WHAT THE HELL'S WRONG WITH EXPRESSING YOURSELF?
När jag flyttade in i min nuvarande lägenhet hade jag en slags bild av hur jag skulle ha middagar här. Middagar, sammankomster och mindre fester, i all enkelhet. Nåt knökfyllt party à la Holly Golightly nån gång då och då, till och med. Timber!
Ibland öppnar jag mina köksskåp, tar ut en ensam kaffemugg och tittar på mina uppsättningar av alla vinglas, grogg-glas, draja-glas, och alla mina tallrikar i stengods.
Jag är helt enkelt inte den killen jag skulle vilja att jag var.
Men det är Benjamin Barker och hans pojkvän Lars Larsson Molin. Gudskelov.
Redan när jag såg att Bio Rio skulle ha direktsänding från en föreställning från Victoria Palace i London av Billy Elliot tänkte jag att jag måste köpa en biljett, men så gick tiden, och jag glömde liksom bort allt, tills det plötsligt damp ner en inbjudan till facebookgruppen Billy Elliot Live:
”Ska du/ni gå på Billy Elliot LIVE! (Bio Rio) på söndag 28/9?
Isåfall är du/ni varmt Välkomna hem till oss på lite bubbel och snacks från klockan 18:00. Filmsändningen börjar klockan 20:00 och biljetter bokas via Bio Rio. Vi bor precis i närheten av biografen.
Hör av er så får ni portkoden.
Vänliga hälsningar, Benjamin Barker och Lars Larsson Molin.”
Jag tackade ja med en gång, och sen insåg jag plötsligt att jag ju inte hade någon biljett. Jag stressade ner till Bio Rio redan nästa dag, och lyckades få plats 127, rad åtta, längst ut till vänster.
 |
| Immaculate! |
Under veckan som gick såg jag hur inläggen i Facebook-gruppen blev fler:
"Jag kommer gärna, men är det okej om jag tar med mej min kompis?"
"Jag ska gå och se filmen med Kleti och Pleti, är det okej om dom kommer med?
"Är det okej om jag tar med mej alla män jag för tillfälligt är romantiskt och/eller erotiskt involverade i och med?"
Jag såg musikalen på Victoria Palace 2011 under en
Londonresa några Januaridagar 2011. Det var ett gäng dagar fyllda av Love Never Dies, Priscilla, End of the Rainbow, och som passande avslutades med Billy Elliot. Det är en ganska liten teater, i musikalteatrar mätt, och trots att vi satt en bit bak på parkett såg man mycket bra. Alltihop har mer en känsla av en magisk pjäs, eller ett socialt drama med sjungna och dansade delar. Det kändes som om det kreativa teamet redan från början bestämde sej för att inte låta historien underordna sej någon slag romantiserad musikalisering. Ofta tänkte man inte ens på att karaktärerna sjöng.
 |
| En Huligan och en High Heel |
Jag försökte köpa merchandise på allt jag såg, och när det var dags att se Billy på bio letade jag fram min gamla, gröna, skönt t-shirt med vitt tryck.
 |
| Never died? It never fucking lived! |
Vi är några som kommer tidigt hem till Benjamin Barker och Lars Larsson Molin. Min väninna Ovis Adamsviv är bara några meter efter mej in i trapphuset, men när vi kommer upp, och hälsa på värdparet, upptäcker vi att Jennie Blåtå och hennes flickvän redan är där. Jag räcker över min flaska med något bubblande och de öländska bönchipsen och jag och Ovis får en snabb visning. Vi ”Åh”-ar och ”Nämen, jösses”-ar, djupt imponerande av deras minimalistiska ordning. Det stökigaste där var gästerna, och vi skulle snart gå.
Vi sätter oss i en vit, bred, lagom mjuk och lagom hård soffa, och börjar snacka om hennes turné, min blogg, konserthuset och USA-resor, och blir då och då avbrutna av nyanlända gäster, som alla verkar missa att jag har en mycket passande t-shirt: Abercrombie Clone och hans pojkvän Fitch. Drillpojken och Trombonisten. Världens Bästa Donna, som kommit trots att hon inte har lyckats få någon biljett till bion. Portobella och hennes Herr Kantarell. Cirkusprinsen. Gary Coleman och hans pojkvän som aldrig känner igen mej. Malvolio Morrhår kommer fram och plockar lite chips från en skål på bordet. Benjamin Barker kom fram och fyller på i mitt glas. Jag, som hade föresatt mej att iaktta mer än prata, och att lära känna några nya människor, inser att jag efter två glas bubbel har misslyckats fatalt. Jag bestämmer mej för att börja om, ställer ifrån mej glaset i köket och börjar mingla.
Jag kommer inte många steg innan jag träffar på Den Spinkige Producenten och Hans Luftmadrass, som introducerar mej för en Salsainstuktör och en Skäggig Glad Man som har ett namn jag aldrig hört förut, upprepar och omedelbart glömmer. Han talar engelska, och jag vill omedelbart be om ursäkt för de 13%. Jag frågar var han kommer ifrån och han svarar Damaskus, och min hjärna beter sej som när man häller citronsaft på ett ostron, eller vinterbadar: allt drar ihop sej.
Damaskus, Damaskus, tänker jag, snabbt, är det ens en stad fortfarande? Har den inte bytt namn till något annat som Leningrad nu är Sankt Petersburg? Jomen, givetvis är det en stad fortfarande, varför skulle han ljuga om nånting sånt? Damaskus, Damaskus, Damaskus, jag känner mej som en tävlande i Vem vill bli en miljonär: JAG KAN JU DET HÄR!!!
”We have a famous lespian writer, supposedly lespian, who wrote a book called Till Damaskus…” hör jag mej själv säga.
Den kvarvarande stunden tillbringar vi med att diskutera skillnaden mellan språk. Inte ord för ord, utan just skillnaden mellan språken. Hur man på arabiska har många fler ord för mycket fler saker, saker som vi inte ens visste att man behövde ord för. Tydligen finns det ett ord för någon som inte är så avlägsen som en vän, men inte så närstående som en pojkvän. Jag säger att det svenska språket på nåt sätt frammanar bilder av raggsockor, det gråtrista och velighet, och att det är omöjligt att låta intelligent på Kalmaritiska, men att finlandssvenska är som gjort för poesi.
Så är det dags att gå ner och se på bio.
Billy Elliot började som en film år 2000, för att sen 2001 bli en en bok, innan den så slutligen 2005 blev en musikal i London, med musik av Elton John och text av manusförfattaren Lee Hall, vann fyra Laurence Oliver Awards och 2008 hade den premiär på Broadway, och vann tio Tony Awards, bland annat bästa musikal. Snabbt jobbat, eller hur?
Nere och inne på Bio Rio ropar plötsligt någon mitt namn, och där sitter min väninna, Televinkens Mamma, och vinkar.
”Alla är här!” ropar jag, lite överdrivet, när jag trängt mej fram till henne, och så pekar jag på hennes krycka.
”Atros” förklarar hon.
”Gurkmeja?” undrar jag.
”Har testat. Dom kan operera, men då måste jag gå ner några kilo först.”
Televinkens mamma har gått upp några kilo. Hon är nu vad på tyska och jiddisch kallar Saftig.
”Då är det väl bara att gå ner några kilo?”
”Ja, nu när lägenheten är i ordning, så…” Hon har nyligen flyttat och förlorat sin mamma, och jag kan tänkta mej att vikten inte är prio nummer ett.
Hon presenterar mej för sitt sällskap, en liten kille som tycker om att dans balett, något yngre än Billy Elliot, och som har en stor godispåse.
”När man är elva ska man äta godis,” säger Televinkens mamma.
”Håll i påsen så att du får ha den i fred när filmen börjar,” säger jag till honom och pekar på hans fylliga sällskap: ”Den här tanten försöker banta.”
Nu är det knökfullt inne på Bio Rios foajé. Hur jag än ställer mej känns det som om jag är på väg att välta en skör pensionär med min ryggsäck.
”Hallå,” säger så en mörk röst, och när jag vrider mej känner jag igen Fru Lidl, en väninnna till Televinkens mamma.
Alla är verkligen här.
Så börjar det.
Det handlar om Billy Elliot, son till en änkad gruvarbetare i nordöstra England under gruvarbetarstrejken 1984-85. Billy får pengar av sin pappa för att träna boxning, men upptäcker istället att han har en fallenhet för balett, och livesändningen från Victoria Palace kunde ses i åtta länder, på en massa biografer, varav 554 i England och på Irland. Den först musikal-Billyn någonsin gjorde ett inhopp denna specialföreställning i rollen som äldre Billy, och efter applådtacket bjöd man på en kavalkad där alla tidigare Billy Elliottar dansade förbi.
Det kanske inte är riktigt lika häftigt som att sitta i en teatersalong i West End, men det är avsevärt mycket billigare, enklare, och det mer än tillräckligt. Dessutom lyckas man mer än väl förmedla känslan. För att citera Billy:
Det kanske inte är riktigt lika häftigt som att sitta i en teatersalong i West End, men det är avsevärt mycket billigare, enklare, och det mer än tillräckligt. Dessutom lyckas man mer än väl förmedla känslan. För att citera Billy:
"I can't really explain it,
I haven't got the words
It's a feeling that you can't control
I suppose it's like forgetting, losing who you are
And at the same time something makes you whole
It's like that there's a music playing in your ear
And I'm listening, and I'm listening and then I disappear"
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
220:-, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6995:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
FRAGMENT på Dansmuseet:
"En vansinnigt stilig ung man fångade min blick en dag. Han hade bar överkropp, långt hår, och något av en ung, skör Jim Morrison över sej. Eller kanske en ung Heathcliff? Hans rygg var välvd, huvudet tillbakalutat, hakan hög, och hans yppiga läppar var fuktiga och lätt åtskilda. Hans blick stirrade framåt, som död. Jag var på cykel, och han på affisch, så vi var lite som två skepp som möts i natten. Fragment, hinner jag läsa, och Kulturdirekt. Jag försöker lägga det på minnnet, men glömmer det nästan med en gång. Glömmer till och med att det var något jag skulle minnas. "
Låter det intressant? Här är resten:
”Ursäkta att det dröjer, men vi väntar på barnen,” säger kvinna, högt och tydligt. Hon talar till oss, vi som väntar på att få gå in, utanför salen.
Barnen? tänker jag. Barnen!? Är detta en barnföreställning, eller väntar dom på barn som ska statera i föreställningen?
Det går en stund, och inget händer.
”Är det någon från Högelundaskolan här?” ropar så en annan tant. Eller vad det nu var skolan hette. ”Ingen från Högelundaskolan?”
Ingen från Högelundaskolan.
En kvinna framför mej, som tydligen stod på väntelistan, ger upp, och går. Jag får en känsla av att hon tycker hon är viktigare än någon som ska behöva stå och vänta. Jag är inte vidare viktigt, har all tid i världen, och står kvar. Tid går. Jag tjuvlyssnar på folk som talar, och förundras lite över saker som folk talar om, och plötsligt ropar den Tant nummer ett:
”Barnen är här, barnen är här!!!”Låter det intressant? Här är resten:
CONNECTION, PLEASE, av och med Ana Stanišić, Mimskådespeleriutbildningen på STDH
"Det här är en ganska rolig idé. Redan ute i foajén blir vi hämtade av Max, som önskar oss välkomna till den här guidade turen av FM-Cube360™, en maskin som sänder ut all världens mediaflöde. Vi får titta, men vi får inte röra. Det är livsfarligt. Vi släppt in i ett tomt rum. Tomt såhär som på Bob, som står i ett hörn och bidrar med ljudeffekter. Max går runt i rummet, duckar för saker som inte finns, vänder runt hörn som inte syns, vrider på knappar och rattar som bara hon ser. Max och Bob är klädda i Steam Punk-inspirerade kläder, och även om vi inte ser något av den verklighet dom lever i får vi en klar bild av hur den ser ut."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar