningar, och går alltid därifrån med intrycket att kursen verkar ha kommit till för att sysselsätta och tillfredsställa läraren, snarare än att utbilda några elever.
Det gör lite ont i mej när jag tänker på hoppfulla kursdeltagare som sett utbildningen som ett sätt att öka sin kompetens, konkurrenskraft och kunskap, som kanske tagit lån och ledigt, hyrt rum och satt sitt liv på paus och möts av pedagogens:
”Nu ska vi i första hand ha det lite trevligt och undersöka lite…” eller ”Jag vet att kursen föreskriver att vi ska arbeta med Shakespeare och scenframställning, men jag tycker det vore intressant med lite Commedia del’Arte?”
Jag har sett redovisning in scenframställning där en klass kvinnor verkar ha tillbringat tiden med att lära sej spela män, men inte fått någon undervisning i hur man (och män) spelar teater.
Undersökande verksamhet hör hemma på kurser som specificerar att man sysslar med att undersöka, och elever är inga försöksdjur för pedagoger att experimentera på.
Här har man valt att arbeta med verk av Kurt Weill och Stephen Sondheim, vilket är ambitiöst, men vansinnigt om man inte vet vad man håller på med. Detta är svåra sånger. Man måste ha en åsikt, en analys, man kan inte bara ställa sej upp och sjunga en Sondheimsång ton för ton och textrad efter textrad, och sen kalla det ”musikal”. Kurt Weill, anser jag, är ännu svårare, och där behöver man verkligen hjälp att navigera sej igenom ett framförande, för att det inte bara ska bli ”sång”.
Ibland har sångerna en scen anknuten, och jag antog till en början att spelscenerna låg där för att elverna skulle få testa övergången mellan tal och sång, men när det sen visade sej att man i vissa fall sjöng först och sen spelade upp en scen, förstod jag inte alls meningen.
Tyvärr verkar de heller inte ha fått någon ledning i scenframställning, och spelscenerna gav ett högst amatörmässigt och trevande intryck, som om man inte gjort en analys eller ens diskuterat vad scenen handlade om.
Mitt intryck av det hela var att detta såg ut som första gången eleverna spelade upp sin sång eller scen för läraren, innan man börjat arbeta med materialet. Vissa av eleverna gjorde alldeles utmärkt ifrån sej, var väl förberedda och visste vad de ville visa, och det hade varit intressant att se var de hade kunnat landa hade de fått en kompetent vägledning.
De som behövde mer hjälp verkade inte ha fått det.
Redovisningen var uppdelad på två dagar, och jag gick tillbaka andra dagen för att se om jag bara hade varit på dåligt humör den första dagen.
Det hade jag inte.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej säkrast på instagram.
Här följer min Instagram Story för dagen, om du vill veta hur den såg ut:
Om du gillade det här kanske du gillar:
DUTCH MASTERS på Playhouse Teater:
"Pjäsen underhåller och fängslar, på samma sätt som såna där filmer där det i slutet visar sej att Nicole Kidman, barnen och tjänstefolket hela tiden varit döda, eller att det var Norman Bates utklädd till sin mamma, att Kevin Spacey är Keyser Söze, eller att Bruce Willis också hela tiden varit död."
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2019/12/dutch-masters-reading-playhouse-teater.html
ÄLSKARINNOR, Åsta Folkets Hus Teater, föreställning 25, 16 oktober 2019
Om det fanns ett teaterpris, låt oss kalla det en Benny, och om jag var en av nominatorerna, hade jag nominerat den här föreställningen i kategorierna Bästa Pjäs, Bästa Regi, Bästa Kostym, Bästa Scenografi, Bästa Kvinnlig Huvudroll och Bästa Kvinnlig Biroll. Och, varför inte: Bästa Manlig Biroll.
Jag skulle bara ha lite svårt att bestämma vilka av alla kvinnor - och de två männen - jag skulle nominera.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2019/12/alskarinnor-asta-folkets-hus-teater.html
AVGÅNG 23:11, med Sthlm Musikteater, på Scalateatern:
Jag tror att man hade tjänat på att ha haft en workshop av det här materialet. Då hade man kanske insett att man måste leta vidare, fördjupa sej. Att det finns något där, men att man inte riktigt hittat det.
Låter det intressant? Här är resten:
https://minstengangiveckan.blogspot.com/2019/10/avgang-2311-scalateatern-premiar.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar