The Story of My Life
Jag måste sluta köpa böcker, tänker jag, och dänger ner kassen med mina två nyinköpta böcker på ett av de runda borden vid fönstret i Citykyrkans café, Citykonditoriet. Eller åtminstone börja läsa alla böcker jag köper. Och varför alla dessa biografier?
Ibland önskar jag att det fanns ett hål i verkligheten, ett litet veck eller nåt, där man kunde krypa ner och ta en time out. Om man ser livet som en linje, så skulle jag vilja ha en liten loop här och där, så att man kunde göra en liten avstickare, men sen komma tillbaka till exakt samma plats, samma tid. Bara lite mer påläst. Lite smartare, kanske. Det finns så många böcker jag vill läsa, men tiden räcker inte till. Och jag bara fortsätter köpa böcker. Speciellt biografier. Bara idag har jag på Stadsmissionen på Adolf Fredriks Kyrkogata köpt två biografier: en om W.C. Fields, och en om The Prince of Wales, han med Wallis, du vet?
Jag ska träffa Malvolio Morrhår och gå på dansens hus, och vi tänkte vi skulle fika här, innan. Har du inte varit på Citykonditoriet? Då måste du komma hit. Bara att komma in i det gamla danspalatset känns ganska speciellt, och själva fiket är lite av en anakronism. Dom har kakor och tårtor med namn som man förstår har en viss historia. Som typ Evalottor, eller Nyköpingsbiskvi, eller Drottningen av Sabas Savaräng. Typ. Sånt som man känner att man bara måste prova, någongång.
Problemet är att dom stänger redan klockan arton på kvällen.
”Vi stänger klockan sex,” säger tanten i kassan. Jag har precis beställt en kaffe och en knäckemacka, och klockan är halv sex. Jag vet inte hur jag ska göra. Ska jag säga att jag inte vill ha mackan, och vänta tills Malvolio kommer, och gå någonannanstans?
”Dom stänger klockan sex,” säger jag till Malvolio, som precis kommer in. Jag talar högt, rakt över rummet, lite kritiskt liksom, så att tanterna bakom kassan ska förstå att det är på tok för tidigt att stänga.
”Jag vet,” svarar han. ”Jag läste det på dörren…”
Jag betalar. Han köper en te, bara. Det känns liksom lite onödigt att börja på något. Jag ångrar nästan mitt hembakade knäckebröd, fullt av frön. Vi hade ju tänkt sitta här tills det var dags att dra till teatern?
Han bläddrar lite i mina böcker. W.C. Fields intresserar honom, Prinsen, lite mindre. Eller: inte alls.
Malvolio, som inte vanligtvis läser biografier, har börjat läsa en bok om Barbra Streisand: Hello Gorgeos: Becoming Barbra Streisand, och vi pratar om henne och om boken, och om sångpedagoger, tills jag har mulat i mej knäckemackan, och det är dags att gå.
Vi börjar släntra över mot Dansens Hus, inte långt därifrån, men på vägen - som i alla goda historier - händer något. Känner du till La Neta, den mexikanska restaurangen på Barnhusgatan? Jag har gått förbi flera gånger, när jag har haft anledning, vilket oftast har betytt ett besök på Dansens Hus, men det har alltid verkat knökfullt, och väldigt hippt. Jag gillar inte hippa ställen, och jag gillar inte att köa.
Nu när vi går förbi, och tittar in, verkar det som om vi faktiskt skulle kunna få plats. Vi går in. Jag, som redan käkat, kan inte låta bli att beställa en Papa, en quesedilla med potatis, chili och lök, och en Guacamole con Totopos, Guacca med majschips. Malvolio tar något med kött.
Det är väldigt gott och löjligt billigt. Jag förstår att det är så populärt, och vi måste ha haft tur, för snart är det knökfullt igen. Om jag hade varit en av ägarna hade jag möblerat om lite, tror jag. Det verkar som om man skulle kunna klämma in lite fler bord med en annan planering. Och bristen på textilier gör att ljusnivån blir onödigt hög.
Vi pratar lite om föreställningar vi sett på Dansens hus, om John av DV8, och Hans Was Heiri av Zimmermann och De Perrot. Om underbara saker. Om oförglömliga saker. Men det är trångt, och inte speciellt hängvänligt.
Efter maten går vi och hämtar ut biljetterna och ställer oss vid Lilla Scenens insläpp. En inspelning med fågelkvitter ligger som White Noise i bakgrunden, och får en undermedvetet att känns som att vi befinner oss i en annan årstid. Vår. Tidig sommar.
Jag brukade komma hit när det var Stadsteater här, på 80-talet. På fredagkvällar, tror jag det var. Sent. Efter de vanliga föreställningarna. Helge Skoog ledde teaterimprovisation här. Det var en stor grej, då Eller var det bara stort för oss som var där?
Föreställningens program, det där bladet som alltid delas ut, är mycket charmig, skrivet med en font som verkar handskriven och till och med husets logga verkar ritad.
Det ligger en vit dansmatta på golvet, och en slags pulpet står en bit in, till vänster, men felvänd, så att om man ska stå vid den kommer man att hamna med ryggen mot publiken. Till höger, långt fram, står ett smalt, avlångt bord, av Ikea-typen, med breda stadiga metallben. Något som ser ut som ett liggunderlag ligger under.
Det ska handla om social medier, om manipulation och hantering av information, har jag läst. Det känns lite intressant, men också lite jobbigt, speciellt som jag misstänker att man kommer att ha en anti-digital inställning. Jag hoppas att det inte blir för… moraliskt korrekt.
En kvinna kommer in, klädd i grått. Mysigt grått. Designergrått. Toffelgrått. Fårskinnsgrått. Faktum är att nästan allt på scenen skulle kunna ha köpts på Granit. Hon har en grå ryggsäck, ur vilken det sticker upp en grön vimpel, och hon påminner väldigt mycket om någon.
Hon är smal, mörkhårig, blek. Kort lugg, hår ner till halva halsen, ungefär. Lite som Maja i snobben, men utan glasögonen. Jag pratar om frisyren, alltså. Väldigt mycket så, faktiskt. Det är nästan som att hon gått in till sin frisör med en utriven bild ur serietidningen och sagt:
”Jag hade tänkt mej nåt sånt här….?”
Hon tar ofta steg bakåt, trillar, och rör sej på ett sätt som skulle få vissa av mina vänner att säga:
”Det där skulle jag kunna göra…”
Jag funderar på vem hon påminner om, och det tar en stund innan jag viskar till Malvolio:
”Hon ser ut som en blandning av Karen Carpenter och Mary Tyler Moore…”
Han ger mej en frågande blick.
”Karen Carpenter,” försöker jag.
Han visar att han inte fattar. Vi låter ämnet falla, eller vila, i alla fall.
Så säger hon plötsligt:
”Nu är jag här…” och går bort till pulpeten, där hon hämtar ut ett gäng grå mappar som hon börjar dela ut till publiken.
Nu börjar det roliga. I mappen finns en penna dittejpad, och flera handskrivna, kopierade papper. På tre streckade rader ska vi först skriva de tre ord vi kommer att tänka på när hon säger…
Jag tror ordet var Kommunikation. Eller var det Leva? Livet? Jag minns inte. Därunder är det två streckade rader, och där ska vi skriva de två ord vi tänker på när hon säger… Internet? Eller var det Livet här?
Sen skulle vi i alla fall ta det andra ordet i första raden och skriva det först på tredje raden, eller var det andra ordet i andra raden?
Det var kul i alla fall.
Sen ska vi välja ut vilket ord vi tycker bäst beskriver oss vårt on-line-beteende. Jag väljer ShareBitch, för jag tror att det nog är så jag uppfattas, i alla fall. Jag vet att jag inte är en Trädgårdsmästare, Social Smoker eller Mullvad, i alla fall.
Vi får också skriva vad vi gillar och inte gillar med internet.
Så ska vi rita av personen som sitter bredvid oss, utan att titta på papperet. Det är inte så lätt. Jag ritar av en kille som jag tror jobbar som ledsagare åt en rullstolsburen kille som sitter framför mej. När mitt mästerverk är klart ser det ut som en sån där lapp som ligger framme bland pennorna i en bokhandel, en sån där man ska testa pennorna på, där man provar om man gillar udden, bläckets flöde, och sånt.
Så samlar hon in våra papper, och sorterar in oss i högar, och börjar prata, förklara något, men i sitt tal väljer hon de huvudord som vi har valt att skriva ner, så att henne tal kan låta:
”Man vill ju inte att allt bara ska bli REKLAM, för det är ju så REKLAM, och då känner mej sej ANONYM och SLÄKTINGAR OCH VÄNNER.”
Det är ganska roligt, och känns uppfriskande, och inte alls så internetfientligt som jag först hade trott. Dansen, eller rörelserna, gör inte lika stark intryck, men det är nog inte meningen.
Så uppmanas vi skriva på ett kontrakt, vika det till ett flygplan, tejpa fast pennan, och så skicka in planet på scenen. Efter en stund är scenen full av en massa kraschlandade pappersflygplan. Ingen träffade brevlådan.
Vi blev ombedda att läsa igenom det finstilta innan vi skrev på, men vem läser det finstilta? Jag antar att hon nu äger rättigheterna till mitt liv.
”Vet du verkligen inte vem Karen Carpenter är?” skäller jag på Malvolio när vi kommer ut och börjar promenera upp mot Fridhemsplan.
”Njae,” tvekar han, ”jag känner ju till The Carpenters, men jag får ingen särskild bild av henne…”
Jag muttrar nåt om dagens ungdom innan jag inser att han är äldre än jag. Betydligt äldre. Två, tre år äldre:
”Mary Tyler Moore då?”
Malvolio gör en griams och säger, staccato:
”Jag tror inte det…”
Jag försöker förklara vem hon är, vem hon var, och av ren rädsla tycker han sej minnas henns. Vi pratar om teveserien Rhoda, en spinoff från The Mary Tyler Moore show, och vi pratar om föreställningen, nöjda, som om man fått pröva något nytt.
När jag börjar cykla tänker jag att jag ska försöka komma ihåg att lyssna lite på Karen Carpenter när jag kommer hem. Har jag inte en biografi över henne, någonstans? En ganska tunn, från 70- eller tidigt 80-tal? Och sen tänker jag på Mary Tyler Moore. Hela hennes teveserie ligger för tillfället ute på Youtube. Jag tror jag har en biografi över henne också, någonstans, förresten…
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Dansens Hus, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 7490:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
LANDET ENSAMHETEN, av Jani Lohikari, med STDH på Uppsala Stadstear.
”Vänta, vad? Va?”
Dörrarna slår igen. Tåget rullar vidare. Jag står kvar ett tag, inne på Centralstationen, fundersam.
Det ger ens självkänsla en liten knäck när man inser att man har svårt att följa med i handlingen i en barnteaterföreställning.
Låter det intressant? Här är resten:
OCH SEN DÖR MAN, av Mark Roberts, i regi Elisabet Klason på Playhouse Teater.
"Och så är vi tillbaka till Kristina Rådström. Jag vet att jag har sett henne förut, men var? Jag nämnde hennes monolog i slutet, va? Den är, i sej, ett lite mästerverk i skådespeleri, och bara den värd ett besök. Hon har en bekant mun, och gör så bra ifrån sej att jag vill ha lite koll på henne. Inte så att dom andra gör mindre bra ifrån sej, det är bara det att, om en skådespelare ser varje roll som en present, då firar hon julafton."
Låter det intressant? Här är resten:
Det är ganska spännande, och småknattingarna framför oss hoppar mellan sina egna sittplatser och de lite mer trygga platserna i mammas och pappas knä."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar