VAD FINNS KVAR?
Vi sätter oss. Bakom den petroleumgröna sammetsridån hörs musik. Sång. Som om deras röstuppvärmning spårat ur och dom har fått feeling och börjat jamma, och inte märkt att publiken blivit insläppt. Så tystnar dom, plötsligt, och kommer in på scenen, ställer sej framför ridån. Dom är lite lamslagna, rödgråtna, förvånade. Och jag tänker:
Kikärtorna!
Jag hade tänkt att jag skulle göra hummus. Jag brukar göra hummus, och om jag får säga det själv så gör jag den ganska bra. Det är inte så svårt att lyckas med hummus, i alla fall. Jag experimenterar lite, ibland, hit och dit, och det verkar som om det inte riktigt går att misslyckas med hummus. Förutom den gången jag försökte göra en raw version: jag groddade kikärterna några dagar istället för att koka dom. Det smakade okokt. Okokt gröt. Men för det mesta är det gott. Just nu är min hemlighet kryddpeppar istället för vitlök.
Jag hade blötlagt det torkade kikärtorna över natten, och sen kokat dom i en timme. Det låter länge, men jag satt och skrev på en teaterrapport, och tiden liksom bara flög iväg. I vilket fall som helst var det en sån där dag som aldrig verkade börja. Det blev liksom aldrig ljust. Solen lyckades liksom inte palla sej igenom de tjocka, fuktiga, dimmtäta molnen.
Så hoppade jag på cykeln och åkte ut till Galeasen på Skeppsholmen, där jag skulle möta min vän Malvolio Morrhår, och se Illussioner.
Hösten är här. Regn och rusk. Lukten av ruttnande löv och mull. I hörlurarna avlöser podcasterna varandra: Stil i P1, Stuff You Missed in History Class, Stuff You Should Know, Kulturnytt, The Bowery Boys…
Det gör inget att det regnar. Det gör inget att det blåser. Jag är inte här. Jag är borta i en podcast, lyssnande på Colettes liv, eller ett program om aktuella svenska Tjechovuppsättningar, eller något om hur flygplan kan skriva i luften, med rök.
Jag låser fast min cykel, hämtar ut biljetterna, sätter mej i mörkret i den yttre foajén, käkar en medhavd macka, väntar på Malvolio Morrhår, som kommer, och vi går in i salongen, sätter oss, dom kommer in, och så börjar Maja Rung sin monolog, den om hur den ena av männen ligger på sin dödsbädd och bedyrar sin fru sin eviga kärlek, och jag tänker:
Stängde jag av spisen?
Vetskapen, säkerheten att plattan står på där hemma, att vattnet har kokat bort, att kikärtorna bränts vid, att plattan är glödande röd, att snart hela huset står i lågor, är så stark att jag är på väg att resa mej ur min stol och hukande försvinna ut ur salongen, för att cykla hem, för att rädda världen från undergång.
Men jag sitter kvar. Tar ett djupt andetag och sitter kvar.
Visst måste jag väl ha stängt av spisen?
Har vi avbrutit en maskerad? En man är klädd som kanin, som en sån där maskot, med stort huvud och fluffig päls, som en serieteckning. En annan man har en svart bodysuit med ett vitt skelett tryckt på. En kvinna har vanliga kläder, och den andra har underdelen av en kanin, och en kaninmössa, men en privat topp. Kläderna verkar inte ha något med berättelsen att göra, om man bortser från att kaniner används vid illusioner, när trollkarlar trollar bort dom. Skådisarna verkar inte heller försöka ”vara” det dom föreställer. Jag bestämmer mej för att kläderna är incidentala, oviktiga, en tillfällighet. Någon, kostymör eller regissör, tyckte att det var en rolig grej, bara.
Visst måste jag väl ha stängt av spisen? Timern ringde; visst reste jag mej väl från datorn, gick ut i köket och slog av plattan?
Jag har inget minne av det.
Föreställningen är uppbyggd av monologer, eller: ett slags oavbrutet berättande. Någon säger, typ:
”Nu vill jag prata om hur Decivon lärde sej att älska cykelturer på Gotland”, och så gör man det. Man gestaltar inte, man berättar, citerar. Ingen av skådisarna ”äger” Decivon. Ingen av dom symboliserar henne. Lite senare är det dags för en annan skådis som kanske skulle kunna säga:
”Nu vill jag berätta hur Decivons cykel kände det när Decivon cyklar.” Eller: ”Nu vill jag berätta hur Gotland tyckte det var att bli cyklad på.”
Jag har inget minne av att jag stängde av spisen. Jag har inget minne av att jag lyfte på locket för att kontrollera hur mycket vatten som kokat bort. Jag har inget minne av att jag hällde av vattnet, så jag antar att jag inte gjorde det. Lät jag bara kastrullen stå kvar på plattan?
Det handlar om trohet, evighet, kärlek. Det handlar också om illusionen av trohet, evighet, kärlek. Det handlar om dom där lyckliga sluten vi alla hoppas att vi får: att på dödsbädden i lugn och ro kunna berätta vad det är man önskar få sagt, om given av folk som älskar en. Om det nu är det man vill.
Ska jag resa mej? Ska jag gå? Om jag börjar cykla nu är jag hemma om kanske 45 minuter. Är det för sent? Ska jag ringa Skäggige Skalman och be att han åker förbi och kollar om det brinner? Men vad ska jag göra då? Ska jag bara stå här, utanför teatern, och vänta på att han ska rapportera? Kan jag skicka ett sms: Fast på teater, tror att jag eventuellt har bränt ner hela kvarteret, kan du ta moppen, åka förbi och kolla?
Visst måste jag väl ha stängt av plattan?
En man berättar på dödsbädden för sin fru att han alltid har älskar henne, aldrig varit otrogen, tackar henne för att hon funnits, och dör. Frun, på sin dödsbädd några år senare, kallar på mannens bäste vän och berättar för honom att hon alltid har älskat honom. Han i sin tur, går hem och berättar för sin fru att han alltid älskat sin väns fru. Hon ljuger och säger att hon mannens bäste vän haft ett förhållande under alla dess år, och när hennes man, ångrar sej och inser att han älskat sin fru i alla år, har hon efterlämnat en lapp om att hela historien om otrohet var lögn, och så har hon hängt sej. Det är som Neil Simon för de obotligt deprimerade.
Jag måste ha stängt av plattan. Jag stängde inte av plattan. Allt är lugnt där hemma. Allt jag äger har brunnit upp. Det kanske är lika bra, feng shui och allt det där, man ska inte fästa sej vid saker. Men alla min böcker!!! Nån granne har säkert hört min brandvarnare i god tid, innan elden spred sej, ringt brandkåren, som har forcerat min säkerhetsdörr av järn, och släckt elden.
Väntar nån kvar sen, och vaktar mina saker till jag kommer hem, eller sätter dom in en ny säkerhetsdörr med en gång, och går hem?
Ibland, när man ser en pjäs för första gången, kan det vara svårt att skilja på pjäs och regi. Vad är vad? Hur mycket har dramatikern skrivit, specificerat, stipulerat, och hur mycket har regissören tillfört, vinklat, omarbetat?
Hur mycket kostar en säkerhetsdörr? Kan man få den på stört, eller får man vänta några dagar? Eller, om nu min lägenhet är helt obeboelig, får jag ta in på hotell då? Vem betalar det?
Här tror jag att regissören står för känslan av att vi kommit och stört. Av skådisarnas chockade, liksom tafatta undertext. Det är underhållande, men lite… onödigt. Jag sitter lika mycket och funderar över skådisarnas siutation, och historia, i nuet, som jag funderar över pjäsen. Dom spelar väldigt bra, vad det nu är dom spelar.
Varför har inte alla spisar en timer? Det är så dumt, alla spisar borde ha en timer.
Mellan berättelserna gör skådisarna ett slags - förefallande improviserade - teaterlekar, antagligen för att understryka att vi tittar på teater, att det är en lek, på låtsas.
Vänta, jag gjorde ju en macka!!! Visst måste jag väl ha märkt om plattan stod på när jag gjorde min macka? Började jag koka kikärtorna klockan fyra, eller klockan fem? Skulle dom vara klara klockan fem, eller klockan sex? Jag cyklade hemifrån klockan sex; om jag inte stängt av plattan skulle jag inte märkt om dom börjat brännas vid, för då satt jag på cykeln.
Det här är en pjäs som ger och tar tillbaka. Det är inte en föreställning man dras in i. Den tar hela tiden ett steg tillbaka, tar en titt på själv, och gör en liten ändring. Den berättar något, för att senare berätta det motsatta. Det är en pjäs om den borgerlig heterosexuella bilden av kärleken med tvåsamheten som det yttersta målet. Och den säger precis tvärtom.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Friblijett, Tack Titti Grahl och Teater Galeasen! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 7600:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
CULLBERGBALETTEN: WORKS På Dansens Hus.
"Efter paus är det en helt annan grej. Här är det magi, konst, verklighetsflykt, poesi, drama. Estetiken är hämtad ur Film Noir. Fyra musiker sitter längst bak på scenen: Bas, Pinao, saxofon och dragspel. Dom spelar jazz. Den där typen av jazz dom spelar i början av ett Hercule Poirot-avsnitt. Den där typen av jazz som nästan behöver en voice-over. Den där typen av jazz man hör när man ser en filmatisering av en Raymond Chandler-bok. Det där som spelar i bakgrunden när en mansröst plötsligt säger:
”She was a hot blonde in a cold city, looking for a future in a town without a past…”"
Låter det intressant? Här är resten:
RESIDUAL BITS OF SUNLIGHT av Örjan Andersson i Hörsalen på KulSta.
"Jag tänker på när jag var liten, ung, tonåring. Fascinationen med övergivna platser. När man var ute i skogen och hittade det där övergivna huset. Eller det där fallfärdiga skjulet bakom planket? Man rev ett helt kvarter i köpingen där jag bodde, och vi, några unga, hade en härlig vinter och vår, tills lastbilarna kom och allt slutade som majbrasa nere vid stranden. Jag minns hur vi smög in i de övergivna silosarna vid hamnen. Hur vi plötsligt var ensamma i hela världen, på upptäcksfärd. Jag minns husen dom rev för att ge plats åt Liljeholmskajen. Hur jag och Skäggige Skalman, bara för några år sen, smög runt, kikade in, sakletande."
Låter det intressant? Här är resten:
≈ [UNGEFÄR LIKA MED] av Jonas Hasen Khemiri i Regi Farnaz Arbabi:
"Plötsligt har jag slängt mej in i det hela. Jag vänder mej till kvinnan, som jag nu ser inte alls är så gammal som jag först trodde, och antagligen är mer en kompis än en mamma:
”Vaddå, menar du att du är hellre sitter här och väntar på att nån som jobbar här ska komma och säga till dej att du ska ta bort den?”
Hon tvekar, lite:
”Ja, det är väl inte hans jobb att säga till mej vad jag ska göra?”
”Du fattar inte av dej själv att ni inte ska sätta upp saker på scenen? Du fattar inte att halva publiken just nu sitter och undrar vad ni är för idioter som ställer upp era muggar på scenen, som om det här vore nåt jävla cafébord?”"
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar