OKEJ, JAG FATTAR...
”Nej, nej,” säger Skäggige Skalman, ”det var precis så det var, faktiskt…”
Jag har just sagt att jag tycker väldigt mycket om musiken, men inte är vidare imponerad av kostymerna, att dom påminner lite om vad man kan hitta i korgen för kvarglömda effekter på en dansskola, och att scenografin ser ut lite som vad som överlevt en sjuhelsikes premiärfest.
”…allt var lite sjabbigt, ingen brydde sej om hur dom såg ut, och man trodde att bara för att det var på Danderyds sjukhus så skulle det vara fräscht, nytt, på något sätt. Det var inte fräscht. Det var inte nytt…” avslutar han, och tänker efter.
Det är paus på CIRKUS CIRKÖRS: UNDERART av Olle Strandberg, en föreställning av och om en kille som för några år sen, under en föreställning på dansens hus, föll, bröt nacken och blev tillfälligt förlamad, och jag och Skäggige Skalman har två helt olika upplevelser av det hela. Jag är inte vidare imponerad. Om detta varit en första dejt hade jag nog inte ens sagt att ”vi kanske bara skulle försöka vara vänner?” Inte så att jag låtsats gå på toaletten och sen smitit iväg, men det hade blivit ett ganska avmätt farväl, när kvällen var över. Det fanns liksom ingen kemi.
För Skäggige Skalman, däremot, verkar kvällen ha varit helt annorlunda.
Kommer du ihåg den där Rupert Holmes-sången Escape (The Pina Colada Song), som kom någon gång under 1979? Den där som går:
'If you like Piña Coladas, getting caught in the rain
If you're not into yoga, if you have half a brain
If you like making love at midnight in the dunes on the cape
I'm the love that you've looked for write to me and escape,’
och som handlar om ett par som båda tycker dom har det tråkigt i förhållandet, och sätter in en kontaktannons för att vänstra, och får svar - av varandra!?
För Skäggige Skalman är det nämligen som om han är på en date med någon han redan känner.
Han fick nämligen, för några år sen, en stroke. Kraftig huvudvärk ena dagen, och den andra: egen säng på Södersjukhuset. Det var ingen väldigt allvarlig stroke, och efter en tids sjukskrivning var han tillbaka på jobbet. Det var ingen som hade upplyst honom om det här med rehab.
Det funkade i en tid, men till slut var det knepigt att ens gå i trappor. Balansen och minnet hade liksom slutat funka. Det var inte honom det var fel på, det var omvärlden. Den hade liksom börjat irritera honom, med flit.
”Jag satte mej framför datorn för att göra en sak, bara för att upptäcka att nån redan gjort det, och när jag frågade vem som gjort det blev svaret att jag hade gjort det, nyss,” berättade han.
Arbetskamraterna sa åt honom att nu var det dags att åka in. Väl inne hade personalen sagt åt honom att han inte alls skulle ha börjat jobba, inte alls. Han var nu i värre skick än precis efter stroken. Filippas Stockholm, Fredriks Sverige, eller bara ren och skär otur?
Hjärnan behöver, efter en sån smäll, tid på sej att läka, att hitta nya vägar för alla elektriska impulser, eller vad det nu är, och får den inte det, då bränner den liksom ut sej.
Skäggige Skalman hamnade på rehab, på Karolinska, tillsammans med en massa andra som livet gett en kraftig smäll. Brutna nackar. Biloyckor. Strokes. Gåträning. Balans. Enkla datorprogram. Små steg. Om hjärnan fick minsta motsvarighet till träningsvärk var det bara att börja om. Små steg.
”Det var precis sådär,” säger Skäggige Skalman, och menar föreställningen. ”Man tänker att man ska sträcka ut en hand och ta en bulle, och kroppen gör något helt annat: Dunkar i bordet, eller sparkar omkull en stol. Det hände inte mej, men det fanns andra där som inte hade någon som helst kontroll på sin kropp.
Jag säger att jag saknade någon slags poesi i föreställningen.
”Det fanns ingen poesi,” svarar han. ”Det var linoleummattor och handikapptoaletter, hjälpmedel och röda knappar att trycka på om man behövde hjälp. Det var patienter som aldrig lärde sej känna igen dej, som inte riktigt verkade veta var dom var, som inte insåg att dom hade problem. Det var dom som blev bra, bättre, och dom som kommit in för sent, eller som aldrig haft en chans.”
Jag nämner numret med plankorna: en kille balanser på ett par vertikalt ställda plankor. Bara står. Står länge. Jag minns att jag hade tyckt att han borde gått ner i split, eller gjort något, vad som helt, istället för att bara stå.
”För vissa var det en prestation bara att stå,” säger Skäggige Skalman. ”Ett steg är inte att tänka på, tills man plötsligt har tagit det där steget.”
Innan vi hade vårt snack i pausen hade jag tänkt att bara för att man drattar i mattan blir man inte en bra regissör, att allt känns lite ihopskrapat, lite outnyttjat, oinspirerat, som om man har något att säga, men inte riktigt vet hur man ska säga om det.
Efter paus ser jag föreställningen lite annorlunda. Och när ensemblen i slutet sticker ner sina huvud i vattenfyllda guldfiskskålar, vet jag precis hur dom känner det. Skäggige Skalman har förklarat.
Joakim Clifton Bergman
Gratis, tack underbara Dansen Hus! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6995:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
BILLY ELLIOT på Bio Rio, i direktsändnig från Victoria Palace i London:
"Jag kommer inte många steg innan jag träffar på Den Spinkige Producenten och Hans Luftmadrass, som introducerar mej för en Salsainstuktör och en skäggig glad man som har ett namn jag aldrig hört förut, upprepar och omedelbart glömmer. Han talar engelska, och jag vill omedelbart be om ursäkt för de 13%. Jag frågar var han kommer ifrån och han svarar Damaskus, och min hjärna beter sej som när man häller citronsaft på ett ostron, eller vinterbadar: allt drar ihop sej.
Damaskus, Damaskus, tänker jag, snabbt, är det ens en stad fortfarande? Har den inte bytt namn till något annat som Leningrad nu är Sankt Petersburg? Jomen, givetvis är det en stad fortfarande, varför skulle han ljuga om nånting sånt? Damaskus, Damaskus, Damaskus, jag känner mej som en tävlande i Vem vill bli en miljonär: JAG KAN JU DET HÄR!!!
”We have a famous lespian writer, supposedly lespian, who wrote a book called Till Damaskus…” hör jag mej själv säga."
Låter det intressant? Här är resten:
FRAGMENT på Dansmuseet:
"En vansinnigt stilig ung man fångade min blick en dag. Han hade bar överkropp, långt hår, och något av en ung, skör Jim Morrison över sej. Eller kanske en ung Heathcliff? Hans rygg var välvd, huvudet tillbakalutat, hakan hög, och hans yppiga läppar var fuktiga och lätt åtskilda. Hans blick stirrade framåt, som död. Jag var på cykel, och han på affisch, så vi var lite som två skepp som möts i natten. Fragment, hinner jag läsa, och Kulturdirekt. Jag försöker lägga det på minnnet, men glömmer det nästan med en gång. Glömmer till och med att det var något jag skulle minnas. "
Låter det intressant? Här är resten:
”Ursäkta att det dröjer, men vi väntar på barnen,” säger kvinna, högt och tydligt. Hon talar till oss, vi som väntar på att få gå in, utanför salen.
Barnen? tänker jag. Barnen!? Är detta en barnföreställning, eller väntar dom på barn som ska statera i föreställningen?
Det går en stund, och inget händer.
”Är det någon från Högelundaskolan här?” ropar så en annan tant. Eller vad det nu var skolan hette. ”Ingen från Högelundaskolan?”
Ingen från Högelundaskolan.
En kvinna framför mej, som tydligen stod på väntelistan, ger upp, och går. Jag får en känsla av att hon tycker hon är viktigare än någon som ska behöva stå och vänta. Jag är inte vidare viktigt, har all tid i världen, och står kvar. Tid går. Jag tjuvlyssnar på folk som talar, och förundras lite över saker som folk talar om, och plötsligt ropar den Tant nummer ett:
”Barnen är här, barnen är här!!!”Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar